Att bara ligga här. Så många tankar som snurrar. ”Jag borde sova”, ”jag kommer att bli trött imorgon”, ”ska jag vänta på katten eller somna och låta henne vara ute?” Osv, osv, osv. Att kunna låta de där tankarna finnas men bara segla förbi. Att bara ligga här. Klockan tickar, tickar, tickar. Den bryr sig inte. Den bara tickar. Det är en konst! Att bara vara. Hur lätt och hur svårt som helst!

Ikväll la jag Knut. Vi kör varannan kväll och ikväll var det ”mammakväll”. Det tar ofta tid för honom att somna och man hinner ofta igenom hela känsloregistret innan det är klart. Lätt att bli frustrerad. Lätt att tänka på allt man vill eller borde göra istället. Men ikväll hade jag bestämt mig för att bara vara. Lukta på hans huvud. Hålla om. Krama. Andas. När jag skriver det så här så verkar det så självklart, som om jag aldrig lagt barn liksom, det är ju så man gör liksom. Men lita på mig, det ÄR en utmaning när man försökt i över en timme, man tror att han äntligen somnat efter tre kisspauser, oändliga önskemål om godnattmusik och resonemang om vem som är kär i vem i klassen och nu tror man att han somnat för att han andas tungt och han bryter tystnaden med orden ”nio plus nio är 17” för att sen bli arg när man rättar. Han är helt underbar och skitjobbig vår älskade lillebror. Men att bara vara tillsammans med honom och hans bror är det bästa jag vet. När jag klarar det.

Laban håller mig sällskap på toa. Och överallt annars. Han har inga problem med att bara vara. Det är allt han gör.

Jag såg just ett program om den första turen till månen. Shit vad imponerande rymden, teknik och utveckling är! Hur vågade de första austronauterna ge sig iväg????

Nu ska jag försöka sova fast det pirrar i benen. Det är en utmaning på riktigt det. Godnatt!