Ni vet det där som vi gör ibland när vi vill att våra nära ska se hur hårt vi jobbar eller anstränger oss? Strejk. ”Nu tänker jag minsann inte städa, nu väntar jag tills han tar fram dammsugaren”. Eller ”jag har ringt nu tre gånger i rad, nu får hon faktiskt ringa”. Vi vill bli sedda. Kanske avlastade men framför allt få cred för det vi gör. Eftersom den andra inte vet att vi strejkar, eller ännu mindre varför, så brukar effekten utebli. Den andra fattar ingenting och med en uppgiven suck tar vi fram dammsugaren när äckelgränsen är passerad.

Min make har fört en sån kampanj på mig nu. Tror jag. Eller så är han bara trött. Men han brukar sucka irriterat när jag skämtsamt antyder att det är hans jobb att byta däck. Medan jag inte lyfter ett finger för att det ska bli gjort.
De senaste veckorna har jag hintat mer och mindre tydligt – jag vill ha vinterdäck på bilen nu tack! Han har mumlat ointresserat och väldigt effektfullt inte tagit emot ansvarsbollen.

Ikväll surnade jag ur och gjorde det själv. Det gick fint. Man byter visst inte däck med snoppen.

Det jobbiga är att han fick rätt i sin tysta demonstration. Mina strejker funkar aldrig. Jag kände mig sjukt nöjd med mig själv efteråt, kvinnor kan och hela den biten. Självständig.

Så, nu har jag visat att jag kan. Till våren blir det däckverkstad och däckhotell.

Jag stod och tittade på ett bygge medan jag väntade på tåget hem efter jobbet. Jag gör ofta det, tittar på byggen. Det är nog min dröm om att köra stora maskiner eller nåt annat som fascinerar mig. Jag gillar att kolla när de bygger. Idag var det nåt banarbete tror jag, de höll på bredvid spåren. Säkert kompetenta, skickliga män som kan sitt jobb. En kille vek ihop ett staket av mjuka band. Vek, tog ett steg, funderade lite, vek, böjde sig.. Det gick inte i många knop. Han kanske var trött. Jag fick känslan av att han väntade på nåt. Kanske nästa moment. Eller att få gå hem. Under tiden väntade en kille i en bil på tomgång och en kille satt i en grävmaskin på tomgång. Det var kyligt ute idag.

Jag har suttit hela dagen och räknat minuter. Hemtjänstens minuter, eller de äldres minuter för hjälp. Hur många minuter tar det att hjälpa någon med en viss funktionsnedsättning att duscha t.ex. Det är inget konstigt med det, det är ju så det fungerar. Hemtjänsten fördelar tiden. ”Om vi brer en macka vid middagen kan hon äta den under kvällen själv.” Så måste de tänka och de kraven ställer jag på dem. Det är rimligt.

Tillbaka till banarbetet. Det jag alltid slås av vid vägarbeten, byggarbetsplatser etc är att det alltid är några som inte gör nåt. Som sitter i sin maskin och väntar på sin tur. Eller som står bredvid killen som gräver och tja.. står. Tänk om det vore samma sak för dem som för vårdpersonal? Att gräva det där hålet tar 14 minuter för grävaren, då får ni honom kl 11.23-11.37. Han behöver assistans under halva den tiden så då finns någon där. Sen kör han vidare till nästa plats och återkommer kl 15:43 när det ska grävas igen. Under tiden binder kille 1 upp kablarna medan tjej 2 lägger rören, vilket tar 48 respektive 34 minuter. Dessemellan ska kille 1 måla en vägg i bygget på andra sidan gatan och tjej 2 montera lampor i hissen i huset på andra sidan stan. Absurd tanke. Ni fattar.

Ja, alltså, jag vet ingenting om byggen. Mer än det man ser. Vilket är bäddat för egna fantasier och fördomar. Och jag fattar att det finns säkerhetsföreskrifter att följa och att alla på plats är viktiga. Men det är mina skattepengar som bygger vägar och mina skattepengar som tar hand om våra gamla och sjuka. Men att det ena systemet skulle införas i den andra världen är skrattretande.

Skillnaden mellan världarna är många. Bland annat att många i den ena står och kissar medan många i den andra andra sitter. (Den där skillnaden mellan män och kvinnor funkar inte längre, jag har hört att det är bra för prostatan att sitta och kissa så fler män borde göra det oftare. Typ.)

Ja, jag förenklar. Och nej, det kanske inte går att jämföra. Men bara skillnaden i kultur, i tänk. I den ena världen går säkerheten först, i den andra är andra saker viktigare. Budget. Tid. Nöjd kund. Jag vet inte vilka som har flest arbetsrelaterade skador eller förslitningar. Men kulturen är olika, det är säkert. Stå eller sitta och kissa.

Vi har en underbar okomplicerad relation min yngsta son och jag. Den går ut på att jag är förälder och han är barn och vi båda älskar varandra gränslöst och jag tror att jag bestämmer medan jag bara råkar gå åt det håll han vill, hämta nappar fast vi bestämt tusen gånger att han bara ska ha napp när han sover eller råkar ta ner storebrors gömda leksaker från översta hyllan. Jag märker det inte ens, så skicklig är han på att styra eller jag på att älska. Han frågar inte, han berättar inte vart vi ska, han bara använder mig som en hiss. Eller förlängd arm. Med ett ljuvligt leende. Sen ger han mig ett artigt ”tack” och går och leker och vi båda är nöjda. Efter en liten stund inser jag vad jag gjorde och ångrar mig men då är det för sent. Igen.

När det gäller att somna är det inte lika enkelt. När han var bebis var det bara jag som kunde söva honom men sen en ganska lång tid tillbaka har det bara inte funkat! Han har bara tittat förvånat på mig, frågat efter sin pappa och sen väntat tills pappa kommit hem. Oavsett hur länge pappa varit borta. Jag minns inte bara en utan kanske tio gånger då jag kämpat i 1,5-2 timmar och bara fått ett skratt i ansiktet. Ett väldigt gulligt och irriterande skratt. Eller skrik, tårar, lekar, jag tror vi provat alla varianter. Sen har Per tagit över och fått ungen att sova på två minuter. Jag överdriver inte ens. Ibland har det räckt med att han hört hans röst. Han är utan tvekan den envisaste och starkaste i vår familj. Och då är vi ändå en familj bestående av fyra envisa personer med starka viljor. Eller tre menar jag, själv är jag mest ödmjuk och flexibel. Typ.

Både min fantastiska mamma och min grymma kusin sa det redan när han var pyttebebis, ”den här kommer ni att få en match med, han är envis och stark”. Jag fattar nu vad de såg.

Jag måste här lägga in en bön av tacksamhet till att Per inte jobbat skift eller av andra anledningar varit borta så ofta kvällstid. Eller så är det en del av problemet, att jag kunnat lämna över när det inte gått. Men känslan är ändå tacksamhet.

Det här har varit fruktansvärt frustrerande både för mig och för Per. Han har inte kunnat vara borta kvällstid utan en liten gnagande oro hur det går för mig. Jag har inte kunnat söva mina barn! Finns det nåt mer okvinnligt, tillplattande för mamma-självförtroendet? Modern med ett sovande barn i famnen, det är ju idealet! Mamman som inte ens får ungarna att sova, det måste ju vara nåt fel?!

Jag har dessutom alltid varit bra på att söva barn. När jag jobbade på dagis i min ungdom var föräldrarna arga för att jag fick de stora barnen att sova på läsvilan så att de inte somnade på kvällarna. På scoutlägren jag var ledare på fick jag ju 20 ungar att somna utan problem! Bebisar har alltid somnat när jag haft dem i famnen. Jag är bra på det där ”lugn, trygg och tråkig”. Och tidigare var rollerna ombytta, det var jag som var sömnmedicinen och Per som fick kämpa. Stackarn, jag sjöng i en kör när Knut var bebis. Och Knut sjöng solo hemma tills jag kom hem. Varje torsdag.

Men nu. Nu. Nu har jag klarat det två kvällar i rad på egen hand. Jag har, efter drygt fem år som förälder, sövt mina barn själv!! Oövervinnelig. Känslan är enorm. Frihet, ordning, självförtroende och balans. Hur märkligt det än låter. Nåt så naturligt som plötsligt blir…. naturligt. Äntligen.

Nu ska jag hänga en tvätt och gå och lägga mig. Lycklig. Sov gott vänner. Och ha en kul kväll, älskling. Jag har läget under kontroll.