Lördag kväll. En dag kvar, sen är vardagen ett faktum. Allt vi skulle ”fixa på semestern” står till stor del orört. Förrådet som skulle städas, garderoberna som skulle organiseras, bordsskivan som skulle slipas och oljas och så vidare och så vidare. Jag måste säga att vi ändå prioriterat rätt. För den här semestern har vi njutit. Badat, umgåtts med varandra och andra, varit i stugan, varit i Norrtälje och Östersund, sett djurparker, fjällvandrat och åkt karuseller. Bråkat och diskuterat och blivit sams. Skrattat. Kramats. Ätit glass och spelat spel. Läst böcker (nåja, barnböcker. Läsa vuxenböcker tror jag kommer att dyka upp i nästa fas i livet) och hittat på sagor. Ritat och målat. Jag vet inte om jag kommer ihåg mina lösenord på jobbet. Jodå, nog har vi varit h e l t lediga. Det är väl kaxigt att säga (påminn mig gärna i oktober) men det ska faktiskt bli skönt med vardag. Rutiner, storhandling, dagisschema och träningspass. Särskilt träningspassen längtar jag efter kopiöst. Det är märkligt, man borde ju hinna träna mer när man är ledig men för mig är det svårare då. Vi behöver liksom in i det där rutsystemet för att det ska funka med träning för mig. Ja, alltså, jag skulle inte tacka nej till en semestervecka till eller tre, men ångesten är inte så stor som den brukar. Det blir nog bra det här.
Idag har vi varit på kalas på Leos Lekland. Vår fantastiska guddotter fyllde 7 år. Hon börjar första klass i veckan. Det är helt otroligt vad åren har gått fort. Iallafall så blir man, både vuxen och barn, helt slut av lekland. Jag har migränkänningar och Per svarar på tilltal med en halv minuts fördröjning. Så vi har fått barnen i säng tidigt ikväll. Det är bra för återtagandet av dygnsrytmen. Och bra eftersom världens bästa make har laddat med chips och zombieserie som väntar strax. Han vet hur man håller sin fru glad han. (Han är inte lika bra på att hålla henne smal, men det verkar vara lågprio.)
Åh, nu ligger Per och pratar med Axel som försöker somna (eller försöker hålla sig vaken, jag är inte riktigt säker på vilket).
Per: Är du snäll?
Axel: Ja.
Per: Är du fin?
Axel: Ja.
Per: Är du världens bästa Axel?
Axel: Jag vet inte men jag kan ju hoppas det.
Lilla gubben.
Nej, dags att trolla bort disken och inta slapparläge. Over and out.
Så här långt skrev jag men hann inte publicera. Sen kom Axel upp. Igen och igen. Och några gånger till. Ville säga nåt, ha en kram eller kolla vad vi gjorde. Och migränkänningarna ökade. Vi fick stänga av serien. Axel åt chipsen framför Hjärnkontoret på svtplay medan jag jagade mediciner. Livet med barn. Snabba svängar. Nu sover han och jag har fått i mig medicin (haha, stavningsprogrammet tyckte att jag fått i MUF medicin, det hade ju också varit roligt) och livet känns hoppfullt igen. Godnatt!
