Vilken dag. Jag borde sova eftersom klockan visat sent en lång stund och det är min tur att kliva upp med cheferna imorgon. Men efter en så här märklig dag är min hjärna på högvarv så jag skriver lite istället. Dagen har kastats mellan vanligt lördagshemmafixande, barnjippo på Friskis, sorgligt avsked av nära som flyttar långt ifrån oss till snart-bebishäng med en annan av de där närmaste inkl bilkörning med te och spännande ljudbok. Så mycket olika känslor på en dag, puh! Och tack! 

Men det var inte det jag tänkte skriva om. Jag tänkte berätta om en polett som trillat ner för mig i veckan. Nu är jag ju som känt inte alltid den smartaste. Men jag har trott mig ha hyfsad koll på barn. Men nä. Det har visat sig att jag missat målet helt på en punkt. Fantasi. Den mest grundläggande av egenskaper som skiljer vuxna och barn åt. Jag har insett att barns fantasi inte är valbar. Jag säger ofta ”sluta lek nu och gör det här”. Så himla fel. Det funkar ju aldrig. De kan ju inte låta bli. Några exempel:

Morgonstress. Axel ska iväg med Per. Jag ska packa ner en banan i Axels väska och vill skynda mig för att inte de ska bli ännu senare iväg. Knut sitter och grejar med bananfodralet jag brukar ha till Axel. (Alltså till Axels bananer, Axel är alldeles för lång för att få plats i.) Jag ber stressat ”kan jag få bananfodralet?” Knut tittar förvånat på mig. ”Det är en fjäril” svarar han och väntar sig tydligen att jag ska förstå. ”Ge mig fjärilen då” säger jag irriterat. ”Ok” säger han och flyger fjärilen till mig. Det var inte på låtsas, ingen fantasi, det är klart att det var en fjäril. 

Axel hade ett enormt ilskeutbrott häromdagen. Han var otroligt arg och all hans energi och fokus gick åt till att tygla hans ilska. Han var snorig och behövde näsdukar till ilsketårar och snor. Tills han råkade släppa sig och vi båda började gapskratta. Jag frågade om han behövde en näsduk där bak med. Han var fortfarande så arg att han vred sig och kved, men han kunde inte värja sig mot fantasin och fnittret slog igenom gång på gång. 

Ofta sitter vi vid matbordet och försöker förmå våra söner att äta. De tycker om maten, är hungriga och vill gärna äta, men det går liksom inte. Det finns så mycket som lockar och ropar. När jag på två minuter plockat en legogubbe, ett mjölkpaket, en matkniv, en pappersrulle och nåt mer av Axel ser jag att han ÄNDÅ sitter och pillar med nåt. När jag tar påsklämman av honom bryter han ihop. ”Neeeeeej, min krokodiiiiiil!!!!! Den skulle ju bita mig ju!!!!” Det liksom pockar på, det går inte att låta bli. Det är ingen lek. Det är deras verklighet. Det är vi som inte fattar. För vi måste hitta på, anstränga oss. För dem är det lika självklart som att vattenpölar är till för att plaska i. Jag måste omvärdera min världsbild. Men först lite sömn. Godnatt.