Monthly Archives: november 2017

En kärleksförklaring

Du. Som ritar djur med liv i. Som sjunger klockrent men inte när (du tror) att andra hör. Du som kan ALLT om musik, även genres du inte ens gillar. Du som minns en väg du kört en gång. Eller faktiskt kommer ihåg all fakta du läst nånstans men inte har en aning om var du lagt strumporna (på golvet) eller mobilladdaren (bredvid sängen om inte barnen tagit den). Du som ser rakt igenom mig och vet innan jag själv vet vad jag kommer att välja härnäst. Du som vägrar inordnas i nån roll som jag eller nån annan bestämt åt dig. Du som sparkar bakut och får mig att se mig själv och mina fördomar. Du som gör mig lugn och trygg bara genom att vara. Du som kan få mig att gapskratta eller fnittra. Du som kan göra mig så arg när du inte gör som jag tänkt. Du som ger mig det motstånd och den kärlek jag behöver.

Du fyller 40 år. Äntligen. Farbrorn i dig kommer ett steg närmare sin verkliga ålder. Och tanten i mig kommer strax efter.

Vi har nu varit vi i 15 år. I 5 år har vi delat efternamn och skatteregler. Jag ser fram emot fler gråa hår, stela leder och bridgeblandning ihop med dig. Nej förresten, inte bridgeblandning. Det går bara inte.

Grattis på födelsedagen älskling!

(Och ni som blir sugna på att fira kan se fram emot en inbjudan lite senare när vintern är som tråkigast. Då livar vi upp med fest.)

Continue Reading…

Lösningen på världsproblemen och sömnlöshet

Vad är det där med att man längtar efter sömn mer än nåt annat kl 14-21 och när man väl får sova är det omöjligt? Så himla opraktiskt. Det måste vara hjärnans blindtarm. Bara helt onödigt. Eller den där olyckliga kärleken som man älskar bara för att man inte kan få.

Lungorna känns irriterade och trötta. Jag inbillar mig att jag är tjock i halsen. Bredvid mig snarkar en halvstor med feber och ont i halsen. Som upplagt för hypokondrikern i mig.

Jag känner mig också glad och tacksam för att äntligen vara på benen. Och livrädd för att dra på mig nåt mer innan immunförsvaret jobbat upp sig efter penicillinet.

Men varför kan jag inte bara somna nu då? Vad är det för världsproblem jag måste lösa först? Jag säger var snäll, ha roligt och var ödmjuk. I valfri ordning. Så löser sig nog resten. Så, fint. Då var det löst. Ja just ja, dela med dig också, det är viktigt. Och slåss inte. Kan jag få sova nu?

Tack och godnatt.

 

Mardömmar och framtidsplanering

Preciiiis när jag höll på att somna kom det in en 8-åring med mardrömmar. Ganska mysigt, han kommer inte så ofta längre. Även om det såklart var synd om honom. Mardrömmen var av kalibern att det inte räckte med kramar och mysprat utan det krävdes varm choklad och skorpa. Så det fixade jag. Och det hjälpte direkt. Han behövde inte ens smaka på det, han somnade på soffan bara av att det stod framför honom. Själv behövde jag dricka en stor kopp choklad och äta flera mackor. Tydligen.

Grabbarna har de senaste dagarna gjort mycket planer för framtiden. Axel ska såklart bo i Eskilstuna med sin älskade Tilda. ”Men jag då?” undrade Knut försiktigt. ”Jag vill ju inte bo själv!” Axel löste det enkelt. ”Du kan bo med Elsa!” ”Kommer ni och hälsar på oss då?” ”Självklart, vi kommer ofta!” ”Bra!”

Planerna har sedan broderats ut mer och mer. Axel som är familjens miljöhjälte ska inte ha nån bil. ”Då kan jag skjutsa dig!” tyckte Knut. ”Ska du ha bil då?” undrade morfar. ”Ja, jag och Elsa ska ha en bil.” sa Knut nöjt.

Vi får väl se om de håller i sina planer. Och om tjejerna håller med. Men gulliga är de iallafall.

Nu har jag inte hostat på flera minuter. Dags att passa på att somna! Godnatt!

Snurr i huvudet och sköna insikter

Nyss var jag så trött att jag bara gnällde och knappt orkade stå upp för att borsta tänderna. Nu sitter jag här och det är fullt ös i hjärnan. Vad ska vi ha för golv på övervåningen? Ska Knut få polisstationen i Lego eller Playmobil i julklapp? Var är de där kvittona jag fick av pappa? Betalade jag isolerfirman? Kakel eller våtrumsmatta i badrummet? Ska jag jobba 75, 80 eller 95%? Ska jag prova att lägga mig i sängen? Kan jag andas då? Är det kallt i källaren? Var är vetekudden? Kalk- och järnfilter till vattenbrunnen eller bara kalk? Var ska vi fira jul? Vilket rum ska vi tapetsera först? Kan man ha linoliumgolv i hallen och klickgolv i sovrummet? Eller linolium rakt igenom? Ska jag försöka åka hem imorgon? Orkar jag städa om jag gör det sakta? Är jag kissnödig? Tog jag penicillinet? Håller jag på att få bihåleinflammation och öroninflammation nu? Borde jag åka till vc och ta en sänka imorgon? Var är de där försvunna bankdosorna egentligen? Var passar en basketkorg? Hur ska vi fira Pers födelsedag? Vem är profilen på Stadsteatern som stängts av? Hur kommer #metoo att påverka människors vardag? Ska vi köpa julklappar till de vuxna i år? Hur går det för ”mina” ungdomar?

Jag blir snart tokig av att vara sjuk. Jag vill orka med igen. Vill hjälpa maken som får göra allt nu. Vill jobba. Vill snickra. Vill vill vill. Det är så mycket jag vill. Sova till exempel. Frågan är var. Ska jag sitta kvar i fåtöljen jag sovit i de senaste veckorna eller våga mig på sängen? Stora frågor.

Det märkliga när man ligger så här är att allt fungerar ändå. Visst är man saknad både här och där men allt det där som man tror att ingen annan gör, där man är oumbärlig, det liksom bara löser sig ändå. Jag såg en film Axels lärare lagt ut från gympan i skolan. Där stod Axel och dansade efter instruktioner, med gympakläder, gympaskorna som bara jag visste var de var, glad och trygg. Det är en skön känsla tycker jag. Jag kan bidra och är viktig men världen snurrar även utan mig. Tack vare min asgrymma make, förlåt för allt jag antytt att du inte kan, och mina fantastiska kollegor, ni är bäst!

Nu ska jag göra ett ryck. Toa, dricka vatten, kanske en banan och ett nytt försök att somna. Kanske har jag alla svaren imorgon. Eller så går det fint ändå. Godnatt!

Kusiner

Det är nåt med kusiner. Nåt rosenskimrande. Nåt band. Nåt som osar barndom. Det är ju min kusin liksom.

Jag hör ofta mig själv säga, sådär vid fikabordssammanhang, att ”min kusin” hit eller dit. Jag har flera kusiner som står mig nära i livet fast vi blivit vuxna.

Mamma och hennes syskon var på kusinträff i somras. Tanter och gubbar som inte träffats på många, många år. Och jag märkte på dem att träffen var viktig för dem. Det är nåt med kusiner…

Kanske handlar det om ursprung. Att våra kusiner, liksom våra syskon, är de enda som verkligen förstår var och vad vi kommer ifrån. Eller så är det helt enkelt dem man delat födelsedagskalas, sommarlov, mormors bullar och andra såna där rosa minnen med. Eller så är det magiskt. Ja, nåt är det.

Och jag ser på mina barn. Deras kusiner, och bonuskusiner, slår högst. De ÄLSKAR sina kusiner.

Axel la en arm om varje kusin ikväll när det var dags att planera sovplatser. ”Mormor och morfar kan sova där uppe. Vi, vi ligger i aktern.” sa han med den självklarhet som bara en storkusin kan komma med. (Det betyder skavfötters, för er som inte kan Axelska.) Nu blev det uppdelning storkillar nere med morfar/farfar och en MYCKET arg och besviken lillkille uppe med mormor/farmor. Det blev för trångt med fem personer i sängen. Men för treåringen är det OBEGRIPLIGT hur man kan skilja honom från hans bror och kusin. (Fast innerst inne vet han att det är farmor han behöver för att sova.)

Men mest synd är det om Knut som är hemma och avvaktar om han ska bli sjuk eller inte. Vi vill inte smittas. Men för att väga upp tid med kusiner krävdes både McDonalds, extra fredagsmys, egen tid med pappa och en öppning att få leka imorgon om det inte blir nånting av förkylningen.

 

 

Ganska nöjd ändå.

Korsordsdrottning

Jag varken skojar eller överdriver när jag säger att det slog mig en dag att min mamma har egna behov. Hon har liksom alltid sett till att få sitt i det tysta. För oss barn har känslan alltid varit att vi kommer först. Att vi är viktigast. Om hon har köpt en ny tröja, som jag provat, har det ofta slutat med att jag (kanske efter en tid) fått överta tröjan, eftersom den ju ”sitter så mycket bättre på dig”. (Ja, och så är jag 32 år yngre?!) Om maten varit snål är hon alltid först med kommentarer som ”jag är inte hungrig” eller ”jag åt så mycket till lunch, ta ni”. När hon handlar åt oss får vi propsa på för att få betala. Ja, du fattar mönstret.

Men nu, vid 36 års ålder, har jag hittat hennes svaga punkt. Eller ska jag kanske säga starka punkt. Här finns hennes integritet. Hennes gräns. ”Det här är jag, här kommer du inte in.” Och det gör mig glad och stolt. Hon kommer ALDRIG att frivilligt låta mig vinna i CrossBoss, korsordsspelet vi kör. Inte ens när jag har lunginflammation och är ynklig. Och hon är överlägsen, hon vinner 9 av 10 matcher. Bra mamma! You go! Stå på dig! Låt inte oss ungar ta allt. Det här området är ditt. Jag älskar det! Och dig! Men jag ger inte upp!

Röd är mamma, grön är jag. ????????????

Lunginflammation i listform

De tre bästa sakerna med lunginflammation är (för spänningens skull i omvänd ordning)

3: Ingenting

2: Inte ens nåt litet

1: Absolut ingenting

De tre  sexton sämsta sakerna med Lunginflammation är

1: Att man inte kan ligga ner för då känns det som att man inte får luft. Vilket leder till obekväm sömn, ont på en massa ställen och sömnbrist.

2: Att man inte kan följa med familjen till Eskilstuna.

3. Att man mår så fruktansvärt dåligt så länge.

4. Att luften man andas kliar så sjukt mycket i halsen att man vill gurgla småspik eller sluta andas.

5. Att man, när man äntligen närmar sig sömn inpå småtimmarna börjar hosta och äntligen lyckas hosta loss saker för första gången på fem dar.

6. Att man inte orkar åka och hämta makens paket som nån budfirma lämnat på trappen där det nu ösregnar.

7. Att man är hungrig hela tiden men tappar aptiten så fort man äter.

8. Att man inte kan sova.

9. Att man blir så less på serier att man tycker att Paradise Hotel är ett rimligt program att titta på. (Kanske den mest skrämmande punkten)

10. Att man tycker så hiskeligt synd om sig själv – och har rätt.

11. Att man missade rean på den där snygga jackan.

12. Att man inte kan jobba på länge.

13. Att det vänder så otroligt sakta.

14. Att det känns som att det aldrig kommer att försvinna.

15. Att man luktar illa fast man duschar för man svettas hela tiden.

16. Att man lätt slumrar till mitt i blogginlägg.

Dags att prova lite till med sovandet.