Monthly Archives: april 2018

Mera liv

Att hänga med en femåring en fredagkväll kan innebära att man får leta efter hans skor i 20 min på Intersport eftersom han gömt dem men glömt var. Eller att han plötsligt måste sträcka ut tårna när han ska sova. Det gör man tydligen lättast med huvudet på golvet, kroppen i sängen och fötterna på kudden. Eller att man måste äta en nachotallrik kl 21:30 när man inte kan sova. Eller att man måste hoppa upp ur sängen och göra ett glädjeskutt när vi pratar om att vi får besök imorgon. Eller att man måste planera sin morgongymnastik i detalj. Eller att de tre minuter innan maten är klar innebär en möjlighet till hopp på studsmattan, rollek med brorsan och eventuellt en cykeltur.

Det går inte att säga att han har fel. Livet är liksom mycket mer i hans ögon eller i hans sällskap. Kanske lite krångligare ibland. Jag önskar att mitt tålamod räckte hela vägen.

❤

Såklart.

 

Kampen med soporna

Har du tänkt på hur mycket onödigt lidande vi ägnar oss åt? Alltså, lidande är ju ett kraftigt ord, jag är mer ute efter onödig energiåtgång. Oro och sånt. Som jag och soppåsen. Jag HATAR att byta soppåse. Jag väntar in i det sista, när den är översvämmad, kladdig, luktar illa och är ännu jobbigare att byta. Jag hoppas att Per ska tröttna innan mig och byta. Skjuter upp. Och drar mig för att kasta saker eftersom påsen är full. Så tex står gammal mat kvar lite extra länge i kylen tills vi bytt påse. Idag var en sån dag. Vi hade haft den där irriterande fulla soppåsen i flera dar. Jag suckade, muttrade och hade irriterade tankar tills jag gav upp, knöt ihop påsen och gick ut med den. De få stegen till soptunnan möttes jag av solsken, värme, fågelkvitter, frid och frisk luft. Det var ju inte ens lite jobbigt. Jag var på tusen gånger bättre humör när jag kom in igen. Som vanligt. Och nästa gång soppåsen är full kommer jag att skjuta upp det igen. Och lida. I onödan. Eller kanske lär jag mig nåt av det här inlägget och bara byter den istället för att reta mig, vänta och gruva mig. Men soppåsen är ju en av tusen såna grejer i mitt liv. Borsta tänderna, ringa vissa samtal, betala räkningar, deklarera, byta glödlampor, listan kan göras lång över grejor som jag gör mycket jobbigare än vad de är. I onödan. Så dumt liksom.

Och medan jag sitter här och skriver om det så gruvar jag mig över att resa mig och gå och borsta tänderna eftersom det är så TRÅKIGT och JOBBIGT! Så nu låter jag det bli ännu jobbigare. Inlärningen och beteendeförändringen efter insikterna går sådär. Jag jobbar på det. Men nu ska jag borsta tänderna.

Tunnelbanehat och städkärlek

Häromdagen var jag i Stockholm på utbildning. Ju äldre jag blir ju tydligare blir det att jag är lantis. På den PROPPFULLA tunnelbanan till exempel. Jag gillar inte att stå längst in när det är sådär fullt så att man knappt behöver hålla i sig för man är så tätt packade så jag stod envist kvar på sidan om dörrarna. Vid varje station klev det på fler och fler. Och alla försökte de döda mig med blicken. ”Man går inåt pucko!” ville de skrika. Men jag stod envist kvar. När vi passerat t-centralen och det lättat lite gav jag mig och ställde mig längst in i vagnen. Strax före gamla stan. Där dörrarna öppnas på andra sidan. Så jag var tillbaka i hatgluggen. Ibland blir tydligt att hur man vänder sig så har man ändan bak. Och korven den har två. Eller hur man säger.

Idag har jag äntligen orkat och haft tid samtidigt. Jag har kopplat om hjärnan och låtsats att jag är en maskin, som min härliga kollega uttrycker det. Och jag (och lite maken med) har förvandlat ett sorgligt totalkaos till ett trivsamt och hyfsat rent hus. Jösses vad tillfredsställande jag tycker att det är. Jag trivs, mår bra och är glad när det är någorlunda städat hemma. När man kommer över stök-gränsen så är jag hela tiden lite stressad. Att få plocka undan och städa då är som att ta av sig skridskorna, eller få frisk luft efter en lång bussresa. En utandning med ett leende. Stackars den som inte känner tillfredsställelse med att städa, då är det ju bara tråkigt. Men lyllos den som inte blir stressad av stök.

På kvällskvisten har jag kopplat om några lampor. För det kan jag. Skrytskryt. För det har min pappa envisats med att lära mig. För jag har världens bästa pappa. Och nu två fönsterlampor i fönstret. Kopplade till samma sladd.

Annars så har vi en skön 5-åring som är i varför-åldern och vill veta ALLT! Hur bebisar blir till, hur man vet vilket land man är i, vilket språk de pratar i Afrika, vad tidigt betyder och annat väsentligt. Det är jättekul. Och svårt. Idag sa morfar att det var en liten snopp som sticker upp från trappen, när han menade en liten utskjutande pinne. Knut tittade på honom, fnissade lite och sa ”Snopp! Morfar, du är i kissochbajsåldern!” Sköning.

Så, nu har jag yogat och bloggat. Kroppen och knoppen i ordning. Dags för sängen! Imorgon har jag nog eventuellt lovat barnen att sätta upp studsmattan. Wish us luck! Godnatt!

Halsbränna och annan lycka

Lycka är att efter tre dagars påskande hitta varsin omeprazol i gömmorna. Och dessutom en karta novalucol. Se scenen framför dig: Maken ligger i sängen. Hustrun kommer in, något lättklädd och säger förföriskt ”jag har en överraskning till dig” – konstpaus – ”jag hittade novalucol”. Och han blir överraskad och verkligen glad. På riktigt. Det är livet. ????❤

Nu får det vara slut på snasket, imorgon börjar en annan dag. Undrar om det är därför långhelger slutar med en annandag? För alla som ska träna, sluta äta godis, sluta röka eller köra bort det där gamla skräpet en annan dag. Då kommer det ju en annandag. Ingen ursäkt liksom.

För min del får det bli en sockerrensning. Nu räcker det. Jag har fått nog. Det ska bli spännande att se vad det gör med huvudvärken att kapa sockret.

Vi har haft en helmysig påskhelg med allt gott livet bjuder på av god mat, familj, vila, sol och natur. Och migrän. Men jag har varit tillräckligt pigg för att njuta. Det är gott.

Idag har vi haft besök. Sånt där besök som man blir varm i hjärtat av. Det hade vi igår med. Lyllos oss. ❤

Vi gick en kvällspromenad ikväll jag och barnen. Vi hann ramla med hela ryggen i lera, blöta ner fot i vatten, sticka oss på taggbuskar så att vi blödde x 2, sura över att vi inte kunde ta hem allt skräp vi hittade, lova att gå samma runda imorgon och då ta med en plastpåse (man SKA inte lämna skräp i naturen, vi kan ju inte bara låta det ligga där!!!), vi hann bli osams, säga förlåt, skratta, reda ut hur ninjor springer, ramla i en isvattenpöl och forska i gissa bajset. Och vi hade trots detta eller tack vare detta kanske, en jättemysig stund.

Jag har dagen till ära blivit lurad ett antal gånger. Det bjuder jag på. Jag har iallafall inte spillt ut två bryggningar hett kaffe på rad som jag gjorde igår. Tur att min storebror är så snäll. Han suckar inte ens, han bara städar upp det. ❤

Jag hörde på ett radioprogram om en kille som var expert på ljud. Han fick frågan om vilket som var hans favoritljud. Han svarade ljudet av diskmaskinen. Det är fridfullt när disken är igång och man bara kan koppla av. Jag är beredd att hålla med honom. Tillsammans med skrattande barn och musik så är diskmaskinen absolut med på topplistan. Jag hör den nu, därav den märkliga kopplingen till diskmaskinsljud från snäll storebror.

Nu önskar jag dig en skön annandag. En dag för annat. Eller nån annan kanske. Eller en annan idé, tanke eller aktivitet. Här blir det en annan dag. Med lagom lite aktivitet. En dag för inte nåt särskilt. Det är bland dom bästa dagarna.

Nu snusar alla mina tre skönt i varsin säng. Dags för mig att somna jag med. Imorgon kanske värken är borta. Eller så försvinner den en annan dag. Godnatt!