Ni vet den där känslan som man aldrig trodde att man skulle känna när man var singel och längtade efter en partner och barn. När man kunde kläcka ur sig saker som ”men vad hon gnäller”, ”ser de inte vilka fantastiska barn de har?!” eller ”skaffade de barn men vill inte vara med dem?”. Den där känslan i slutet av semestern när man liksom håller på att krypa ur skinnet. Jag älskar min familj och skulle inte för en sekund vilja ha livet utan dem. Jag vill bara klargöra det för eventuella tvivlare. Jag tror att livet har utrymme för både det och den här känslan.

Semestern har varit underbar. Både miljöombyte, kärt sällskap, roliga saker, måsten och lugn och ro. Sovmorgnar och lata dagar. Bad, böcker och köpmat. Nyttigheter, glass och vattenmelon. Och hela, hela tiden en liten svans med folk som följer efter en. I affären, hemma, ute. En liten, liten hejaklack som älskar en gränslöst och liksom bara inte KAN vänta vid mjölken medan man hämtar en fil utan så GÄRNA vill vara med en så att de följer med. Delar av svansen lite nervösa för skolstarten då man ska börja förskoleklass och har många funderingar runt det. Andra delar av svansen blir lite svartsjuka om de mindre får mer uppmärksamhet, närhet eller trygghet än nån annan och har ett stort eget behov av allt det där. Man är liten och stor på samma gång och man behöver sin mamma, både för att visa att man är stor och att luta sig emot när man är liten. Och tillvaron präglas av lek och bråk. Lek, bråk, bråk, lek och mer bråk. Gränserna där emellan uppfattar de inte ens alltid själva.

När man då liksom hade planerat att skola in minstingen på fritids, och bokat in tre korta dagar för det, onsd-fred 9-14, och sett fram emot en smidig inskolning och därmed en alldeles egen andningspaus innan vardagen börjar igen nästa vecka. Innan inskolningen börjar får man ett migränanfall de luxe och blir helt däckad. (TACK OCH LOV FÖR MINA FÖRÄLDRAR!) Man är extra hyperkänslig pga migränen för allt och tycker att allt låter, luktar, lyser och rör sig lite för mycket. Och så ringer man fritids och dubbelkollar och upptäcker att man inte alls skrivit onsd-fred 9-14 utan torsdag-fred 10-14. Jaja, lite mindre men dock lite välbehövligt utrymme för mamman att få skrota runt hemma helt själv. Kanske plantera om den där blomman som är ledsen, eller rent av åka och köpa sig en ny. Kanske inreda lite i tv-rummet som är tråkigt och lyssna på en bra bok. Göra i ordning, förbereda sig på höst och vardag. Och minstingen är supernervös för fritids och behöver sin mamma där hela den första dagen. Men man förhandlar till sig ett par timmar, för att hinna köpa födelsedagspresenterna som inte hunnit inhandlas tidigare men nu MÅSTE fixas eftersom han fyller år dagen därpå. Så åker man runt och handlar som en maskin, slänger in sakerna i paket, gömmer dem hastigt och hinner näääästan tillbaka till fritids till kl 14.

Eftermiddagen varvas mellan skärmtid och bråkande barn. Får äntligen igång dem i legolek men bara så länge man sitter med dem på golvet. Maken kommer hem och försöker hjälpa till, men man blir bara ännu mer frustrerad över att ännu en vill vara med och slåss om ens uppmärksamhet, hur välment det än är. Och huvudet värker, magen värker också av nån anledning, (åt jag nåt konstigt eller vad hände?) och man drar ut familjen på en kvällspromenad, vilket brukar vara en säker humörhöjare för samtliga. Och man vill bara gå åt andra hållet, vill bara vara ifred. Men man går med, försöker att vara närvarande. Pratar med barnen om hur skräddare kan gå på vattnet och njuter en stund av havet, vinden och de gosiga armarna. Men man vill ändå bara få vara och tänker att snart är det läggdags och förbereder barnen på att somna själva idag och minstingen blir blek och stammar att han ju inte kan somna själv och man vet ju egentligen det och var går gränsen mellan att tillgodose behov av trygghet och curling, pusha eller pressa?

Och så lånar man ut sin telefon till den entusiastiske alldeles snart-6-åringen som vill göra en film på tången som pappa fiskat upp ur vattnet och visar honom. Och han tappar ens nya telefon. I vattnet. Och den försvinner.

Och man får kliva i, i vasskanten med dy som slurpar runt fötterna och vassa stenar som rör sig när man kliver på dem. Och efter en stunds grävande hittar man telefonen, går hem och vill bara duscha eftersom man stinker DY. Och 8-åringen måste få duscha först. Och snart-6-åringen kommer på att han nog också vill duscha idag och helst ihop med dig mamma. NEJ ryter man och duschar av barnen SJUKT effektivt. Sen tar man sig en dusch och hittar lökskal och gammalt bröd i duschen efter nån paniksköljning av sopkärl för några dagar sen. Man är nära bristningsgränsen men lugnar sig en aning, duschar och tänker ta en kopp te och andas en stund. Maken startar en musikfrågesport vilket också brukar vara en säker humörhöjare och man älskar honom för det men man vill bara vråla ”JAG SKITER I VAD DET ÄR FÖR LÅT, LÅT MIG VARA!” men gör inte det för husfridens skull utan tar tag i kastrullen för att sätta på tevatten och då är HELA handtaget på kastrullen täckt av odefinierat stek- och matlagningskladd och ingen har tagit disken och det ligger gammal hamburgare på golvet som ingen sopat. Och man ska tvätta händerna och trycket är dåligt i den j****la kranen och rörmokaren svarar inte i telefon fast man kommit ihåg att ringa OCH skickat sms. DEN känslan.

Låt. Mig. Vara. Ifred.

Här vill jag bara lugna eventuella oroliga läsare. Jag blir så här ibland. Det går alltid över. Jag behöver lite tid för mig själv, få kolla nån serie. Sen behöver jag få städa. Sen är jag tillbaka i hjulspåren igen. Ibland går det snabbare, om jag sugs in i nåt inredningsprojekt eller så. Men det är inget farligt. Jag kommer inte att bryta ihop, skilja mig, överge mina barn eller gå in i väggen. Ibland blir det bara för mycket. Då behöver jag mer av ingenting.

Men nu! Nu har alla somnat! Jag har det! En liten, liten stund av ingenting, bara för mig. Jag måste skynda mig att släcka lampan över diskbänken, stöket finns nog kvar imorgon med. Men det gör inte tystnaden. Den finns bara nu. God natt!

Att ha barn alltså. Det vidgar vyerna på så oväntade sätt. Det innebär så många frågor och ställningstaganden som man aldrig reflekterat över.

På filmvisning med en känd naturfotograf som berättade om sitt arbete så kom en fråga genom en viskning i mitt öra: ”Mamma, när man dör, blir man ett djur då?”

Vi har testat olika inställningar till livet. Barn 1 konstaterar anklagande att barn 2 haft sönder Bayblade-snurran. Barn 2 konstaterar att han snurrade SÅ SNABBT så att snurran gick sönder så han måste vara BÄST I VÄRLDEN på att snurra Bayblade. Två helt skilda inställningar till samma händelse.

Eller rent praktiska saker. Ska jag bära ut den sovande och snarkande 8-åringen till sin säng i det andra huset trots att det regnar eller ska jag dela soffa med honom en natt till? Alltså han är stor och snarkar som en traktor och soffan är liiiten…

Vi har hunnit reda i hur mycket hornen på en myskoxe väger, om det är nyttigt eller onyttigt med riskakor och varför dagiskompisens katt dog. Vi har kommit på hur man simmar och hur man flossar. Vi har lärt oss att göra Robin Hood-pilar och konstaterat att det nog är farligt att kasta dartpilar på någons mage. Och när jag klagar över att 5-åringen är tung att bära peppar han glatt ”jag är som din hantel mamma! Du kommer att bli jättestark!” 

Vi har planerat för framtiden, drömt om att en dag få gå själv på affären och förhandlat vilka mutor som skulle krävas för att man skulle handla åt mamma då. Vi har drömt om vilka husdjur vi skulle vilja ha och gjort upp dagsplanering för tonåren.

Vi har uppdaterat Robin Hood som nu även innehåller ninjor, uppgraderingar av bossen samt laser. Och dessutom behövde inte prinsessan vaktas utan hon höll mest de uppgraderade ninjorna med superkrafter sällskap.

Att vara i fjällen och bo i en jätteliten stuga med två bröder som ständigt blir osams, tävlar och slåss samtidigt som man försöker renovera lite kan vara grymt frustrerande. Men jag är så glad och tacksam att jag får ynnesten att vara det. Jag lär mig så mycket. De lär mig om livet. Tack. ❤️

Kanske är det min Pippi Långstrump-gen som älskar själva grejen att ingen ska bestämma när jag ska sova! Eller så är det livet som mamma, fru, kurator osv som kräver lite eget utrymme och ser till att jag får det. Eller så är jag bara puckad. Men nån gång då och då så går det nästan en hel natt utan att jag somnar.

Det bara går inte. Det pirrar i benen, jag är hungrig, kissnödig, varm, kall… Och pigg. En sån natt är det inatt. Och jag har fastnat i en förutsägbar och charmig sommarbok som jag tydligen inte kan släppa. Och ska jag ändå vara vaken så kan jag ju lika gärna läsa. 

Idag har semesterkänslan infunnit sig. Tredje dagen, när man hunnit gå igenom stadierna ”vi åker hem igen” ”jag vill bara vara ifred”, ”älskling vi glömde att uppfostra barnen” och ”vad såg jag i honom egentligen” så plötsligt skingras molnen. Alla byter humör. Vi skojar, tar en extra biltur fast vi passerat middagstid, låter barnen leka i trädgården i kallingar en stund till fast de borde somnat redan, vi kramas, bjuder på oss själva, är kära och är närvarande… Vi slappnar av. Njuter. Är med varandra. Så ljuvligt.

Alltså, man får välja fokus också. Det är FANTASTISKA ögonblick blandat med syskon som slåss, tjuvnyp, retstickor och allmänna motgångar. Varning! I-landsproblem coming up!  Som att spacklet tog slut lördag kväll – och byggmarknaden har söndagsstängt. Men det var iofs bra, då fick vi en påtvingad ledig dag från det obligatoriska fixandet. (Som jag iofs gillar men familjen gillar mer när jag är med dem istället…) Eller att jag blir så vansinnigt nyfiken på vem som kör här i lilla byn kl 3:37 på natten!? Var ska de? Vem är det? Vqrför fixar hen inte den gnisslande fläktremmen? Så många frågor!

Och blommorna! Varför är de vackraste den här tiden, när alla sover???

Åh! Nu blev jag trött! Äntligen! Ska skynda mig stt somna! Återkommer!

Idag har jag varit sur. Irriterad, arg och trött. På barnen som ständigt retas. Ständigt hittar något att sura över eller bråka om. Ständigt avundsjuka, ständigt i konkurrens. Trots att de har ALLT de behöver och mer därtill. Otacksamma. Bortskämda. Irriterande.

När jag var liten stängde mamma in sig när det rann över och sa att hon strejkade. Den känslan hade jag. Också.

Till slut delade jag både på dem och på oss och lämnade den ena hos mormor och morfar och den andra i skateparken med morbror med sambo och fick en timmes paus med min make.

Och nu ligger jag här. Alla sover utom jag. Det där egna utrymmet jag längtat efter hela dan. Och nu längtar jag ihjäl mig efter små armar runt min nacke. Ett trött huvud på min arm. En ullig frisyr under min haka. Ska jag behöva gå och hämta honom själv?!? Kommer han inte snart???

Jag älskar dom. Det är bara så. Dagar som den här blir det extra tydligt. Tur att de är så söta när de sover att allt blir förlåtet. Imorgon är en ny dag.

Tre av fyra familjemedlemmar nerbäddade i olika sängar. Tur att vi har gott om sängar nuförtiden. Den fjärde skuttade iväg till förskolan med ett ”ÄNTLIGEN” efter långhelg hemma. Vi som tänkte att förkylningssäsongen var över. Det var den INTE.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Jag skulle skriva om några saker jag har tänkt på de senaste dagarna.

Avicii, eller Tim Bergling. En så fruktansvärt sorglig historia. Alla som sett dokumentären om hans arbete och kampen att ta sig ur det blir berörda. Den känsliga, kreativa, jordnära och ödmjuka person som skildras i dokumentären fullständigt krossas av giriga personer runt omkring. ”Jag dör om jag fortsätter så här” säger han. ”Kan du göra en radiointervju om ett par timmar” svarar de. ”Jag dör om jag fortsätter” säger han. ”Jag tror inte att du förstår värdet av pengar” säger de. Så fruktansvärt obehagligt.

Något som man alltid hört artister säga är att ”det är en hård bransch”. Är det inte dags att göra nåt åt det??? Var finns branchen i den här diskussionen? Alla beklagar hans död, tänker på familjen och berörs av den fruktansvärda historien. Men utan att ha varit i branschen en enda dag (nej, jag tror inte att musikalen Grinden i mamma och pappas kyrka räknas) så vågar jag påstå att han inte är ensam. Han syntes. Men många är de artister som desperat försöker att skydda sig. Som missbrukar, som flyr, som tar livet av sig. Det är ju helt galet att människor, bara för att de har talang, får leva efter sin dröm och vill något så gärna att de gör vad som helst ändå behandlas som kassamaskiner. Totalt ovärdigt mänskligheten. Jag önskar att en enda producent, manager eller andra som har stort inflytande på artisters tillvaro skulle kliva fram nu. Det är dags att säga ”jag kommer att se till att de artister jag arbetar med aldrig kommer att behöva må så dåligt av sitt arbete”. ”Jag kommer aldrig att pressa någon så hårt för att tjäna pengar”. Jag hoppas av hela mitt hjärta att mina barn inte vill bli artister. Tim, vila i frid.

Jag vill också lyfta ett helt annat ämne. Valet! Det är snart val! Och den här gången är första gången i mitt liv som jag överväger att inte rösta, bara för att det inte finns något att rösta på! Jag har inte förtroende för ett enda parti! Jag tycker att de bara pratar och pratar och svartmålar varandra och inte en enda kommer med något jag vill ha! Vad vill de ens?! Jag hade bättre koll på vad partierna ville när jag var 12 år än i årets val! Och i valbarometrar osv så har de samma åsikt i en massa frågor. ”Varför behöver det då förändras, om ni redan tycker lika i frågan?” vill jag skrika. ”Varför har då ingen gjort det redan???”

Jag är oerhört tacksam och har respekt för rösträtten. Så jag kommer att rösta. För någon måste ju vinna. Men det känns… grumligt liksom. Som om det inte spelar nån roll.

Slutligen en tacksam slutkläm. I morse när jag lämnade min ”ÄNTLIGEN”-unge på förskolan så blev han ändå lite vilsen när jag lämnade honom på gården och de andra barnen redan var i full lek. Det var lite oroligt att lämna honom där, men jag vet ju att han har jätteroligt hela dagarna så jag vände mig och gick ändå. Och innan jag nått grinden var en av de fantastiska pedagogerna där. Småpratade, berömde dagens tofs och skojade med min unge. Tittade knappt åt mitt håll, fullt fokus på barnet.

Några timmar senare ringde läraren till unge nummer två, som vi tvingat iväg fast han ville vara hemma, och sa att han behövde åka hem. Hon poängterade att han kämpat jättebra men att orken inte räckte längre. Det är så skönt att ha såna i sitt team. Jag är så oerhört glad och tacksam över alla fantastiska pedagoger mina barn har i sitt liv! Och jag är inte alltid en hårdhudad mamma som tvingar iväg sjuka barn och lämnar ensamma barn på förskolegården. Bara när jag tror att det är det bästa för dem. Då är det tryggt att veta att andra fångar upp när jag har fel.

Nu ska sängen få fånga upp mig en stund innan den där glada godingen ska hämtas.

Att hänga med en femåring en fredagkväll kan innebära att man får leta efter hans skor i 20 min på Intersport eftersom han gömt dem men glömt var. Eller att han plötsligt måste sträcka ut tårna när han ska sova. Det gör man tydligen lättast med huvudet på golvet, kroppen i sängen och fötterna på kudden. Eller att man måste äta en nachotallrik kl 21:30 när man inte kan sova. Eller att man måste hoppa upp ur sängen och göra ett glädjeskutt när vi pratar om att vi får besök imorgon. Eller att man måste planera sin morgongymnastik i detalj. Eller att de tre minuter innan maten är klar innebär en möjlighet till hopp på studsmattan, rollek med brorsan och eventuellt en cykeltur.

Det går inte att säga att han har fel. Livet är liksom mycket mer i hans ögon eller i hans sällskap. Kanske lite krångligare ibland. Jag önskar att mitt tålamod räckte hela vägen.

❤

Såklart.