Monthly Archives: augusti 2016

Mitt liv som Jokern

Livet är en serietidning när man är snart 7. Att man orkar glass fast man är mätt tex. 

Min förklaring: Det är som att glass och sånt har en egen mage. 

Axels förklaring: När man äter glass är det som att den andra maten åker upp i hjärnan och glassen är själv där nere och ba ”hallå?”. Och så står man liksom bakom den och säger nåt och då ba ”AAAAAAAHHHHHH!!!” så åker glassen ut i rymden. 

Just ja. 

Eller när man råkar välta en madrass över honom när man städar ett rum så är han genast fånge i en håla som måste fritas. Såklart. 

Eller när man tar en klunk vatten till maten. 

Min förklaring: Det är gott med vatten när man har ätit så att det inte blir så torrt. 

Axels förklaring: Vattnet gör så att maten blir lättare att KROSSA i magen. Så att magen inte ba måste jobba och jobba och jobba och svettas och stå stilla utan kan ba HAIIIIJJJAAA krossa maten direkt. Det är därför man måste dricka.

Dessutom är livet byggt av regler, som ska vara rättvisa. Tex nu när jag ville blogga så måste jag låna ut en platta som muta eftersom ”skärmtiden faktiskt är slut för idag”. 

Jokern är förresten min favoritskurk. Om jag var superskurk så skulle det vara kul att vara så totalt skruvad. 

Tur att jag inte är superskurk utan bara sådär småtråkig och hemmagalen. ????

Skynda dig älskade 

Jag gjorde det! Jag klarade det! Jag gick och la mig och släckte lampan i tid!!! Äntligen! Även fast Axel hade rethosta och inte kunde somna så att kvällen gick åt till det. Och trots att Axel svettats så mycket i min säng att jag var tvungen att lägga mig åt fel håll för att inte drunkna. Men jag kom i säng! Så skönt!! 

Ljuvligt i alla de  23 sekunderna innan Knut vaknade och kom in. Gosig och mjuk kröp han ner och jag skulle just till att somna när han VERKLIGEN ville gå upp och fika. Han kan vara sjukt övertygande. Han var hungrig! Och jag kan inte neka nån som är hungrig mat. Så vi gick upp. Medan han knaprade i sig lite fika så passade jag på att röja klart i köket. Och rädda rosorna på bordet genom att koka ändarna och slänga dem i ett bad över natten. Mammas bästa knep. Funkar jämt på rosor! 

Iallafall, Knut åt klart och vi gick och la oss i hans säng eftersom vi har en pågående ”alla sover i sin säng-satsning” just nu. När han somnat och jag just skulle resa mig undrade han plötsligt klarvaken hur länge jag skulle ligga hos honom. ”Hela natten verkar det som” tänkte jag men sa att jag skulle ligga kvar tills han somnat. Vilket tog ytterligare en god stund. 

Eftersom jag haft ont i magen under kvällen ville jag sträcka ut mig innan jag somnade. Jag la mig till rätta på vardagsrumsgolvet och  blev omedelbart avbruten av en liten röst. Jag gick in till barnen, igen, och hittade en pigg och glad Knut. ”Mamma, var var ni nånstans? Jag vill ha kalas!” ”Inte nu älskling, det är natt”. ”Jo, jag VILL ha kalas!” ”Ja, men nu sover vi!” Efter ytterligare en stunds övertalning fick jag ett ”Ok då”. Snark. 

Tillbaka till golvet och sen in på toaletten. Väl där kommer de andra små men lite större fötterna, vansinnigt kissnödiga. Ja, bara att lämna plats. När det var avklarat gick han omedelbart in till min säng och somnade gott. Med hela sin 7-åriga längd och alla kilon. Nä, han fick ligga kvar. 

Jaha ja. Så nu ligger jag här, i överslafen på barnens våningssäng och hoppas att ingen hittar mig. Måste skynda att somna nu. Det där med att man måste skynda att älska är förresten skitsnack. Det är SOMNA som är det viktiga. Se bara hur bra det gick för Per. Somnade en minut före mig och fick en hel förnatt. Imorgon ska jag slå honom. Med minst det dubbla. Ha!

Godnatt!

Inte min dag

Dagens otur kl 15:30-19: 

Axel fastnade med skosnöret i pedalen på cykeln. När jag skulle hjälpa honom att undvika att ramla tappade jag greppet om min cykel som Knut satt på. Han ramlade (i slowmotion) men det gick bra. Dock gick barnstolen på cykeln sönder. Ja, tänk Mr Bean. 

Efter det har vi hunnit: 

Axel: ont i benet efter en annan cykelincident, mindre skrapsår på handen och foten efter badlek samt mindre kärlekstrubbel med blivande frun. Ja, och några örfilar från lillebror.

Knut: ramlade med kickbiken rätt ordentligt, sticka i finger, ont efter borttagning av stickan, ont i armen efter att ha råkat slå den hårt i sänggaveln. 

Just ja, det mesta ovanstående hände ”on my watch”. Vi hade barnvakt större delen av kvällen så vi pratar sammanlagt om en timme. Typ. 

Dåligt föräldraskap eller sjukt mycket otur på kort tid? 

Nu sover de gott i varandras sängar (av nån anledning). Bäst att jag går och lägger mig innan de ramlar ur sängen. 

Det kändes tryggt att hitta dem så här hos barnvakten iallafall. Och mysigt. ????

Dåliga nerver

Det här med att sälja hus är inget för folk med svaga nerver! Kan det komma in lite bud nuuuu? Och kan morgondagens visning vara över snart?? 

Alltså, visningarna är kul! Vi säljer med Hemverket, en mäklartjänst för oss snålgrisar – nej jag menar oss som är tillräckligt socialt kompetenta för att själva lämna ut ett papper, be folk skriva på en lista och svara på eventuella frågor. Mäklaren är alltså inte med på visningarna utan man håller dem själv. Men å andra sidan kostar det sjukt mycket mindre än andra mäklare. 10 000 kr, fast pris oavsett vad huset blir sålt för. Blir det inte sålt kostar det 5000. Grym deal. En vanlig mäklare skulle ta typ 70 000 kr. Och så är det kul att hålla i visningarna! Det är ju vårt hus, som vi grejat, fixat och snickrat på – det är kul att berätta om det! Och flera har kommenterat det på visningarna, att det känns bra att prata direkt med oss istället för med mäklare. Att vi känns uppriktiga och ärliga. Och inte skriver om alla svar till nåt positivt. Haha, jag låter som en annons för Hemverket. Det som är baksidan är att en del som kommer och tittar gärna kritiserar saker. Vilket kräver en del tålamod, tålamod och fejkad trevlighet. Men på det stora hela är det kul. Vi får väl se hur själva försäljningsdelen blir. Men. Sjukt spännande!!! 

Hur många kommer på visning? Vilka kommer att buda? Vilka vill vi sälja till? 

Jag vill bara skruva fram tiden en aning och få det klart! Nuuuuu!!!! 

Övrigt i vårt liv har vi nu skolstart imorgon, en 4-årsdag på onsdag, en kär granntant som skadat höften och ligger på sjukhus och en begynnande förkylning i kroppen. Mycket på en gång alltså! 

Snark

Imorgon kväll är det husvisning. Jag jobbar hemma idag för att förvandla kaoset till ett perfekt visningshus. Eller iallafall förbättra utsikterna att få det sålt genom att tex gömma skitiga kalsonger och större dammråttor. Och jag röjer och fixar och städar. Men det går så olidligt sakta! Jag har ingen energi!! Jag vill bara antingen sova eller titta på serier och äta chips. Jag vet inte om det ät nåt post-semestertillstånd, sjukdom eller lathet men jag orkar inte! Jag brukar kunna pressa när det behövs, lägga i en växel till och allt det där. Men inte nu. Det GÅR inte. Jag tror på sjukdom. Jag har ju faktiskt sprickor i foten. Det tar väl energi från kroppen att läka? Det måste vara det. Eller kan det finnas tillfällig narkolepsi? Som är vanlig i augusti för föräldrar? Där semestern är LJUVLIG men definitivt ingen återhämtning? Nästa år ska jag sitta eller ligga ner hela semestern. Leva på vattenmelon och ev gå och bada om jag har lust. Inget mer. Maken och barnen får leka med varandra om de vill göra nåt roligt eller åka nånstans. Jag tänker vila. Så det så. Fast kanske bara en sväng till stugan, och Yran såklart. Och kanske en sväng till Stöde, och så Borensberg… Göteborg skulle vara roligt. Och kanske en minitur till nån ny plats? Sverige är ju så vackert!

Ja, ni ser mitt problem. Helt värdelös på att planera in återhämtning, jag har alldeles för mycket roligt jag vill göra! 

Nä, nu måste jag röja en byrå. Ska bara vila lite först. Undra om man kan städa med stängda ögon, liggande? Zzzzzz….

Från hjärtat på en gudstorasyster

Den där lilla skrutten. Juvelen. (Det kommer från en ordvits där en nära släkting inte kunde säga Joel utan sa Jowel som ju blir juvel på engelska. Typ. Det var väldans gulligt då.)
 Jag hade förmånen att få bo hemma hos honom ett år, tillsammans med hans fantastiska mamma. För det är jag dig evigt tacksam Anna, det var ett av mitt livs roligaste år. Jag jobbade dessutom på hans förskola så vi hängde nästan dygnet runt. Han var då drygt ett år. Kunde inte säga Jossan utan jag hette Dotta. Jag och Anna sörjde den dagen han stolt uttalade ”Jossan”. Han drev sin mamma och mig till vansinne och enormt många skratt och glädje. Han kom och väckte mig på morgnarna, tittade på mig med sina stora bruna ögon och sa ”Dotta? Mat?” Ingen kunde säga nej till den blicken. Om jag mot all förmodan somnade om löste han det med. Helt enkelt genom att sätta sig på mitt huvud. Med en kissig blöja. Ja, sjukt effektivt. Jag var uppe på mindre än en sekund. 

Efter frukost ropade han uppfordrande ”Dotta! Minka!” och satt redo framför spegeln. Så skulle vi sminka oss. Lite på mig, mycket på honom. (Men mest med tomma borstar, jag ville inte att mina kollegor skulle se att jag lät en ettåring sminka sig. ????) 

Han växte snabbt och funderade på vem han var och vilka vi andra var. Han hittade på rocklåtar, älskade att bada, ville aldrig sova och utnämnde mig till gudstorasyster när släktskapet blev för krångligt. (Mammas kusin men samtidigt gudfars/morbrors lillasyster. Inte lätt för en 3-4-åring. Eller för en vuxen heller för den delen. ????)

Han kom och hälsade på. Kröp direkt ner under en filt och ville kolla på film. Precis som jag. Sen skulle vi ha nåt gott att äta. ❤️ 

En gång satt han bak i min bil medan vi snurrade runt runt i kvarteret och letade parkering. Bredvid honom låg min handväska. Plötsligt var det sådär tyst. Och så kom det. ”Offan? Alla dina uggummin äj slut nu”. Han kunde knappt stänga munnen, än mindre prata ordentligt. ???? Skitunge. ????

Jag hade honom på höften på skolgården när jag just tagit studenten. Helt plötsligt har jag istället en ung man mitt emot mig vid bordet. Som har det största hjärta jag vet. Fortfarande vet han vad han vill. Dessutom är han allmänbildad, generös, socialt genial, älskad av alla – och särskilt de små, smart och slarvig. Har humor. Uppmärksammar och lyssnar på alla omkring sig utan att anstränga sig. Och dessutom sjukt modig. Om några veckor åker han till Nairobi helt själv för att läsa ett gymnasieår där. 

Joel, älskade lille skitunge. Vi är många som är stolta över dig och hoppas att ditt år i Afrika blir magiskt. Klart att det blir. ❤️ 


Att gå hem i Östersund

Jag säger bara en sak. Multifunktionsjacka. Glöm jeansjacka, skinnjacka eller kavaj. Ska du gå hem i Östersund så ska du köpa dig en multifunktionsjacka. Den ska vara enfärgad i en snygg färg och helst av nåt tjusigt märke som Haglöfs eller nåt. Komplettera gärna med en ryggsäck. Exakt, multifunktionell ska även den vara. Handlar du på Naturkompaniet är du garanterat i hamn men även Stadium kan funka.  

Är det regnigt kan du istället välja din rejäla regnjacka. Även den färgglad och enfärgad såklart. Gärna gul. Inget Stockholmstrams, riktigt ska det vara. 


Är du kille av storleken vuxen kompletteras jackan med fördel med en snygg skjorta under och skäggstubb. 

Jag ber om ursäkt om du på bilden blir ledsen av att jag publicerar bilden utan lov. Jag vet inte vem du är. Men du är snygg! Och väldigt Östersundshipp!


Är du kille av yngre modell kompletteras jackan istället med halvlångt hår och keps. 

Samma sak här. Jag ber om ursäkt om du blir ledsen. Men du är väldigt gullig och tuff!


Är du tjej i storleken tonår så kan du sticka ut och vara lite tuffare med en trenchcoat. Funkar även för killar. Kan varieras i olika färger men alltid enfärgad. 

Är du tjej och vill sticka ut ännu lite kaxigare så kan du ta på dig en hatt av följande modell. Kombineras gärna med rocken ovan.

Sist men inte minst. Det är ALLTID rätt att vara stolt över Östersund. (Med rätta såklart.) 


Så nu vet du. Naturligtvis körde även Per och jag med multifunktionsjackor i år. Dock modell ”billig” men vi blir nog förlåtna, vi är ju turister. 

Älskade Storsjöyran. En musikfestival som är som en familjemedlem för oss. Här har vi hittat musikskatter, varit nostalgiska, varit puckade, gjort slut, hittat tillbaka, haft tid med varandra och våra fantastiska vänner, upplevt Östersund, tagit med barnen på musikupplevelser, varit utan barnen, frusit, dansat, solat, skrattat, ätit langos och älgkebab. Vår grej. Vår tid. Vår festival. I älskade Östersund. ❤️