Monthly Archives: maj 2018

Ja må hon leva

Min mamma alltså. Jag måste ju skriva en rad om min mamma, denna dag då hon fyller 70 år. Jag har varit hos henne och haft ”kökstjänst” när hon har haft öppet hus i eftermiddag. Jag tänkte att då kommer det väl några, så blir det lugnt en stund och då hinner jag väl skriva det här inlägget. Tänkte jag. Men så var det inte. Min mamma har så många fantastiska vänner, körkompisar, släktingar och kyrk-kompisar som ville fira henne så det har varit full rulle hela eftermiddagen och kvällen. Helt fantastiskt roligt. Så jag skriver nu istället, när solen gått ner, fötterna är trötta och lugnet lagt sig.

När jag träffar på gamla kompisar på stan eller så, så säger de nästan alltid ”hälsa dina föräldrar, alltså verkligen!”. För jag har världens bästa föräldrar, om du inte visste det. Ofta får jag känslan att de saknar mina föräldrar mer än mig, haha.

Och jag har även privilegiet att få bli arg på min mamma, eftersom hon är just min mamma. (Det får ingen annan, utom möjligen mina syskon, så det så.) Som den gången när jag ville övningsköra och hon trodde att vi skulle förstöra vår relation om hon körde med mig. (Det hade hon nog rätt i.) Så jag körde med pappa. Men sen tyckte hon ju ändå att pappa lärde mig fel, och ville att jag skulle köra annorlunda. Då morrade jag.

Det är nästan som när Per skulle lära barnen att cykla. Det var jag ju väldigt glad att han ville göra, och jag var ivrig att han skulle sätta igång, inte så att jag tjatade, jag bara påminde ju väldigt ofta och gav trevliga förslag på när det skulle kunna passa. Och det vore kanske klokt att börja på det här sättet, och sen kunde han ju kanske tänka på det där och sen om det blir så där så är det bra att veta att… Visst ja, så var jag där igen. Mamma upp i dagen.

Extra tydligt blir det när vi ska planera något. Då pratar vi i munnen på varandra, mamma och jag, med samma idéer. Eller när det handlar om barnen, att ge ett extra mellanmål för att klara sig till den lite senare middagen, eller att det vore bra om de gick ut en stund.. Vi behöver inte alltid prata, vi fattar ändå. Fast pratar gör vi ju ändå, hela tiden, men kanske om nåt helt annat.

Jag gnäller ofta om att jag ser ut som min mamma. Det gör jag för att jag ju inte vill se ut som min mamma utan som mig själv. Men om jag ska vara lik nån annan så är jag glad är det är just hon. Min vackra mamma. För det finns inget hos henne som jag inte tycker om. (Eller jo, kanske några saker. Men dem behöver jag inte nämna här, hon fyller ju ändå år idag.) Jag beundrar hur hon får saker gjorda utan att det märks, hur hon får andra att känna sig trygga, hur hon njuter i lugn och ro när hon skapat sig utrymme till det.

Och hennes tålamod! När jag var liten så var jag, tro det eller ej, ganska pratglad. Jag pratade oavbrutet. Men jag minns inte en enda gång som hon bett mig att vara tyst. Inte en! Jo, kanske nån gång att hon ropade att jag skulle sluta sjunga när jag skulle somna…

Hon har även uppmuntrat oss alla fyra barn till att spela instrument. Det innebar att vi samtidigt i vårt hus hade ett trumset, med en tonåring som slog med trumstockar på allt inklusive instrumentbrädan när vi åkte bil, ett valthorn, även om den tonåringen övade mer på att spela väldigt, VÄLDIGT högt på sin stereo än att tuta i valthornet, en först blockflöjt och sen tvärflöjt som lät allt annat än välstämd med en bestämd och ambitiös liten tös som spelade när och var det passade henne – och då samtidigt en lillebror som var bara några år. På det så spelade ju pappa alla möjliga instrument som trumpet, valthorn och piano och så sjöng de ihop. Och det fanns nån slags oskriven regel att man fick spela och sjunga, att man inte skulle be någon att sluta när de övade. Och sen bråkade vi. Retades, bråkade, slogs, bråkade. Alltså, på riktigt, hur stod hon ut??? Jag blir trött bara jag tänker på det.

Mitt i det där, så sydde hon kläder till både sig själv och oss, bakade ofta, gjorde sylt och saft från bären i trädgården, ordnade kalas för hela klassen i trädgården och sjöng i kör. Och jobbade dessutom!?!?! Inte konstigt att man ofta hittade henne sovandes framför tv:n på kvällarna.

Hennes yrkesliv är något annat jag ser upp till. Hon har inspirerat mig till att hitta ett arbete som jag känner starkt för. Jag har sett att hennes jobb varit viktigt för henne, en viktig del av henne. Och jag har också det behovet, att få göra något som känns, att få göra något man brinner för. Och hon och hennes grymma kollegor utvecklade tillsammans en fantastisk verksamhet, som nu fortfarande är en verksamhet som andra inspireras av. Och när man är ute på stan med mamma så händer det ofta att föräldrar som hon jobbat med i familjebehandling kommer fram och tackar, eller berättar hur det går, eller bara pratar en stund. Det tycker jag är fint att få vara med om. Hon har verkligen gjort skillnad för andra.

Och samma sak i bekantskapskrets och släkt. Många är det som tycker om att prata med min mamma. Som fått stöd under något som hänt i livet, behövt nån som lyssnat lite extra. ”Jag tycker om att prata med Monika” sa en nära vän till mig för inte längesen. Som många andra sagt innan henne.

Som mormor har jag ofta skrivit om henne. Mina barn tycker att det är en rättighet att få sova hos henne minst en gång i veckan. Med ständig diskussion om vem som ska sova med mormor och vem som ska sova med morfar. Som den ena sonen sa nyligen: Jag vill sova med morfar i natt och mormor i morgon, för man ska ju ta det jobbiga före det roliga.

Nu ska jag sluta att skryta om min mamma, innan ni stryker mig från vänlistan i ren avund, eller tycker att jag blir tröttsam i mitt skryt. Jag kan försäkra er om att hon har dåliga sidor, som vi alla. Ovanor, olater och automatiska tankefel. Hon är inte Superman. Bara väldigt lik.

Avslutningsvis några okända fakta som kanske inte tidigare gjorts kända (förlåt mamma):

  • Hon kan spela gitarr! Något hon ofta gjort på jobbet, sällan hemma.
  • Hon är mörkrädd! Något hon avslöjade för oss barn först då vi tryggt vuxit upp i tron att mörker inte är farligt.
  • Hon kan karda ull, spinna och väva.
  • Hon skriver fina berättelser och sagor!
  • Hon läser sjukt mycket och fort.
  • Hon är bra på att köra bil, vågade köra bil i Stockholm långt innan sin make.
  • Hon älskar Edamerost och smög som barn undan i smyg på julen med en bok och en bit ost. (Det där med att skapa utrymme för att njuta.)
  • Hon önskade sig ett badkar med lejontassar, fick ett på ben som inte var lejontassar och har inte nämnt detta en enda gång på 10 år. Inte ens när jag köpte ett badkar med lejontassar till mitt hus. Med lite tur mamma, så kanske du får ett med riktiga lejontassar när du fyller 80.

Grattis mamma på din 70-årsdag! Tack för allt du gör för mig! Jag älskar dig!

Häxan surtant här igen.

Idag har jag varit sur. Irriterad, arg och trött. På barnen som ständigt retas. Ständigt hittar något att sura över eller bråka om. Ständigt avundsjuka, ständigt i konkurrens. Trots att de har ALLT de behöver och mer därtill. Otacksamma. Bortskämda. Irriterande.

När jag var liten stängde mamma in sig när det rann över och sa att hon strejkade. Den känslan hade jag. Också.

Till slut delade jag både på dem och på oss och lämnade den ena hos mormor och morfar och den andra i skateparken med morbror med sambo och fick en timmes paus med min make.

Och nu ligger jag här. Alla sover utom jag. Det där egna utrymmet jag längtat efter hela dan. Och nu längtar jag ihjäl mig efter små armar runt min nacke. Ett trött huvud på min arm. En ullig frisyr under min haka. Ska jag behöva gå och hämta honom själv?!? Kommer han inte snart???

Jag älskar dom. Det är bara så. Dagar som den här blir det extra tydligt. Tur att de är så söta när de sover att allt blir förlåtet. Imorgon är en ny dag.

Sorg, hopp och gnäll.

Tre av fyra familjemedlemmar nerbäddade i olika sängar. Tur att vi har gott om sängar nuförtiden. Den fjärde skuttade iväg till förskolan med ett ”ÄNTLIGEN” efter långhelg hemma. Vi som tänkte att förkylningssäsongen var över. Det var den INTE.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Jag skulle skriva om några saker jag har tänkt på de senaste dagarna.

Avicii, eller Tim Bergling. En så fruktansvärt sorglig historia. Alla som sett dokumentären om hans arbete och kampen att ta sig ur det blir berörda. Den känsliga, kreativa, jordnära och ödmjuka person som skildras i dokumentären fullständigt krossas av giriga personer runt omkring. ”Jag dör om jag fortsätter så här” säger han. ”Kan du göra en radiointervju om ett par timmar” svarar de. ”Jag dör om jag fortsätter” säger han. ”Jag tror inte att du förstår värdet av pengar” säger de. Så fruktansvärt obehagligt.

Något som man alltid hört artister säga är att ”det är en hård bransch”. Är det inte dags att göra nåt åt det??? Var finns branchen i den här diskussionen? Alla beklagar hans död, tänker på familjen och berörs av den fruktansvärda historien. Men utan att ha varit i branschen en enda dag (nej, jag tror inte att musikalen Grinden i mamma och pappas kyrka räknas) så vågar jag påstå att han inte är ensam. Han syntes. Men många är de artister som desperat försöker att skydda sig. Som missbrukar, som flyr, som tar livet av sig. Det är ju helt galet att människor, bara för att de har talang, får leva efter sin dröm och vill något så gärna att de gör vad som helst ändå behandlas som kassamaskiner. Totalt ovärdigt mänskligheten. Jag önskar att en enda producent, manager eller andra som har stort inflytande på artisters tillvaro skulle kliva fram nu. Det är dags att säga ”jag kommer att se till att de artister jag arbetar med aldrig kommer att behöva må så dåligt av sitt arbete”. ”Jag kommer aldrig att pressa någon så hårt för att tjäna pengar”. Jag hoppas av hela mitt hjärta att mina barn inte vill bli artister. Tim, vila i frid.

Jag vill också lyfta ett helt annat ämne. Valet! Det är snart val! Och den här gången är första gången i mitt liv som jag överväger att inte rösta, bara för att det inte finns något att rösta på! Jag har inte förtroende för ett enda parti! Jag tycker att de bara pratar och pratar och svartmålar varandra och inte en enda kommer med något jag vill ha! Vad vill de ens?! Jag hade bättre koll på vad partierna ville när jag var 12 år än i årets val! Och i valbarometrar osv så har de samma åsikt i en massa frågor. ”Varför behöver det då förändras, om ni redan tycker lika i frågan?” vill jag skrika. ”Varför har då ingen gjort det redan???”

Jag är oerhört tacksam och har respekt för rösträtten. Så jag kommer att rösta. För någon måste ju vinna. Men det känns… grumligt liksom. Som om det inte spelar nån roll.

Slutligen en tacksam slutkläm. I morse när jag lämnade min ”ÄNTLIGEN”-unge på förskolan så blev han ändå lite vilsen när jag lämnade honom på gården och de andra barnen redan var i full lek. Det var lite oroligt att lämna honom där, men jag vet ju att han har jätteroligt hela dagarna så jag vände mig och gick ändå. Och innan jag nått grinden var en av de fantastiska pedagogerna där. Småpratade, berömde dagens tofs och skojade med min unge. Tittade knappt åt mitt håll, fullt fokus på barnet.

Några timmar senare ringde läraren till unge nummer två, som vi tvingat iväg fast han ville vara hemma, och sa att han behövde åka hem. Hon poängterade att han kämpat jättebra men att orken inte räckte längre. Det är så skönt att ha såna i sitt team. Jag är så oerhört glad och tacksam över alla fantastiska pedagoger mina barn har i sitt liv! Och jag är inte alltid en hårdhudad mamma som tvingar iväg sjuka barn och lämnar ensamma barn på förskolegården. Bara när jag tror att det är det bästa för dem. Då är det tryggt att veta att andra fångar upp när jag har fel.

Nu ska sängen få fånga upp mig en stund innan den där glada godingen ska hämtas.