Saker jag kommer att sakna när barnen blir större:
1. Att Knut kallar sig själv Sut
2. Kramar med små armar hårt runt halsen
3. Axels funderingar över livet
4. Att vakna bredvid nån som sjunger Copacabanana, skrattar och dansar
5. Spontandisco
Saker jag inte kommer att sakna att trampa på/i när barnen blir större:
1. Ris
2. Smålego
3. Pasta carbonara och andra kladdiga spagettirätter
4. Blöta stövel-pölar
5. Andras fötter som alltid är runt mina
Snart är det jul igen. Normalt sett älskar jag julen men i år har jag inte riktigt hittat den. Julkalendern som jag sett fram emot var för läskig för mina barn. Jag har varit sjuk hela december och inte orkat städa eller pynta. Hängde några stjärnor i de skitiga fönstren bara. Vi ska ju ändå åka bort. Känner avsmak inför att handla julklappar, vi och de runt oss behöver egentligen inget. Vill skänka pengar istället. Glöggen står oöppnad i skåpet och inte en enda julgodis har tillverkats.
Men det fina är att det blir jul ändå. Och ledigheten sitter inte fel. Och vi ska få träffa våra familjer, få åka till vår älskade stuga och förhoppningsvis få en portion vinter med pulkaåkning, rosiga kinder och varm choklad. DET ser jag fram emot. ❤️
Jag fick nyss frågan om jag var julstressad. Nä, inte ett dugg. Det finns sannerligen fördelar med att inte ha hittat julkänslan. Har massor att göra men jag orkar inte stressa. Det jag hinner hinner jag, resten får vara.
Ta det lugnt med stressen kära vänner. Andas. Jag gillar tanken i den där reklamen, att vi stressar så mycket för att göra ingenting en stund. Ingenting kan man göra även om inte allt är perfekt. Nu ska jag kliva upp. Kanske ta lite glögg. Och skicka en slant.
Nu har jag gnällt ordentligt om min bihåleinflammation både här och på fejjan. Tur för er att jag inte har något allvarligare att gnälla om.. Men plötsligt händer det! Saker vänder! Nej, jag har inte blivit frisk, ni kan nog vänta en aning mer gnäll om det, men dagen!
Igår hade jag en skitdag med trasig bil, proppar som gick, problem med internet och brist på ork. Idag fortsatte oturen med att tv:n plötsligt bestämde sig för att inte funka och att bihålorna värkte värre än nånsin. Men! Jag proppade i mig ett halvt apotek och sen började det hända! (Jo, på riktigt, det berodde inte på medicinerna. Tror jag iallafall.) Flera telefonsamtal med goda nyheter, bland annat positivt besked från Försäkringskassan som jag haft en dispyt med hela hösten samt bra tips om bilen (inte från försäkringskassan dock).
Familjen är hemma i stan igen, solen skiner och jag ska snart gå och hämta småpluttarna. Värken har gått från hemsk till uthärdlig. Och plötsligt hoppar även tv:n igång! Av sig själv!
En rolig detalj är att vi har en leksaksbåt som har fått tuppjuck och låter av sig själv av och till. Det är ”riktiga” inspelade båtljud. Så idag har jag haft sällskap av fiskmåsar! Sommarkänsla!
Japp, mina vänner. Så här innehållslöst blir det när jag varit hemma en vecka utan större intryck.
Men! En stor sak som händer just nu är Musikhjälpen! Glöm inte att uppmärksamma det och minst önska en låt! Det är ett fantastiskt arbete de utför! Och viktigt! HIV har liksom blivit en sån där orättvisa i världen som vi lärt oss att leva med och glömmer bort att kämpa mot. Det går att göra skillnad!
Ni vet den där känslan att man vill att doktorn ska se hur sjuk man är? När man hittar sig själv med tanken ”tusan, är jag bättre nu när jag ska till doktorn? Varför hostar jag plötsligt inte nu då så att han/hon får höra?” Var kommer den ifrån? Man är ju lycklig över att må bättre egentligen. Men man vill liksom få den där bekräftelsen på att man är sjuk på riktigt. Vilket är märkligt. Det vet man väl redan? Slemmet och snoret och värken är ju ganska bra ledtrådar? Jag mådde piss och skit igår men bara skit idag när jag fick läkartiden. Tänkte först avboka men så kom jag på att jag ju faktiskt mådde skit så jag gick dit. Lite med känslan ”typiskt” även om jag var väldigt glad över att må lite bättre.
Min hypotes som är ytterst vetenskaplig utifrån mitt perspektiv är att man
1. Inte vill att doktorn ska tycka att man överdriver/är sjåpig/inbillar sig/luras.
2. Är orolig för att inte få någon medicin utan ”gå hem och avvakta och ring om det blir värre”.
3. Tycker att det är trevligt med tycksyndom.
4. Vill bli bekräftad och trodd på.
5. Vill bli frisk och inte alltid riktigt tror på kroppens läkförmåga utan medicin.
Samtidigt, nu har jag varit några gånger hos doktorn eftersom jag hostat i två månader (jepp, fiskar tycksyndom) och jag har slagits av känslan alla gångerna att han tittar, lyssnar, vänder och vrider utan att ha en aning om hur kroppen funkar. Lite som när man hittar en pryl på loppis som man inte vet vad det är.
Jag gick på akupunktur 2-4 ggr/mån under förra året och följde råd av min kinesiska akupunktör som satte klockrena diagnoser bara genom att ta min puls. Inte en bihåleinflammation under hela året. Inte ens en förkylning. Sen jag slutade med akupunkturen efter sommaren har jag haft tre bihåleinflammationer. Tja, inte vet jag. Det kan vara en slump. Eller så slår kinesisk medicin västerländsk. Iallafall avseende bihålor.
Nu ska jag återvända till min älskade sagovärld, serierna på Netflix och ViaSat. Jag älskar att gå in i en annan värld och gå upp i en serie så mycket att det känns som att vara där. Just nu hjälper det mig att för en stund glömma den vidriga värken i bihålorna. Jodå, fiska tycksyndom kan jag.