Jag ligger i soffan framför tv:n, alla andra sover men jag hittar inte sömnen ikväll. Jag hör hur du börjar stöka där inne. Möter dig i hallen där du sömnigt förklarar att du letade efter foten. Du menar stödlindan vi köpt till den stukade foten men jag kan inte låta bli att skoja om att du ska leta i slutet av benet. Du morrar ”mammaaaaa” innan du går på toa medan jag återvänder till soffan.

Strax är du hos mig. Kryper självklart ner under täcket och lägger dig raklång på rygg på min mage. Våra fötter möts och samtidigt killar du mig på hakan med ditt hår. Jag tänker att det är dags att klippa dig men inser att det är en flykt från den riktiga känslan, att nyss var du en klump på min mage, nu växer du snart om mig och det här ögonblicket snart är slut. Du kommer snart inte att krypa ner hos mig och svara ”jag vet” när jag förklarar att vi inte kan sova tillsammans i soffan, men ändå ligga kvar. Du kommer inte att titta på mig med den där blicken, som bara jag förstår. Du kommer inte att be om kramar och pussar som belöning om du gör extra läsläxa. Du kommer inte att skutta dit du ska som en blandning mellan en graciös ballerina och en nyfödd älgkalv. Du växer upp så fort.

Samtidigt älskar jag att se dig växa. Allt du lär, att du längtar till skolan imorgon bara för att få lära dig mer matte. Att du förstår mer och mer av världen, hur saker hänger ihop. Att du kan föra dig, ta kontakt med andra och skapa fina relationer. Älskar att få dela världen med dig och ser fram emot att få fortsätta med det. 

Men. Jag önskar så intensivt att jag skulle kunna få spara de här ögonblicken att det ibland gör fysiskt ont. Jag älskar att vara din mamma. (Ja, självklart din brors också men där finns det ännu gos att hämta.) Vill inte ha det lugnt, tyst och städat, som jag ibland suckar. Jag vill ha det så här. Precis så här. ❤