Alltså min mamma. Klockan är 21:45. Det gör ont i mitt ryggslut, strålar ut i ett ben. Inte outhärdligt ont men tillräckligt för att inte kunna somna. Mamma har genom åren klagat över ischias-nerven. Ett telefonsamtal senare är det bekräftat att det nog är det jag fått och att det hjälper med värme. Jag värmer min vetekudde och det hjälper direkt. Inte botar men lindrar så att jag nog kommer att somna. Ibland kan jag gråta vid tanken på att det kommer en dag då hon inte finns ett telefonsamtal bort.
I år är jag lika gammal som min pappa var när jag föddes. Det sätter saken i perspektiv. Kommer jag att vara en sån där levande ”råd-, information- och tröst-jour” för mina söner? Eller kommer de att googla istället? Kommer jag att ha alla de där svaren? Än så länge funkar det, men det är inte så komplicerat när svaren rör sig i spektrat ”ät nåt”, ”drick lite vatten” ”slå inte din bror” eller ”vill du ha ett plåster”. Men sen. Kan jag råda dem i alla de saker jag utsätter mina föräldrar att råda mig i? Det återstår att se. Allt har sin tid. Just nu är jag oerhört tacksam över min råd-, information- och tröstjour. Tack för att ni finns. ❤️
