Monthly Archives: mars 2019

Tick tack

Att bara ligga här. Så många tankar som snurrar. ”Jag borde sova”, ”jag kommer att bli trött imorgon”, ”ska jag vänta på katten eller somna och låta henne vara ute?” Osv, osv, osv. Att kunna låta de där tankarna finnas men bara segla förbi. Att bara ligga här. Klockan tickar, tickar, tickar. Den bryr sig inte. Den bara tickar. Det är en konst! Att bara vara. Hur lätt och hur svårt som helst!

Ikväll la jag Knut. Vi kör varannan kväll och ikväll var det ”mammakväll”. Det tar ofta tid för honom att somna och man hinner ofta igenom hela känsloregistret innan det är klart. Lätt att bli frustrerad. Lätt att tänka på allt man vill eller borde göra istället. Men ikväll hade jag bestämt mig för att bara vara. Lukta på hans huvud. Hålla om. Krama. Andas. När jag skriver det så här så verkar det så självklart, som om jag aldrig lagt barn liksom, det är ju så man gör liksom. Men lita på mig, det ÄR en utmaning när man försökt i över en timme, man tror att han äntligen somnat efter tre kisspauser, oändliga önskemål om godnattmusik och resonemang om vem som är kär i vem i klassen och nu tror man att han somnat för att han andas tungt och han bryter tystnaden med orden ”nio plus nio är 17” för att sen bli arg när man rättar. Han är helt underbar och skitjobbig vår älskade lillebror. Men att bara vara tillsammans med honom och hans bror är det bästa jag vet. När jag klarar det.

Laban håller mig sällskap på toa. Och överallt annars. Han har inga problem med att bara vara. Det är allt han gör.

Jag såg just ett program om den första turen till månen. Shit vad imponerande rymden, teknik och utveckling är! Hur vågade de första austronauterna ge sig iväg????

Nu ska jag försöka sova fast det pirrar i benen. Det är en utmaning på riktigt det. Godnatt!

Sån himla otur.

Har du otur när du tänker ibland? Det har jag med. Fast kanske ännu mer när jag gör saker. Som nyss till exempel. Vi har ju blivit med katt, måste jag börja med att berätta, om nu någon skulle ha missat det. Vi har tagit emot ett syskonpar på fem år som är världens fegaste utekatter. Alltså, i annonsen beskrevs de som utekatter. Vi höll dem inne enligt konstens alla regler för att de skulle få ställa om sin inre gps och inte gå vilse och hej och hå och tyckte SÅ synd om dem som inte fick gå ut som de var vana, stackarna. Det hade vi inte behövt kan man lugnt säga. De törs inte gå ut! De går ut ibland, bara när det är mörkt. Hankatten är ute som längst ca 4 minuter. Ungefär den tiden det tar för honom att smyga myyyyycket försiktigt runt knuten och börja krafsa på nästa dörr (vi har altandörrar eller ytterdörrar åt alla fyra hållen). När han kommer in är han otroligt kontaktsökande, kelig och liksom vill berätta hur otäckt det var där ute i stora världen. Honkatten kan vara ute läääänge, säkert en timme, och kan nog våga sig på att gå utom synhåll nån gång. I skydd av mörkret. Men hon går å andra sidan bara ut nån gång i veckan. Förtydligande: Jag är ironisk med att hon är ute länge, de katter jag har haft i mitt liv har varit ute stor del av dygnet. Men dock är hon den i särklass modigaste katten i det här huset.

Ja, åter till den där oturen när man gör saker. Jag har varit uppe länge ikväll. Har haft en händelserik dag och behövde vara själv en stund och varva ner lite innan jag gick och la mig. Och jag är skitdålig på att gå och lägga mig, på ren svenska (som Axel skulle ha sagt). Särskilt när Per lagt sig och inte säger åt mig. Så när jag nu äntligen var på väg i säng, ganska mycket senare än jag tänkt, så var katterna igång. Vakna, uttråkade och svansade runt mig. De ville ha mat fast de redan fått både middag och lite extra (för att de tjatade så duktigt). Så jag slängde ut dem. Fast jag vet att jag inte kommer att låta dem vara ute hela natten. För då kommer de väl att vara helt traumatiserade, våra stackars fegisar. Så när jag precis borstat tänderna, kissat och skulle gå upp så öppnar jag dörren, släpper ut den ena som vill gå ut och lyfter ut den andra som är mer tveksam samtidigt som jag tänker ”varför gör jag det här, det är ju en jättedålig idé??”. Jag tänkte alltså rätt men hade sån himla otur när jag gjorde! Så nu sitter jag här och väntar. Det är ju ingen idé att lägga sig för då kommer jag bara att ligga och lyssna tills jag hör krafsandet och behöva gå ner och släppa in dem.

Samma sak för några veckor sen, när jag skulle åka iväg med återvinningen. (Ja, eventuella Eskilstuna-läsare, i Norrtälje får man fortfarande åka iväg med återvinningen till en återvinningscentral. Kommer ni ihåg att det var så för många, många år sen i Eskilstuna med?) I alla fall, då bar jag ut hundra påsar och kärl med återvinning för att slippa gå två gånger och för att vi skjutit upp att åka med det så det var sjukt mycket. Jag ställde ifrån mig ett kärl med glas och metall, alltså en fyrkantig hink typ, i baksätet samtidigt som jag tänkte ”den där kan inte stå där, den kommer ju att ramla så jag måste flytta på den”. Sen satte jag mig i bilen och körde. Och kärlet ramlade. Och ut for glas och metall överallt. Sån himla otur!!

Eller att gå på bibblan innan jag kliver på bussen för en dag i Stockholm. Vem vill konka på biblioteksböcker hela dan? Jag tänkte när jag lånade böckerna ”det här är en jättedålig idé, väskan är ju redan tung”. Sen lånade jag dem och gick till bussen. Till mitt försvar ska här sägas att jag valde lätta pocketar och faktiskt lämnade kvar den tunga tjocka boken som jag först tänkt låna. Bara lite otur här.

Katterna däremot, de har otur redan när de tänker. Som Labolina. Oavsett vilken dörr hon går ut igenom så vill hon gå in igenom den enda dörren vi inte brukar använda och som är längst bort och svårast att höra. Eller Laban, som gick ut tillsammans med Labolina, kom in själv, och nu går runt och letar efter henne här inne. Hon är ju UTE! Jag skulle vilja skriva pucko om båda men jag tror att de nog bara har otur.

Ja, det var några helt betydelselösa händelser i mitt liv som sammanfattar mig rätt bra. Smart men liksom sån himla otur ibland när jag gör saker. Oh! Nu kom första krafset. Laban har hunnit runt knuten. Jaha, bara att vänta in Labolina då. Jag får väl meditera, vattna blommorna, putsa silvret eller kanske sortera smutstvätt och köra igång en tvättmaskin fast jag vet att det är en dålig idé eftersom den piper när den är klar och min man är lättväckt. (Ytterligare en sak jag ofta har otur med. Eller kanske snarare han.) Eller bara sitta och träna mig på att göra samma sak som jag tänker. ”Sitt kvar, sitt kvar, sitt kvar”. Det kan bli en lång natt det här. God natt.