Category Archives: Vi i villa

Kampen med soporna

Har du tänkt på hur mycket onödigt lidande vi ägnar oss åt? Alltså, lidande är ju ett kraftigt ord, jag är mer ute efter onödig energiåtgång. Oro och sånt. Som jag och soppåsen. Jag HATAR att byta soppåse. Jag väntar in i det sista, när den är översvämmad, kladdig, luktar illa och är ännu jobbigare att byta. Jag hoppas att Per ska tröttna innan mig och byta. Skjuter upp. Och drar mig för att kasta saker eftersom påsen är full. Så tex står gammal mat kvar lite extra länge i kylen tills vi bytt påse. Idag var en sån dag. Vi hade haft den där irriterande fulla soppåsen i flera dar. Jag suckade, muttrade och hade irriterade tankar tills jag gav upp, knöt ihop påsen och gick ut med den. De få stegen till soptunnan möttes jag av solsken, värme, fågelkvitter, frid och frisk luft. Det var ju inte ens lite jobbigt. Jag var på tusen gånger bättre humör när jag kom in igen. Som vanligt. Och nästa gång soppåsen är full kommer jag att skjuta upp det igen. Och lida. I onödan. Eller kanske lär jag mig nåt av det här inlägget och bara byter den istället för att reta mig, vänta och gruva mig. Men soppåsen är ju en av tusen såna grejer i mitt liv. Borsta tänderna, ringa vissa samtal, betala räkningar, deklarera, byta glödlampor, listan kan göras lång över grejor som jag gör mycket jobbigare än vad de är. I onödan. Så dumt liksom.

Och medan jag sitter här och skriver om det så gruvar jag mig över att resa mig och gå och borsta tänderna eftersom det är så TRÅKIGT och JOBBIGT! Så nu låter jag det bli ännu jobbigare. Inlärningen och beteendeförändringen efter insikterna går sådär. Jag jobbar på det. Men nu ska jag borsta tänderna.

Tunnelbanehat och städkärlek

Häromdagen var jag i Stockholm på utbildning. Ju äldre jag blir ju tydligare blir det att jag är lantis. På den PROPPFULLA tunnelbanan till exempel. Jag gillar inte att stå längst in när det är sådär fullt så att man knappt behöver hålla i sig för man är så tätt packade så jag stod envist kvar på sidan om dörrarna. Vid varje station klev det på fler och fler. Och alla försökte de döda mig med blicken. ”Man går inåt pucko!” ville de skrika. Men jag stod envist kvar. När vi passerat t-centralen och det lättat lite gav jag mig och ställde mig längst in i vagnen. Strax före gamla stan. Där dörrarna öppnas på andra sidan. Så jag var tillbaka i hatgluggen. Ibland blir tydligt att hur man vänder sig så har man ändan bak. Och korven den har två. Eller hur man säger.

Idag har jag äntligen orkat och haft tid samtidigt. Jag har kopplat om hjärnan och låtsats att jag är en maskin, som min härliga kollega uttrycker det. Och jag (och lite maken med) har förvandlat ett sorgligt totalkaos till ett trivsamt och hyfsat rent hus. Jösses vad tillfredsställande jag tycker att det är. Jag trivs, mår bra och är glad när det är någorlunda städat hemma. När man kommer över stök-gränsen så är jag hela tiden lite stressad. Att få plocka undan och städa då är som att ta av sig skridskorna, eller få frisk luft efter en lång bussresa. En utandning med ett leende. Stackars den som inte känner tillfredsställelse med att städa, då är det ju bara tråkigt. Men lyllos den som inte blir stressad av stök.

På kvällskvisten har jag kopplat om några lampor. För det kan jag. Skrytskryt. För det har min pappa envisats med att lära mig. För jag har världens bästa pappa. Och nu två fönsterlampor i fönstret. Kopplade till samma sladd.

Annars så har vi en skön 5-åring som är i varför-åldern och vill veta ALLT! Hur bebisar blir till, hur man vet vilket land man är i, vilket språk de pratar i Afrika, vad tidigt betyder och annat väsentligt. Det är jättekul. Och svårt. Idag sa morfar att det var en liten snopp som sticker upp från trappen, när han menade en liten utskjutande pinne. Knut tittade på honom, fnissade lite och sa ”Snopp! Morfar, du är i kissochbajsåldern!” Sköning.

Så, nu har jag yogat och bloggat. Kroppen och knoppen i ordning. Dags för sängen! Imorgon har jag nog eventuellt lovat barnen att sätta upp studsmattan. Wish us luck! Godnatt!

Inte så lätt

Nej, jag vill inte klaga. Jag vill bara säga att ibland är det inte så lätt.

Det är inte så lätt att vara 8 år och inte kunna sova för att man inte kommer på vad 3×14 är. Och man dessutom har en hemlig överraskning till mamma och pappa och man har så HIMLA svårt att låta bli att berätta vad det är! Då går det nästan inte att somna! Och om man DESSUTOM mår lite illa och är jätterädd att man ska kräkas i sitt nya rum! Då behöver man bli lite ompysslad. Och nerbäddad i gästrummet. Även om gästrummet är fullt med saker eftersom det alldeles nyss blivit ett gästrum och allt är kaos än så länge. Men först då, och efter att man fått en vuxen hos sig länge, DÅ kanske man kan somna.

Och att vara fem år är inte heller alltid så lätt. När man bara har en massa ord i huvudet som man inte är helt säker på att man förstår. Vad betyder egentligen tycker? Eller varför kan inte bästisen komma hem och leka NU??? Och varför skrattar mamma när man berättar att man lekte 1900-tal med kompisarna och då fick man tvätta kläderna i sjön. För visst var det så på 1900-talet?! Och kan ångbåtar göra tricks och hopp och sånt? Man blir ju helt slut av allt man ska tänka på!

Det är inte så lätt att vara 36 år heller. Och inte veta vad man ska äta till middag, vilken soffa man ska köpa till tv-rummet och ha en massa människor som man vill bjuda hem men inte orkar. Och inte veta varför huvudvärken inte ger sig. Den har hållit i sig i fem veckor nu. Konstant. Fast man egentligen vet precis. Att det har ett pris att byta stad, bygga hus, bygga övervåning, börja om, sakna och lära känna. Det är kroppen som säger åt mig att landa nu. Sluta med projekten en stund. Var bara. Lev. Andas. Och det gör jag. Andas alltså. Jag har hittat ett fantastiskt yogaprogram mot huvudvärk. Det verkar lovande. Och det är jätteskönt att yoga lite varje dag. Och ojojoj vad jag andas.

Det är inte så lätt bara. Att släppa kaoset. Kan jag bara få fixa lite hyllor, krokar och lådor så att inte allting måste ligga på golvet?! Sen kan jag andas. Eller bara plocka klart så att alla grejor är i rätt rum iallafall? Fast det blir ju klart lättare när det finns hyllor och krokar…

Fast nu. Det är ju nu livet är. Här. Nu. Jag ska sätta upp krokar, men inte först. Inte för att kunna slappna av. Jag ska göra det avslappnat. Och först veta var de ska sitta. Var jag ska sitta.

Men nu ska jag yoga. Sen sova. Ikväll är det en 5-årig snarkare jag sover med. I min nya ljuvliga mjuka nya säng. I mitt nya gröna sköna rum. Its a lovestory. Snarkisen kommer på köpet. Maken fick rum någon annanstans. Bättre lycka en annan natt. Skönt att vi har många sängar nu.

Och slutligen, ja, jag är rädd om mig. Ja, jag tar det lugnt nu. Och ja, jag har kontakt med vården. Jag fiskar inte tycksyndom. Jag vill bara säga att det inte alltid är så lätt som det ser ut som på Instagram. Och det tycker jag också att vi ska dela. För livet blir både roligare och lättare om man hjälps åt och om man delar det uppriktigt tycker jag.

Och ja, jag är otroligt glad och tacksam över allt jag har. All hjälp jag får. Allt som är bra. Allt jag kan och orkar. Vilka privilegier jag har i mitt liv.

Att somna med snark i örat är definitivt inte så lätt. Vi får se. Kanske måste jag röja ett rum till… tur att det är halvdag imorgon.

Godnatt!

Snurr i huvudet och sköna insikter

Nyss var jag så trött att jag bara gnällde och knappt orkade stå upp för att borsta tänderna. Nu sitter jag här och det är fullt ös i hjärnan. Vad ska vi ha för golv på övervåningen? Ska Knut få polisstationen i Lego eller Playmobil i julklapp? Var är de där kvittona jag fick av pappa? Betalade jag isolerfirman? Kakel eller våtrumsmatta i badrummet? Ska jag jobba 75, 80 eller 95%? Ska jag prova att lägga mig i sängen? Kan jag andas då? Är det kallt i källaren? Var är vetekudden? Kalk- och järnfilter till vattenbrunnen eller bara kalk? Var ska vi fira jul? Vilket rum ska vi tapetsera först? Kan man ha linoliumgolv i hallen och klickgolv i sovrummet? Eller linolium rakt igenom? Ska jag försöka åka hem imorgon? Orkar jag städa om jag gör det sakta? Är jag kissnödig? Tog jag penicillinet? Håller jag på att få bihåleinflammation och öroninflammation nu? Borde jag åka till vc och ta en sänka imorgon? Var är de där försvunna bankdosorna egentligen? Var passar en basketkorg? Hur ska vi fira Pers födelsedag? Vem är profilen på Stadsteatern som stängts av? Hur kommer #metoo att påverka människors vardag? Ska vi köpa julklappar till de vuxna i år? Hur går det för ”mina” ungdomar?

Jag blir snart tokig av att vara sjuk. Jag vill orka med igen. Vill hjälpa maken som får göra allt nu. Vill jobba. Vill snickra. Vill vill vill. Det är så mycket jag vill. Sova till exempel. Frågan är var. Ska jag sitta kvar i fåtöljen jag sovit i de senaste veckorna eller våga mig på sängen? Stora frågor.

Det märkliga när man ligger så här är att allt fungerar ändå. Visst är man saknad både här och där men allt det där som man tror att ingen annan gör, där man är oumbärlig, det liksom bara löser sig ändå. Jag såg en film Axels lärare lagt ut från gympan i skolan. Där stod Axel och dansade efter instruktioner, med gympakläder, gympaskorna som bara jag visste var de var, glad och trygg. Det är en skön känsla tycker jag. Jag kan bidra och är viktig men världen snurrar även utan mig. Tack vare min asgrymma make, förlåt för allt jag antytt att du inte kan, och mina fantastiska kollegor, ni är bäst!

Nu ska jag göra ett ryck. Toa, dricka vatten, kanske en banan och ett nytt försök att somna. Kanske har jag alla svaren imorgon. Eller så går det fint ändå. Godnatt!

Här och nu

Lugn och ro. Här och nu. Ett andetag i taget. Så enkelt och så sjukt svårt! Men den här helgen har jag iallafall glimtvis fått till det. Som när jag skällde ut Per och gav honom all den där skiten som han inte förtjänade i det stora hela. Men just där och då. I nuet, eller dået, förtjänade han det. Och jag, hur ska jag uttrycka det, gick in i mig själv och bejakade min känsla och lät känslan uppfylla hela mig… och hela huset. Stackarn. Som tur var föll jag ur min tillfälliga mindfulness och tänkte lite mer på dåtid och framtid och insåg misstaget.

Skämt åsido, jag har fått till några guldglimtar också. Som att Knut lärde sig det där sista för att kunna cykla själv. Så att han och Axel kan gå ut och cykla ihop. Själva. Jag var där. Bara där. I stunden.

Och att Knut började det där han längtat efter, att ha en kompis i närheten att leka med. Han cyklade bort till sin kompis som om han aldrig gjort annat. Underbart.

Eller den lilla skogsturen igår med grabbarna. När de letade svamp som besatta, de som aldrig varit intresserade förut. Guld.

Eller att Per och jag lagade mat ihop, så att vi har några middagar klara i veckan och lite luncher till våra snickarpappor. Mysigt. Vi har inte haft lust att laga mat på evigheter.

På minussidan ligger att jag har asont under ena foten, misstänker hälsporre efter lite googlediagnostisering. Och att den där jäkla huvudvärken gått och kommit. Men på plussidan hamnar att jag hittat en akupunktör och inlett behandling så snart borde det vara ett minne blott.

Och min kusin. Hon hamnar alltid på plussidan. Att jag äntligen tog mig tid och ringde.

Jag hängde inte upp krokarna i badrummet. Eller bar in fler lådor i förrådet. Inte Per heller. Men det löser sig nog.

Nej, jag måste säga att helgen varit fin. Jag har ju hunnit med tända ljus och kostymfilm också. Och loppis. Livet är gott. Här och nu. (Fråga mig inte imorgon bitti, då önskar jag nog att jag gjort här och nu lite kortare.)

Godnatt!

Hård politik och mysigt hus

Igen. Åter igen vinner mobbarna. Jag blir så trött. Alltså det här med Anna Kinberg Batra. Jag ingår inte i hennes fanclub, jag tycker att hon varit både kall och hård. (Lite som moderaternas politik?) Men hon har blivit bättre. Börjat ge ett förtroende. Hon har självförtroende, tar plats och är inte  smidig, gullig eller på andra sätt kvinnlig, utan är i första hand politiker. Moderaterna har tappat både väljare och identitet under lång tid. Långt innan Batras tid. Men finns det en kvinna som man kan skylla på så gör man ju ofta det. Och driver bort henne från makten. Jag tycker faktiskt att det var tråkigt den här gången. Göran Persson var en gris, men fick ha positionen i många många år. Men Batra är kvinna och måste därför utstråla värme och mjukhet. Jag orkar inte. Låt folk vara folk och lyssna på vad de säger istället.

Intressant är att det är samma gubbar som drev igenom politiken att öppna upp mot SD och skärpa asyllagarna, som nu kritiserar Batra för detta och driver bort henne. Nästan som om det var uträknat. Jävla mobbare. Jag hittar inte bättre ord.

Men! Nu byter vi fokus! För idag har vi flyttat in i huset. ❤️ Vi ska strax sova första natten här. Vi trivs redan. Det är vårt hus. Mycket kvar att göra, men oj så härligt. Jag älskart. ❤️

Godnatt!

Stressad?

Jag sitter och väntar på doktorn. Behöver lite hjälp att somna, det tar sån hiskelig tid på kvällarna. Fick nyss frågan om jag är stressad. Nej, inte alls, var min första tanke. Jag har världens härligaste sommar! Sen kom jag på. Jag har barn, vi har nyss lämnat Eskilstuna, med allt vad det innebär med trådar som hänger löst och nya rutiner som ska infinna sig, vi bor tre familjer under samma tak, jag har börjat på ett nytt jobb och ska snart börja på ett till, maken likaså, ny förskola och skola, vi är mitt i ett husbygge, vi är på semester i fritidshuset tillsammans med svärfar som tänkt riva upp golvet och renovera, jag försöker gå ner i vikt, barnen är mammiga, vi planerar att byta extrabil, jag fastnar ständigt i serier på telefonen och vi vet inte riktigt hur mycket slutfakturan på husbygget kommer att landa på. Tja, stressad? Nja. Men det kanske inte är så konstigt att dagarna inte räcker till för att hinna tänka klart. Men nu så ska det ordna sig. 

 

Nattsnurr

Om sex timmar ringer klockan och jag kommer att tycka att det är alldeles för tidigt. Hade tänkt lägga mig för lääääänge sen. Men nu ligger jag här och kan inte somna.

Knut har tjatat i en evighet. NÄR ska vi åka till Tännäs? Ska vi åka efter maten? Nu? Imorgon? De senaste veckorna har vi fått kryssa dagarna. Axel längtar också. Och nu är det ÄNTLIGEN dags.

Om jag bara kunde somna. 5 timmar på tåget blir en utmaning utan tillräckligt med sömn. Jaja, det blir väl kväll imorgon med.

Huset är snart klart. Det börjar snurra planer, drömmar och funderingar i huvudet. Vad tog vi för golv på toan nu igen? Var ska vi få plats med byrån? Osvosvosv. Sovsovsov.

Barnen har varit med i en teater idag och igår. Fröken Henriette på Penningby slott. Ett fantastiskt spel om en kvinna som bröt mot konventioner och regler och startade en skola för ortens barn istället för att vara tyst och gifta sig som planen var. Lokalt, verklighetsbaserat och högaktuellt. Det var jätteskoj att se. Igår satt Jan Malmsjö och Marie Göransson i publiken. Gissa om amatörskådespelare blev en aning nervösa. Men de gjorde jättebra ifrån sig ändå och levererade. Och paret Malmsjö/Göransson är tydligen trevliga och inga alls att vara rädd för enligt ryktet. De har sommarhus i krokarna och syns ofta i bygden. 

Gullungar.

Jag har haft huvudvärk några dagar och hade nog varit hemma idag om inte barnen varit med. Alltså, jag var inte dålig, det gick bra och så. Men jag är alltid lite hudlös efter en sån där våg. Slutkörd mentalt liksom. Jag inser när jag tänker på det att jag pratade med massor med folk men knappt ställde en enda fråga. Så oartigt. Och talande. När jag mår så här ska jag inte mingla, för jag orkar inte. Men så gör jag det ändå och då ser hjärnan till att jag inte får in mer information än nödvändigt genom att lägga bort all nyfikenhet. Smart. Men oartigt. Och såhär efteråt vaknar nyfikenheten och jag vill ringa upp personerna i fråga och fråga lite. ???? Men jag antar att de inte blir så imponerande om jag ringer mitt i natten och frågar hur det går på jobbet eller med sonens nya flickvän. ????

Nej, nu får det bli ett allvarligt försök. Annars får jag låna en gummiklubba i pappas snickeri.???? ????????

God afton!

Halvtidsrapport

Efter en halv sommar ihop tre familjer under samma tak kan jag rapportera att leva i storfamilj innebär:

  • Att det oftast finns nån vuxen som har tid med barnen
  • Att när de vuxna plötsligt är borta så sitter de oftast på toa med ett korsord och vill inte komma ut på en stund (alltså inte samtidigt, max en vuxen per toa)
  • Att mjölken och filen tar slut nästan varje dag oavsett hur mycket man köper
  • Att gården är full med bilar
  • Att alla sover lite knackigt
  • Att det händer nåt varje dag
  • Att det känns jättetomt när man bara är fem personer hemma
  • Att man måste koka mycket kaffe på morgonen och det fort!
  • Att det ligger laddsladdar överallt men ingenstans när man behöver dem
  • Att det ligger kläder, leksaker och post ÖVERALLT trots att nästan alla vuxna plockar hela dagarna
  • Att huset är fullt med kärlek
  • Att alla längtar lite efter att få vara ifred men ändå väljer att umgås med varandra hela dagarna
  • Att man inte behöver plocka undan efter varje måltid
  • Att nån annan har hängt, vikt och sorterat din tvätt du glömt i maskinen
  • Att det är roligare att hänga andras tvätt
  • Att det är svårt att få nåt gjort
  • Att det är mycket mindre friktion än förväntat
  • Att det kommer att bli märkligt, skönt och tomt att bo bara vi igen. Men än är det fyra veckor kvar.

Jag ska avsluta med att bjuda på en mrs Bean från häromdagen. Tänk dig mig stående vid spisen. Lagar middag, nynnar lite. Mamma går förbi, instämmer i nynnandet. Barnen leker i väntan på maten. Hyfsat harmoniskt. Så går mamma ner i tvättstugan. Och på mindre än en minut har jag vält ut en vattenkanna över köksbänken inkl laddsladdar som hänger ner i vattnet, post, elapparater mm, bränt baconet i stekpannan, bränt mig på handen och blött ner halva köket. När mamma fortfarande gnolande kommer upp för trappan är ingenting som det nyss var. ????????????

Godnatt!

Kuratorn här

Japp. Nu är jag kurator igen. Jobbet på ungdomsmottagningen i Österåker kommer att bli hur kul som helst. Tacksam. Idag har jag läst, pratat och fått så många nya intryck att jag är alldeles snurrig. Men nöjd och glad. Alltså, jag har sån tur med kollegor! Åter igen har jag hittat en ny jobbfamilj! (Och det säger jag inte bara för att mina nya kollegor kan tänkas läsa det här, hehe.)

Och om två ochetthalvt dygn kommer vårt hus. ???????????????? Än så länge ser det ut så här.

Också slutligen en tacksam känsla för min familj. Min make som tar med den förväntansfulla 7-åringen på sitt livs första hårdrockskonsert. Mina föräldrar som utan större synliga problem låter oss ta över deras hus och tid hela sommaren. Mina syskon som ger oss detta utan missunsamhet. Min kusin som har det finaste av hjärtan och ger av sin kärlek när jag behöver den. Och mina barn, som utan skryt (eller ok då, jo, med skryt) är de finaste. Knut var på loppis med mormor, morfar, morbror och moster i jakt på begagnade bilar. Han brukar få en bil och är då lycklig i dagar för ca 3 kr. Och idag var anledningen lite tröst för att Axel skulle få gå på konsert men inte han. (Hans första reaktion på loppisplanerna var ”jag undrar vad Axel vill ha då”. Han planerade att köpa nåt till Axel fast det ju var honom själv det var synd om. Han är fin han.) Men ingen av dagens loppisar hade någon leksakshörna. Och är man då med mormor så får man en bil på Ica istället. Gärna en monstertruck. Lycka!!! Och när man efteråt får gå på McDonalds med morfar så är det bara Knut som tycker att han inte borde få nån leksak för han har ju redan fått en. Eftersom bilmattan är nånstans i packningen så fick vi göra en egen väg. Han berömde mig hela tiden när jag ritade.”Oj, du är VERKLIGEN bra på det här mamma! Du kan ju rita VAD SOM HELST!” Det är bara att njuta av att de ser en som superhjälte nu, det kommer snart att vara tvärtom. ???? Tänk när han inser sanningen om sin mors ritkonst. Stackars barn. ????

Sådär. Färdig med skrytet. Nu ska jag sova bort huvudvärken som inte fattar hur bra jag har det. Over and out.