Category Archives: Alla inlägg

Den där gången när det vände…

”Kommer ni ihåg den där gången som typ alla blev sjuka samtidigt?” säger jag. ”Ja, utom min make förstås, hans immunsystem biter ju inget på. Det var tur att några klarade sig, så att vi ändå kunde ha sjukhus, affärer och sånt öppna. Den där våren när barnens fritidsaktiviteter ställdes in, alla möten plötsligt blev online och typ alla var hemma i karantän. Utom den där puckade familjen från Stockholm som åkte till Härjedalen, åkte skidor och satte barnen i skidskola – ja, det kan kännas isolerat i Härjedalen jämfört med Stockholm men det är inte karantän att handla på Sverige trängsta ica. Puckon.”


”Var det då folk bunkrade så mycket toapapper?” skrattar nån. ”Det tog ju flera år innan de använt allt det där pappret!”
”Ja, det var typ innan vi började leva på riktigt” säger en annan. ”Medan vi fortfarande konsumerade mer än vi producerade.”
”Tänk att det var den där gången,” säger jag ”som vi liksom kom på att vi kunde anpassa vårt sätt att leva.”
”Nej, det var tidigare,” säger nån, ”tänk på hur det blev coolt att baka eget bröd, brygga egen öl och handarbeta.”
”Ja, precis! Och när kids över hela världen skolstrejkade! Kommer ni ihåg hur Greta tog världen med storm?” flikar en ny in entusiastiskt.
”Jag fattade direkt att hon skulle jobba inom FN-toppen” försöker den förra.


”Jo,” säger jag ” idén fanns där och motivationen hade börjat gro men det var den där gången som liksom ALLA ändrade sitt beteende. När vi cirklade runt varandra i affärerna för att inte röra vid varandra, väntade på vår tur istället för att tränga oss, stannade hemma och ställde om saker som vi inte trodde gick att ställa om. Ekorrhjulet stannade upp för alla och vi fick alla en chans att börja om. Bara flygindustrin, vilken volymminskning på så kort tid! Alla småföretagare tyckte jag var värst att tänka på. Sorgligt att så många blev utan arbete, det måste ha varit tufft innan de fick nya jobb. Det slog hårt mot ekonomin då. Kultursektorn höll på att knäckas. Och alla runt den! Till varje föreställning behövs så många både bakom, bredvid och framför scenen. Men det ordnade sig ju sen. Vi kunde ju gå tillbaka till kulturen när det lugnat sig. Och som vi behövde den då!

Men allt annat som vi trott att vi behövde och som vi inte ens kom ihåg att sakna! Vi som trott att det var för jobbigt att åka buss istället för bil var plötsligt glada att få åka nånstans över huvud taget och tog gärna bussen. Det var som att vi insåg att vi måste börja leva tillsammans med naturen istället. Alla bränder, översvämningar och konstiga årstider bidrog väl också till vår motivation. Men jag tror det var Corona fick oss att fatta att vi faktiskt KAN göra nåt, att vi klarar att ändra beteende och att det kan ge effekt. Gav oss självförtroende eller nåt. Det var då det vände på riktigt.”


”Haha, folk hade väl inget annat för sig när de var hemma – när de kollat alla serier och sånt – så de började odla fröer och gräva trädgårdsland. Vilken skillnad det var i trädgårdarna den sommaren! Många fler åt mat de odlat själva!”
”Ja, det var mäktigt.”

Så fortsätter samtalet vi har. Om 30 år. Eller? Är ni med?

Tick tack

Att bara ligga här. Så många tankar som snurrar. ”Jag borde sova”, ”jag kommer att bli trött imorgon”, ”ska jag vänta på katten eller somna och låta henne vara ute?” Osv, osv, osv. Att kunna låta de där tankarna finnas men bara segla förbi. Att bara ligga här. Klockan tickar, tickar, tickar. Den bryr sig inte. Den bara tickar. Det är en konst! Att bara vara. Hur lätt och hur svårt som helst!

Ikväll la jag Knut. Vi kör varannan kväll och ikväll var det ”mammakväll”. Det tar ofta tid för honom att somna och man hinner ofta igenom hela känsloregistret innan det är klart. Lätt att bli frustrerad. Lätt att tänka på allt man vill eller borde göra istället. Men ikväll hade jag bestämt mig för att bara vara. Lukta på hans huvud. Hålla om. Krama. Andas. När jag skriver det så här så verkar det så självklart, som om jag aldrig lagt barn liksom, det är ju så man gör liksom. Men lita på mig, det ÄR en utmaning när man försökt i över en timme, man tror att han äntligen somnat efter tre kisspauser, oändliga önskemål om godnattmusik och resonemang om vem som är kär i vem i klassen och nu tror man att han somnat för att han andas tungt och han bryter tystnaden med orden ”nio plus nio är 17” för att sen bli arg när man rättar. Han är helt underbar och skitjobbig vår älskade lillebror. Men att bara vara tillsammans med honom och hans bror är det bästa jag vet. När jag klarar det.

Laban håller mig sällskap på toa. Och överallt annars. Han har inga problem med att bara vara. Det är allt han gör.

Jag såg just ett program om den första turen till månen. Shit vad imponerande rymden, teknik och utveckling är! Hur vågade de första austronauterna ge sig iväg????

Nu ska jag försöka sova fast det pirrar i benen. Det är en utmaning på riktigt det. Godnatt!

Sån himla otur.

Har du otur när du tänker ibland? Det har jag med. Fast kanske ännu mer när jag gör saker. Som nyss till exempel. Vi har ju blivit med katt, måste jag börja med att berätta, om nu någon skulle ha missat det. Vi har tagit emot ett syskonpar på fem år som är världens fegaste utekatter. Alltså, i annonsen beskrevs de som utekatter. Vi höll dem inne enligt konstens alla regler för att de skulle få ställa om sin inre gps och inte gå vilse och hej och hå och tyckte SÅ synd om dem som inte fick gå ut som de var vana, stackarna. Det hade vi inte behövt kan man lugnt säga. De törs inte gå ut! De går ut ibland, bara när det är mörkt. Hankatten är ute som längst ca 4 minuter. Ungefär den tiden det tar för honom att smyga myyyyycket försiktigt runt knuten och börja krafsa på nästa dörr (vi har altandörrar eller ytterdörrar åt alla fyra hållen). När han kommer in är han otroligt kontaktsökande, kelig och liksom vill berätta hur otäckt det var där ute i stora världen. Honkatten kan vara ute läääänge, säkert en timme, och kan nog våga sig på att gå utom synhåll nån gång. I skydd av mörkret. Men hon går å andra sidan bara ut nån gång i veckan. Förtydligande: Jag är ironisk med att hon är ute länge, de katter jag har haft i mitt liv har varit ute stor del av dygnet. Men dock är hon den i särklass modigaste katten i det här huset.

Ja, åter till den där oturen när man gör saker. Jag har varit uppe länge ikväll. Har haft en händelserik dag och behövde vara själv en stund och varva ner lite innan jag gick och la mig. Och jag är skitdålig på att gå och lägga mig, på ren svenska (som Axel skulle ha sagt). Särskilt när Per lagt sig och inte säger åt mig. Så när jag nu äntligen var på väg i säng, ganska mycket senare än jag tänkt, så var katterna igång. Vakna, uttråkade och svansade runt mig. De ville ha mat fast de redan fått både middag och lite extra (för att de tjatade så duktigt). Så jag slängde ut dem. Fast jag vet att jag inte kommer att låta dem vara ute hela natten. För då kommer de väl att vara helt traumatiserade, våra stackars fegisar. Så när jag precis borstat tänderna, kissat och skulle gå upp så öppnar jag dörren, släpper ut den ena som vill gå ut och lyfter ut den andra som är mer tveksam samtidigt som jag tänker ”varför gör jag det här, det är ju en jättedålig idé??”. Jag tänkte alltså rätt men hade sån himla otur när jag gjorde! Så nu sitter jag här och väntar. Det är ju ingen idé att lägga sig för då kommer jag bara att ligga och lyssna tills jag hör krafsandet och behöva gå ner och släppa in dem.

Samma sak för några veckor sen, när jag skulle åka iväg med återvinningen. (Ja, eventuella Eskilstuna-läsare, i Norrtälje får man fortfarande åka iväg med återvinningen till en återvinningscentral. Kommer ni ihåg att det var så för många, många år sen i Eskilstuna med?) I alla fall, då bar jag ut hundra påsar och kärl med återvinning för att slippa gå två gånger och för att vi skjutit upp att åka med det så det var sjukt mycket. Jag ställde ifrån mig ett kärl med glas och metall, alltså en fyrkantig hink typ, i baksätet samtidigt som jag tänkte ”den där kan inte stå där, den kommer ju att ramla så jag måste flytta på den”. Sen satte jag mig i bilen och körde. Och kärlet ramlade. Och ut for glas och metall överallt. Sån himla otur!!

Eller att gå på bibblan innan jag kliver på bussen för en dag i Stockholm. Vem vill konka på biblioteksböcker hela dan? Jag tänkte när jag lånade böckerna ”det här är en jättedålig idé, väskan är ju redan tung”. Sen lånade jag dem och gick till bussen. Till mitt försvar ska här sägas att jag valde lätta pocketar och faktiskt lämnade kvar den tunga tjocka boken som jag först tänkt låna. Bara lite otur här.

Katterna däremot, de har otur redan när de tänker. Som Labolina. Oavsett vilken dörr hon går ut igenom så vill hon gå in igenom den enda dörren vi inte brukar använda och som är längst bort och svårast att höra. Eller Laban, som gick ut tillsammans med Labolina, kom in själv, och nu går runt och letar efter henne här inne. Hon är ju UTE! Jag skulle vilja skriva pucko om båda men jag tror att de nog bara har otur.

Ja, det var några helt betydelselösa händelser i mitt liv som sammanfattar mig rätt bra. Smart men liksom sån himla otur ibland när jag gör saker. Oh! Nu kom första krafset. Laban har hunnit runt knuten. Jaha, bara att vänta in Labolina då. Jag får väl meditera, vattna blommorna, putsa silvret eller kanske sortera smutstvätt och köra igång en tvättmaskin fast jag vet att det är en dålig idé eftersom den piper när den är klar och min man är lättväckt. (Ytterligare en sak jag ofta har otur med. Eller kanske snarare han.) Eller bara sitta och träna mig på att göra samma sak som jag tänker. ”Sitt kvar, sitt kvar, sitt kvar”. Det kan bli en lång natt det här. God natt.

Liten i livet

En sån där dag när livet bara blir för mycket. Inget särskilt egentligen kanske. Bara sånt som hör livet till. Men man vill ändå bara rymma, checka ut, strejka eller resa bort. När man har huvudvärk för hundrafemtiosjunde dagen i rad. När storebror blir sjuk och skolan ringer. Och han sen efter lite vila hemma piggnar till och tjatar att vi ska cykla och hämta lillebror istället för att ta bilen eftersom han älskar att cykla. Och huvudvärken faktiskt är lite bättre och det dåliga samvetet över alla uteblivna cykelutflykter väger över och man ger sig iväg med cykeln och hämtar lillebror. Och man tar kortaste vägen hem genom den stora korsningen eftersom man inte orkar backen på den lite säkrare vägen och lillebror som sitter på pakethållaren fastnar med foten i hjulet mitt i den stora korsningen. Och det gör fruktansvärt ont på honom och man står där med två barn, två cyklar, en blå och blödande fot och tusen tårar mitt i trafiken. Och hjälmen klämmer på ens värkande huvud och man löser det ändå, man kommer hem. Plåstrar om, tröstar, ordnar. Och hemma får man brev från försäkringskassan som tycker att konstant migrän och spänningshuvudvärk inte är en orsak till sjukskrivning. Så man står en månad utan inkomst. När man just byggt hus och tömt sparkontona.

Då. När man äntligen fått lillebror att somna om efter att ha vaknat gråtande av värk i foten. Och maken sover. Och storebror sover. Och det bara inte går att somna. Då. Nu. Nu kan jag känna att det blir för mycket.

Imorgon ska jag vara stark. Jag ska kriga mot försäkringskassan, jag ska gå till doktorn med den lilla foten, jag ska troligtvis ha två barn hemma sjuka och efter en sömnlös natt kommer nästan alltid migrän. Men jag har hjälp och stöd runt mig, det kommer att gå fint. Jag klarar det. Och ändå, i just den här stunden, känns det inte så. Då är jag liten som en skit. Men det är ok. Att känna sig liten är också att vara människa. Det är där och då man får känna. Då det visar sig vad som är viktigt, vad som betyder nåt. Och utan den här känslan betyder det inget att känna kraften när den kommer. Att få njuta av att resa sig, att klara, att orka. Så jag välkomnar den. Ger mig själv en kram och en medkännande blick. Det är inte alltid så lätt att vara vuxen. Men jag gör så gott jag kan. Liten som stor. ❤

Människa vs småfluga 0-0

Det finns så många knäppa människor där ute, hörrni. Har ni tänkt på det? Kolla på mig till exempel. Är jättetrött och ser fram emot att krypa ner hos min man och vår minsta gosunge som ligger i min säng och snusar. Vad gör jag då? Sätter mig och fastnar i tetris i 45 minuter. Japp, tetris. Det är ju JÄTTEPUCKAT!!!

Och på bion tidigare ikväll så muttrade han bredvid oss att det var den SÄMSTA skitfilm han NÅNSIN sett! Varför satt han kvar och la sin kväll på det??? Jättedumt! Det är ju frivilligt! (Jag gillade filmen men så är jag ju som sagt ganska puckad.)

Barnen ska vi inte prata om, de får ju vara puckade eftersom de är barn. Men de är ganska knäppa ibland. Som när de retas så mycket att den andra blir så arg att den slår en, och de då blir ledsna för att det gjorde ont att bli slagen?!? De har ju provat flera HUNDRA gånger med samma utfall! Inlärningskurvan står stilla på den fronten. Det är ju enklare att be mig om en kram om det är tröst och uppmärksamhet de vill ha. Puckat.

Eller att vi inte lägger alla våra resurser på att rädda vår planet. Det kommer vi ju att fet-ångra när det är för sent. Vi ba ”ja, men de hade ju rea, jag ville hellre ha alla de där kläderna som jag inte använde sen, det var viktigt för mig” eller ”det var ju så ROLIGT att ha en stor bil så jag struntade i att den drog mycket bränsle” , ”jag tänkte att NÅN ANNAN kunde ta de där obekväma besluten medan jag fortsatte min livsstil” eller vad vi nu har för argument.

Sen kan man ju nämna många exempel, vi gör så mycket knäppa saker varje dag! Röker, tränar inte, slösar pengar, pratar inte med varandra… Men min poäng är redan visad, vi är inte så smarta. Inte egentligen. Vi kan tänka klokt men handlar sällan därefter. Så det är ett mirakel att människosläktet klarar sig så bra.

Småflugorna då. Har ett glas på bänken med vinäger, diskmedel och vatten. Och typ 200 döda flugor. Ändå kommer de, en och en och ba ”det luktar ju så GOTT! Jag klarar det nog!” Och så hoppar de i och drunknar. De är verkligen inte smarta. Och har dålig överlevnadsinstinkt. ÄNDÅ tar de över mitt kök.

Så vad kan vi då dra för slutsats av denna svamliga utläggning?

Det är BRA att våga vara puckad! Puckona når framgång! Kolla på småflugorna, kolla på Trump, kolla på mig – har allt jag kan önska fast jag fortfarande sitter här efter att ha börjat inlägget med att konstatera att jag vill och bör sova.

Så gå ut där och var puckade! Sluta tro att vi måste vara så smarta jämt! Det är tydligen inte det som för oss (eller småflugorna) framåt!

Puss och godnatt!

Lite mer av ingenting

Ni vet den där känslan som man aldrig trodde att man skulle känna när man var singel och längtade efter en partner och barn. När man kunde kläcka ur sig saker som ”men vad hon gnäller”, ”ser de inte vilka fantastiska barn de har?!” eller ”skaffade de barn men vill inte vara med dem?”. Den där känslan i slutet av semestern när man liksom håller på att krypa ur skinnet. Jag älskar min familj och skulle inte för en sekund vilja ha livet utan dem. Jag vill bara klargöra det för eventuella tvivlare. Jag tror att livet har utrymme för både det och den här känslan.

Semestern har varit underbar. Både miljöombyte, kärt sällskap, roliga saker, måsten och lugn och ro. Sovmorgnar och lata dagar. Bad, böcker och köpmat. Nyttigheter, glass och vattenmelon. Och hela, hela tiden en liten svans med folk som följer efter en. I affären, hemma, ute. En liten, liten hejaklack som älskar en gränslöst och liksom bara inte KAN vänta vid mjölken medan man hämtar en fil utan så GÄRNA vill vara med en så att de följer med. Delar av svansen lite nervösa för skolstarten då man ska börja förskoleklass och har många funderingar runt det. Andra delar av svansen blir lite svartsjuka om de mindre får mer uppmärksamhet, närhet eller trygghet än nån annan och har ett stort eget behov av allt det där. Man är liten och stor på samma gång och man behöver sin mamma, både för att visa att man är stor och att luta sig emot när man är liten. Och tillvaron präglas av lek och bråk. Lek, bråk, bråk, lek och mer bråk. Gränserna där emellan uppfattar de inte ens alltid själva.

När man då liksom hade planerat att skola in minstingen på fritids, och bokat in tre korta dagar för det, onsd-fred 9-14, och sett fram emot en smidig inskolning och därmed en alldeles egen andningspaus innan vardagen börjar igen nästa vecka. Innan inskolningen börjar får man ett migränanfall de luxe och blir helt däckad. (TACK OCH LOV FÖR MINA FÖRÄLDRAR!) Man är extra hyperkänslig pga migränen för allt och tycker att allt låter, luktar, lyser och rör sig lite för mycket. Och så ringer man fritids och dubbelkollar och upptäcker att man inte alls skrivit onsd-fred 9-14 utan torsdag-fred 10-14. Jaja, lite mindre men dock lite välbehövligt utrymme för mamman att få skrota runt hemma helt själv. Kanske plantera om den där blomman som är ledsen, eller rent av åka och köpa sig en ny. Kanske inreda lite i tv-rummet som är tråkigt och lyssna på en bra bok. Göra i ordning, förbereda sig på höst och vardag. Och minstingen är supernervös för fritids och behöver sin mamma där hela den första dagen. Men man förhandlar till sig ett par timmar, för att hinna köpa födelsedagspresenterna som inte hunnit inhandlas tidigare men nu MÅSTE fixas eftersom han fyller år dagen därpå. Så åker man runt och handlar som en maskin, slänger in sakerna i paket, gömmer dem hastigt och hinner näääästan tillbaka till fritids till kl 14.

Eftermiddagen varvas mellan skärmtid och bråkande barn. Får äntligen igång dem i legolek men bara så länge man sitter med dem på golvet. Maken kommer hem och försöker hjälpa till, men man blir bara ännu mer frustrerad över att ännu en vill vara med och slåss om ens uppmärksamhet, hur välment det än är. Och huvudet värker, magen värker också av nån anledning, (åt jag nåt konstigt eller vad hände?) och man drar ut familjen på en kvällspromenad, vilket brukar vara en säker humörhöjare för samtliga. Och man vill bara gå åt andra hållet, vill bara vara ifred. Men man går med, försöker att vara närvarande. Pratar med barnen om hur skräddare kan gå på vattnet och njuter en stund av havet, vinden och de gosiga armarna. Men man vill ändå bara få vara och tänker att snart är det läggdags och förbereder barnen på att somna själva idag och minstingen blir blek och stammar att han ju inte kan somna själv och man vet ju egentligen det och var går gränsen mellan att tillgodose behov av trygghet och curling, pusha eller pressa?

Och så lånar man ut sin telefon till den entusiastiske alldeles snart-6-åringen som vill göra en film på tången som pappa fiskat upp ur vattnet och visar honom. Och han tappar ens nya telefon. I vattnet. Och den försvinner.

Och man får kliva i, i vasskanten med dy som slurpar runt fötterna och vassa stenar som rör sig när man kliver på dem. Och efter en stunds grävande hittar man telefonen, går hem och vill bara duscha eftersom man stinker DY. Och 8-åringen måste få duscha först. Och snart-6-åringen kommer på att han nog också vill duscha idag och helst ihop med dig mamma. NEJ ryter man och duschar av barnen SJUKT effektivt. Sen tar man sig en dusch och hittar lökskal och gammalt bröd i duschen efter nån paniksköljning av sopkärl för några dagar sen. Man är nära bristningsgränsen men lugnar sig en aning, duschar och tänker ta en kopp te och andas en stund. Maken startar en musikfrågesport vilket också brukar vara en säker humörhöjare och man älskar honom för det men man vill bara vråla ”JAG SKITER I VAD DET ÄR FÖR LÅT, LÅT MIG VARA!” men gör inte det för husfridens skull utan tar tag i kastrullen för att sätta på tevatten och då är HELA handtaget på kastrullen täckt av odefinierat stek- och matlagningskladd och ingen har tagit disken och det ligger gammal hamburgare på golvet som ingen sopat. Och man ska tvätta händerna och trycket är dåligt i den j****la kranen och rörmokaren svarar inte i telefon fast man kommit ihåg att ringa OCH skickat sms. DEN känslan.

Låt. Mig. Vara. Ifred.

Här vill jag bara lugna eventuella oroliga läsare. Jag blir så här ibland. Det går alltid över. Jag behöver lite tid för mig själv, få kolla nån serie. Sen behöver jag få städa. Sen är jag tillbaka i hjulspåren igen. Ibland går det snabbare, om jag sugs in i nåt inredningsprojekt eller så. Men det är inget farligt. Jag kommer inte att bryta ihop, skilja mig, överge mina barn eller gå in i väggen. Ibland blir det bara för mycket. Då behöver jag mer av ingenting.

Men nu! Nu har alla somnat! Jag har det! En liten, liten stund av ingenting, bara för mig. Jag måste skynda mig att släcka lampan över diskbänken, stöket finns nog kvar imorgon med. Men det gör inte tystnaden. Den finns bara nu. God natt!

Tack och förlåt.

Till Jakob eller Tobbe eller vems det nu är. Förlåt. Det var inte meningen att förstöra. Vi skulle bara fiska lite.

Alltså efter den lätt intensiva middagen, sådär som det kan bli med fyra grabbar som är lite överspelta och de vuxna vill få i lite mat, så ville de gå och fiska. Vi ba ”ja, bra ide’, då kan ju mormor få det lite lugnt och de kanske lugnar ner sig lite om vi går ut och gör nåt med dom”. Men så hittade vi bara två metspön eftersom någon av misstag råkade kasta Anders fiskelåda för några år sen och alla andra grejor verkar ha försvunnit eller gått sönder. Men ungarna var ju inställda på fiske så vi gick ändå ner.

Så maskade vi på och började. Många små fiskargubbar och bara två spön. Men så stod ju ett spö där i båthuset. Med krok och flöte på. Lite trasslig lina men det såg ut att funka. Och barnen ba ”men MAMMA! Man FÅR INTE låna saker utan att fråga!!!” och jag ba ”jag tror att det är Jakobs eller Tobbes och de är JÄTTESNÄLLA och jag tror SÄKERT att vi får låna spöet en stund”. Så vi maskade på. Och några minuter var allt supermysigt och helt harmoniskt, iallafall ögonblicksvis.

Barnen hittade ett litet pimpelspö och de ba ”men mamma HÄR är ju VÅRT SPÖ!” Jag kände inte alls igen det men jag ba ”jaja, kanske det, inte vet jag”.

Då fick Knut napp (läs fastnade i sjögräset) och det var TUNGT så han fick dra JÄTTEHÅRT, och då släppte fisken (lossnade sjögräset) och kroken bara FLÖG upp på taket till båthuset och fastnade. Ops! Men jag hämtade stegen till badtunnan och klättrade upp och tog loss kroken. Men under tiden så trasslade linan ihop sig totalt. De rastlösa barnen blev ännu mer rastlösa och jag fick inte upp trasslet och dom ba ”åh, men mamma asså” och  så bet jag av linan och satte kroken och flötet på pimpelspöet istället så att fiskandet kunde fortsätta.

Louie och farfar/morfar fick två små små fiskar men dem kastade vi i igen. Alltså fiskarna, inte farfar och Louie. Sen blev det trassel på deras spö.

Då gick tre av barnen och badade istället. Men jag och Axel var kvar. Det nafsade på Axels spö hela tiden så det var ju GALET SPÄNNANDE!

Tills Axel tröttnade och gick och badade han med. Så plötsligt satt jag där med ett pimpelspö under foten och ett metspö under benet och försökte trassla upp linan på ett tredje medan pappa passade de badande barnen vid badstranden.

Jag fick napp och blev alldeles till mig. Det var en mört. Axel kastade macka med den. Han påstår att den studsade tre gånger men jag såg ingen studs. Det var nog bara för att Louies abborre (eller harrborre som Louie säger) studsade till ett par gånger när Knut kastade den i sjön. Och som storebror och storkusin förväntas man ju vara bäst. På allt. Iallafall vill man ju vara det. Jag förklarade naturligtvis att till och med mörtar är ju djur som man ska visa respekt och inte kasta macka med.

Mörten åt upp den sista masken.

Sen blev barnen osams. Och jag lyckades inte få upp trasslet.

Jag rullade upp den fria linan på en skruv. Sen gick vi hem.

Så alltså förlåt. Jag lovar att köpa en ny lina imorgon och fråga nästa gång jag vill låna ett spö. Använd gärna pimpelspöet, om det nu är vårt. Alltså om det är ert så får ni ju såklart också använda det.

Tack för lånet.

På hemvägen mötte vi förresten en bil som bogserade en farbror på permobil. Det är bland det bisarraste jag sett. Så nu vet ni det också.

Trendspaning i kvadrat

För ett par år sen gjorde jag en trendspaning på Storsjöyran och konstaterade att man skulle ha multifunktionsjacka för att gå hem. Som alla trender så händer mycket i festivalmodevärlden på ett par år. Typ som med klimatet. Så i år är multifunktionsjackan ett minne blott. I år är det en helt annan ruta du ska hålla dig i. Jag kanske är lite fyrkantig i det här med att generalisera. Men trenden är tydlig och avgränsad. Rutor. Alltså rutiga skjortor. Har du penis ska du även ha en rutig skjorta. Punkt. Lång eller kort ärm, färg, stora rutor, små rutor spelar ingen roll. Rutig. Skjorta. Kolla här.

 

Och har du inte hunnit tvätta din rutiga skjorta så finns de naturligtvis att köpa på området. 

En trend som verkade så cool att vi bara var TVUNGNA att haka på var att inte ta med sig jacka eller regnkläder. Så när himlen öppnade sig mitt under bästa konserten så fick vi ge upp och dra oss hemåt till te och torra kläder. Men efter två festivaldagar är vi helt nöjda med det. ????

Bästa konserten? Sabina Ddumba. På delad förstaplats med Bluespills som spelade igår. Det var skoj att se Kraftwerk, Zara Larsson, Thåström, Jill Johnson och Loreen (som rakat av sig håret!). I övrigt en ganska tråkig Yra musikmässigt men rolig och mysig socialt!

Imorgon ska det bli mysigt att komma hem, träffa barnen och skönt att sova i egen säng. ????

Over and out. ????

De sover så nu är de bäst igen. ????

Att ha barn alltså. Det vidgar vyerna på så oväntade sätt. Det innebär så många frågor och ställningstaganden som man aldrig reflekterat över.

På filmvisning med en känd naturfotograf som berättade om sitt arbete så kom en fråga genom en viskning i mitt öra: ”Mamma, när man dör, blir man ett djur då?”

Vi har testat olika inställningar till livet. Barn 1 konstaterar anklagande att barn 2 haft sönder Bayblade-snurran. Barn 2 konstaterar att han snurrade SÅ SNABBT så att snurran gick sönder så han måste vara BÄST I VÄRLDEN på att snurra Bayblade. Två helt skilda inställningar till samma händelse.

Eller rent praktiska saker. Ska jag bära ut den sovande och snarkande 8-åringen till sin säng i det andra huset trots att det regnar eller ska jag dela soffa med honom en natt till? Alltså han är stor och snarkar som en traktor och soffan är liiiten…

Vi har hunnit reda i hur mycket hornen på en myskoxe väger, om det är nyttigt eller onyttigt med riskakor och varför dagiskompisens katt dog. Vi har kommit på hur man simmar och hur man flossar. Vi har lärt oss att göra Robin Hood-pilar och konstaterat att det nog är farligt att kasta dartpilar på någons mage. Och när jag klagar över att 5-åringen är tung att bära peppar han glatt ”jag är som din hantel mamma! Du kommer att bli jättestark!” 

Vi har planerat för framtiden, drömt om att en dag få gå själv på affären och förhandlat vilka mutor som skulle krävas för att man skulle handla åt mamma då. Vi har drömt om vilka husdjur vi skulle vilja ha och gjort upp dagsplanering för tonåren.

Vi har uppdaterat Robin Hood som nu även innehåller ninjor, uppgraderingar av bossen samt laser. Och dessutom behövde inte prinsessan vaktas utan hon höll mest de uppgraderade ninjorna med superkrafter sällskap.

Att vara i fjällen och bo i en jätteliten stuga med två bröder som ständigt blir osams, tävlar och slåss samtidigt som man försöker renovera lite kan vara grymt frustrerande. Men jag är så glad och tacksam att jag får ynnesten att vara det. Jag lär mig så mycket. De lär mig om livet. Tack. ❤️

Sömnlös och soffpolitiker

Nu är vi små. Vädret demonstrerar sin makt. Mot torka, översvämningar och bränder har vi inget botemedel. Det är bara att kämpa så gott det går men mest anpassa oss. Jag hoppas att världens ledare fattar. Det här är bara en försmak av vad som väntar. Gör något NU!!!

Och värmen verkar ha stigit många åt huvudet på flera sätt, på olika srställ i världen. Som Trump. Världens mäktigaste person träffar Putin, en annan av maktgubbarna. Och Trump ba ”jag gör som du säger, du får bestämma och förresten vill jag ha en sån glass som du tar” som om det vore en lek i sandlådan.

  • Och så SD sen. Går till val med intentionen att inskränka aborträtten!?! Och så enormt många tänker rösta på dem i september!?! Fattar de inte vad det står för och innebär? Det innebär femtio steg tillbaka i jämställdhet. Det innebär också fler oönskade barn i världen. Det innebär att kvinnor ska begränsas till att vara just det – kvinnor. Inte jämlik, inte jämställd mannen. Med en kropp och sexualitet som ska kontrolleras av andra. Av politiker??? Det innebär en syn på kvinnor som är nedlåtande. Ingen kvinna väljer att avbryta en graviditet för skojs skull. Det är ett stort och ofta svårt beslut som ska fattas av den människa som bär embryot. I. Sin. Kropp. Rätten till sin kropp. Rätten till att bli sedd som en kompetent person som kan fatta beslut för sitt liv. Jag  har abortsamtal med unga kvinnor i mitt jobb. Jag har hittills inte mött någon som tar det lättvindigt. Det påverkar oss. Man kan vara säker på beslutet omedelbart, men det är fortfarande ett beslut som påverkar oss, som väcker starka känslor. Att inskränka på rätten skulle tala om för dessa kvinnor att de väljer fel om de väljer abort, att abort är fel. Vad är nästa steg? Dagenefterpiller? Preventivmedel? Var ligger  riktningen i ideologin?

Och så slutligen, nu har mitt Instagram fyllts av kvinnor som njuter av att få vara fula under semestern. I stugan, på båten, på fjället.. Där gäller andra koder för skönhet. Och vi vilar oss i detta. För det tar energi av oss att vara vårt vackraste jag hela tiden. Kan vi inte göra revolt? Systrar – när vi åker hem från våra gömställen, låt oss fortsätta att vara fula! Vårt sanna, vårt verkligt vackra. Låt oss våga. Och slappna av och njuta.

Så, nu var mitt Almedalstal avklarat, från soffan i Härjedalen. Medan bränder rasar runtom i landet. En eloge till alla som kämpar för att bekämpa bränderna, just nu dygnet runt. Och alla byar som sluter upp. Bakar kakor, fyller vattenflaskor, håller ihop och hjälps åt. Det är fint.

Godnatt!