Idag vaknade jag med en sån där märklig lust att skriva. Vissa dagar är det så. Som om hjärnan funkar annorlunda vissa dar. Jag liksom formulerar mina tankar i text. 

Att jag gick upp tidigt och cyklade på motionscykeln blev en reflektion om kroppens behov av rörelse. 

Att jag har en trädgård där jag kan gå ut och plocka jordgubbar och rabarber till frukosten medan blommorna förgyller mitt sinne under tiden blev en tacksamhetslov. 

Ogräset som stör mig blev en tanke om vad man väljer att se i en vacker, ful, fantastisk och hemsk värld. 

Att jag cyklade igenom en grupp personer på vägen till bussen blir en liten utläggning om vuxna som ska samarbeta i grupp. Jag var helt säker på att det var en grupp ungdomar tills jag kom nära och såg att de snarare närmade sig pension och blev nyfiken på varför jag reagerat så. För att de hade en så tydlig (och lite sträng) ledare i täten? För att ungdoms-EM i friidrott börjar idag och jag förväntar mig ungdomar? Kroppsspråket? Träningsoverallerna?

Det är inte det att jag har mer att säga vissa dar. Det är bara det att min hjärna ibland hellre uttrycker sig i text än i prat. Idag är en sån dag. 

Idag kommer min familj hem. De har varit borta hela veckan. Jag har dragit igång en del projekt som är nja… inte helt klara. Hade nog tänkt att det skulle vara klart och bli en överraskning. Men så hann jag ju inte. Och så råkade jag skicka bilderna till Per när jag skulle skicka till mamma. Så det blir ingen överraskning.. Men det gör inget. Familjen får hjälpa till att göra klart istället. 

Ojojoj, nu är jag åksjuk. Jag VET ju att jag inte kan hålla på med telefonen på bussen. Men jag behövde skriva. Nu behöver jag titta framåt. Två dar till semester, yay!

Over and out.