Så har hon äntligen fått frid. Vår lilla mormor. Jag tänkte först skriva min, men ändrade mig. Vi är många som härstammar ifrån henne. En hel klan. Och jag tror att det var för oss alla som hon blev kvar så länge. Hon var tvungen att se att vi hade det bra allihop först. Att vi går åt rätt håll.

Mormor har alltid varit nyfiken. Så länge jag har levt har hon haft nedsatt hörsel. Men hon har ALLTID hört det som sagts med låg röst för att hon inte skulle höra. Och hon har alltid haft koll på oss. Vilka vänner vi haft, vad deras föräldrar jobbar med, vem som bor granne med vems syster och vem som skilt sig och varför.

För ett antal år sedan vaknade hon en morgon och var blind. Och så fortsatte hon att vara. Hon kunde därför inte bo kvar i sin lägenhet utan fick en plats på ett serviceboende. Och naturligtvis hade hon snart hela personalstyrkan att hålla reda på, med deras familjer, var de bodde och så vidare. Hon lät sig inte hindras av att hon inte såg dem eller inte alltid mindes vad  de sagt, hon frågade om tills hon mindes.

Det där med att inte låta sig hindras har varit ett av mormors ledmotiv. Hon har liksom alltid gjort på sitt sätt. På gott och på ont. Ibland har vi krockat. Generationskrockat kan man säga. Det har påmint mig om vilken skillnad det är att växa upp nu, jämfört med för hundra år sen. Ja, hon blev nästan hundra. Kvinnans roll i samhället, teknikens utveckling och barnens roll i samhället är bara några av de många områden hon fick se förändras totalt.

Något som aldrig förändrades var burken i garderoben. Min farmor hade en skål på bänken som det alltid var godis i. Mormor hade en polkarandig plåtburk i garderoben och blev lite irriterad när vi frågade om vi fick ta ur den. Det var liksom hennes, medan farmors skål var vår. Jag är totalt lik mormor på den punkten. Jag har mina hemliga gömmor som bara är mina jag med. Because I´m worth it! Precis som hon.

Mormor var sträng. Hon tyckte inte att vi skötte oss. Inte när vi var små. Sen när vi blev vuxna och fick barn ändrades det. Då förstod vi varandra så mycket bättre och kunde mötas på ett helt nytt sätt. Jag såg hennes liv med nya ögon. Tre barn i tät följd, morfar som jobbade borta mycket, många flyttar på grund av hans arbete. Hon var den som fick familjen att fungera på markplan. Se till att alla fick det de behövde och anpassa sig lagom mycket på nya platser. Och hon såg vår strävan och trötthet. Hon brydde sig om oss och de omkring oss. Frågade om dem som inte var med. Hon kunde fråga mig om mina bröders vänner som de haft för många år sen. Hon hade bättre koll än mig, trots avstånd och sällsynta möten. Och hon hade alltid rätt.

Mest av allt ville hon följa våra barn. Känna på dem när hon inte längre kunde se dem. Förstå vilka de var, vad som skilde dem åt och vem de var lik. Och vi ska här nämna att vi alltså är 11 barnbarn och typ 25 barnbarnsbarn (om jag inte räknat fel). De flesta av barnbarnsbarnen har hon inte sett men ändå haft koll på. Mormor hann till och med få barnbarnsbarnbarn. Det ni!

Jag har några minnen jag vill avsluta med. Till att börja med mormor på cykel. Hon for fram med sin röda fara, hon älskade att cykla fort. När hon sedan de sista åren gick med rullator skulle även det gå fort såklart. Det gällde att hinna med!

Mormor har ett ljud. Alla som kände henne vet vilket. Ritsch, ritsch, ritsch. Tidigt på morgonen måste det vara. Hon bakade mormorsmackor, en särskild sorts bröd som är himmelskt gott. Det bakas med en sån där taggig kavel, därav ljudet. Det kommer med en doft och en trygg värme från ugnen i köket. Barndom.

Mormor med hockeyhandskar och klubba som skrattandes försöker ta bollarna som Anders skjuter på henne. Anders hade en tidig besatthet av hockey, vilken gick över sen (tack och lov). Han tvingade då oss alla att spela med honom. Inklusive mormor. Med städrock, förkläde och mjöl i håret. Underbart. Precis så vill jag minnas.

”Nu sen jag blev ensam” sa mormor ofta, och refererade till att morfar gått bort kanske 17 år tidigare eller så. Jag som var bebis när han dog såg det ju alltid som en hel livstid sen. Hon såg tiden efter morfar som kort. Det var liksom en transportsträcka tillbaka tills de skulle ses igen. Det är en fin kärlek. Igår var det 35 år sedan morfar gick bort. Och kl 5 i morse fick de förenas igen.

Fast samtidigt kommer hon att vara här, och kanske redan är det då datorn dog utan den förvarning man brukar få innan den dör precis då jag skrev stycket om att vi ibland bråkade. (Jag vill inte heller minnas det så. När jag blundar känner jag bara lukten av mormorsmackor, hör ljudet av ditt skratt och känner din kram.)

Hejdå mormor! Vi ses igen!