Barnfria. Alltså, vi älskar fortfarande våra barn mer än allt, men i helgen är vi barnfria. Barnfria! Tid för oss. Tid att hinna prata till punkt, tid att göra det vi vill. Jag har tjatat om den här helgen, längtat och när jag tänkt på den ostörda sömnen har jag nästan dreglat. 

Vad gör vi då? En hel ostörd lördag? Ja, jag började med att sova löjligt länge medan Per klippte äppelträden. Sen har vi gått en sväng på stan, gått och fikat, jobbat lite i trädgården, ätit och nu njuter vi med smågodis och Så mycket bättre. Eller alltså jag. Per ligger i sovrummet och lyssnar på hårdrock och surfar. Och jag ligger och ler. Precis så här brukar vi spendera våra lördagar. Fast med en miljon avbrott av olika karaktär. 

Innan vi fick barn pratade vi ofta om andra som hade barn. Om hur vi ville bli som föräldrar. Det mesta gick åt skogen såklart, man kan inte veta hur det är innan det är. Men det här är en sak vi var väldigt överens om. Vi ville att barnen skulle vara en del av vårt liv. Vi ville inte ändra hela vårt liv för barnen, även om man självklart anpassar livet. Och vi levde nog redan ett liv där barn passade in i det mesta. 

Den här helgen är som ett kvitto på det. Att nån del blev som vi tänkte.  När vi får välja helt fritt gör vi det vi brukar. Eftersom vi lever det liv vi vill ha. Och jag älskart. 

Men visst är det kul att gå på konsert ibland, gå på bio eller bo på hotell. Men den här helgen var det alldeles underbart att bara vara hemma. Men med betydligt mycket mer sömn. Tack för det. Och imorgon hämtar vi kottarna. De är väldigt välkomna hem. Till vår vardag. 

Jaha, då var den här. Dagen då jag ska börja leta. 

Hela min uppväxt har det letats. Har du sett? Var är mina? Nähe, det var inte mina.. Jag tror jag har sett dem… Har du kollat bredvid sängen? På toa? Vid tv:n? Vi kan inte åka än, vi måste hitta pappas…

Och alla olyckor sen! Man råkar trampa, eller tappa, eller sätta sig. Den mest originella var när mamma kastade en tamp på pappa så att de for i sjön. (En tamp är ett rep på en båt, kan jag informera eventuella landkrabbor till läsare om.)

Jag som både är århundradets virrpanna och fruktansvärt dålig på att leta kommer att få leta mig tokig. 

Ja, men jag får väl leta då. Om det är vad som krävs för att se lite bättre ut. Alltså ut genom glasögonen. Frågan är bara vilket par jag ska leta efter. Måste ge mig ut på stan och börja leta. 

Kära storebror!

Nu har du passerat 40. Som ju sägs vara det nya 30. Som var det nya 20. Så numera behöver vi inte bli vuxna. Det är ju skönt. Och ärligt talat, i varandras ögon blir vi ju inte så vuxna. Du och jag kan ju fortfarande gräla om vem som ska tömma diskmaskinen eller vem som tagit pappas tofflor. Som alltid.

När det gäller dig är det mycket som är som alltid. Du är som en trygg busslinje. Du finns alltid där, du gör det du gillar, inga konstiga kringelikrokar och du tuffar på och skapar dig den tillvaro du tänkt dig. När du kommer blir man glad och känner sig trygg. Och du är alltid försenad. Precis som bussen.

Ibland överraskar du oss med att ta en spontantripp till Sydamerika, åka till USA och plugga eller så. Men egentligen blir vi inte så överraskade, du har ju alltid älskat att resa. Men eftersom du nu är trygg, tyst och tuffar på som bussen så blir det inte så stor uppståndelse när du gör dina resor som när vi gör våra. Du liksom ”idag ska jag träna på gymet, imorgon ska jag åka till andra sidan jorden och sen är det måndag igen”. Livet som det kommer. Det är en egenskap jag beundrar.

När jag gick i högstadiet var jag ”hon med snyggbrorsan”. Det vet jag inte om du nånsin visste. Jag vill här passa på att be om ursäkt för alla gånger jag, inte alltid efter att ha frågat så noga, lånat dina kläder. Det är ju tur för dig att det var många år sen jag kom i dem. Men med mycket motivation kom jag då i dina snygga, dyra kläder. Du gör som du alltid gör med kläder, du köper det du verkligen vill ha. Inget billigt ”duger så länge” eller krafs. Du spar dina pengar till det du verkligen vill ha. Jag som kör mer på mängd än kvalitet hade inte råd med dina modeller. Så det var en trevlig garderob att rota i. Jag kan även be om ursäkt för en del lite blötare varor som jag… eh… lånat. Men det är preskiberat. Hoppas jag. Vi kallar det jämnt med de matrester och bakverk du ätit upp för mig ur kylskåpet.

Jag vill att du ska veta vad du betyder för mina barn. Andra som vi träffar sätter sig vid fikabordet, pratar med oss och med barnen och umgås. Du tar med dig barnen och går iväg. Stänger in er. Du argumenterar för deras sak och ser saker från deras perspektiv. Du är deras morbror. De älskar dig. De pratar om dig och längtar efter dig. (Men du är väldigt välkommen vid fikabordet, vi vill också umgås med dig.)

Stort grattis på din dag, fast en annan dag. Jag älskar dig.

Jag hämtade barnen idag. Som alla dagar. Eftersom det är fredag kom jag tidigare än vanligt i tanken att de skulle hinna leka lite hemma. Moahahaha! 

Knut på dagis:”Jag vill åka hem nu.” 

Jag: ”Ok, vad bra, då klär vi på oss” (tänker TACK!! Det här gick ju smidigt. Han brukar inte vilja gå hem.) Plockar ihop grejorna som ska med hem och går.

Knut ute på gården: ”Jag vill åka hem för jag vill bajsa.” 

Jag: Ska vi gå in och bajsa då?

Knut: NEJ!!! Jag vill bajsa hemma! Nu går vi!

Det är en surkärring som har flyttat in. Ingen bjöd henne, hon bara stövlade in. Hon skäller och härjar på mina barn och min man. Hon säger att de är sura och otrevliga. Hon skulle bara höra hur HON låter! Hon anmärker på att det är stökigt och smutsigt. Men hallå liksom! Det är en småbarnsfamilj som bor här! Barn leker! Och de vuxna orkar inte alltid städa! Städa själv då, surkärring!

Hon deklarerade grinigt imorse att idag tänker hon inte svara när andra pratar otrevligt med henne. Moget liksom. Treåringen svarade oskyldigt ”men jag är inte arg. Jag är glad.”. 

Jag vet inte vad som gjort henne så grinig. Kanske är det för att hon är förkyld. Eller trött. Eller så vill hon ha en kram. Eller vara ifred. Hon kanske vill streama de senaste avsnitten av Poledark. Ingen kan ju bli arg av kostymdrama! 

Hjälper inte det så får hon flytta ner i källaren. För ingen orkar med henne längre. Allra minst hon själv.