Vissa dagar är man inte så kaxig. När man känner sig liten, bara vill ha en trygg famn att krypa in i. 

Ibland kanske det är när det stormar runt omkring. Eller när man gjort något som blev fel. Sårat, sabbat eller missförstått. När det är oroligt. När man tagit sig vatten över huvudet. Eller när offerkoftan börjar klia och man tar av sig den och inser att myntet har två sidor. Kanske när man gjort mer än man egentligen orkar. Eller som ikväll, att man bara är så trött så trött. 

Jag har kommit på en sak. Den där trygga famnen jag söker då är oftast min egen. Även om jag älskar att bli hållen av de som står mig nära, och det ger mig lugn och kärlek så är det min famn jag behöver. Jag behöver  ge mig utrymme. Förlåta, tillåta eller bara låta vara. Lyssna på mig själv. Ge mig en kram. Kanske i form av en filt i soffan, gå och lägga mig tidigt, nåt att äta eller ett skönt träningspass. Ge mig det jag behöver.

Här är en annan liten. En som blev ledsen för att farmor skulle åka. Skrutten. 

Ikväll behöver jag vila och utrymme. Så det tänker jag ge mig. Vad behöver du? Godnatt. ❤️  

Rapport från ett regnigt Eskilstuna. Här har vi svärmor på besök, mysigt. Och med svärmor kommer kusin Cornelia. Hon älskar sin mormor mest av allt, så hon sover där mormor sover. Det är mysigt för oss. ❤️ Det är en kusin som fattas, men vi gissar att han är på ingång snart.   

Man har så roligt som man gör sig. 

I fredags blev jag medbjuden på en fantastiskt fin föreställningen ”Förr i tiden var himlen blå”. Ett möte mellan talangen Ellinore Eriksson och Barbro Hörberg. Se den om du har chansen! Men alltså, BARBRO HÖRBERG! Vilken musikskatt som jag varit helt ovetandes om! Vilka texter! Grymt! Vad sägs om låten där hon beskriver hur man kan komma av sig i en het stund med sin kära för att man upptäcker ett hål i BÄSTA LAKANET! Underbart!

Alltså det där var Ellinore. Här är en bild på Barbro.   

Nu ska vi hitta på nån plan för dagen. Barnen har föreslagit Leos lekland. Vi vuxna försöker desperat komma på nåt alternativ som toppar.. Jag smiter ner i ett bad först. See ya!

Jag vet inte var jag ska börja ikväll. Jag har varit på kryssning. Ett dygn. Men det har påverkat mig så otroligt. Jag känner mig nykär! Jag har fått nya vänner, på riktigt, har fått en FANTASTISK föreläsning av Christina Stielli (köp hennes bok ”Jag vill vara glad” – det är en order!), fått stifta bekantskap med Mona som driver bloggen Monas universum (läs den!), en fantastisk person! Utöver detta en kryssning med grym mat, dans och kanske ett par för många färgglada drinkar.

På morgonen fick jag och Catharina plötsligt för oss att gå ut och ta lite luft. Det gjorde vi och va?! Vi passerade då EXAKT fjärden där man åker in till mina föräldrar. Skitskumt och helt självklart på samma gång. Tack liksom!

Jag läser vad jag skrivit och inser att det inte går att beskriva vad jag var med om under det här dygnet. Jag känner mig helt knäpp, det var bara en kryssning, men nåt förändrade mig under resan. Tack! (Och nä, SÅ många färgglada drinkar var det inte, jag är bara uppriktig.) Du vet när nån som är sådär larvigt nykär kan prata om detaljer som hur gulliga tånaglar han har eller hur fantastiskt det är att han har samma mellannamn som morfars farfar? Ni får ta mig med samma överseende tålamodsleende.

Nu ska jag sova. Det hann jag nämligen inte med det där dygnet och jag har ju kommit upp i den delikata åldern då sånt tar en vecka att ta igen.

Jag måste bara avsluta med en mindre uppgörelse med min uppväxt. Jag är uppväxt med fantastiska föräldrar som dessutom är religiösa. Det innebar för oss barnens bibel ibland, Gud som haver innan man somnar och söndagsskola tills man blev tonåring och hellre var hemma och sov på söndagarna. För mig är det övervägande fina minnen. Jag har aldrig blivit påprackad nåt utan bara fått godbitarna.

Eftersom mina söner nu fått varsin barnens bibel som vi sällan öppnar så fick jag häromkvällen ett infall. Jag vill ge dem lite av vad jag fått. Vi tog fram Bibeln och hittade Noas ark. Jamen den funkar ju, tänkte jag, djur och båt och grejer, det kan ju till och med Knut gilla. Så vi läste och de hängde med. När vi skulle släcka sa Axel lugnt ”Mamma, vad bra att Gud DÖDADE alla onda. Hoppas han gör det igen. Bara mejar ner dom, alla onda.” Japp. Vi har verkligen inte lyckats förmedla kristendomens budskap. Än. Fast han har ju rätt. Noas ark är en bra blodig historia egentligen. Så har jag aldrig tänkt.  Har ni förresten tänkt på vår gulliga och älskade barnpsalm ”Tryggare kan ingen vara” eller ”Trygga räkan” som jag pinsamt länge trodde att den hette. Textraden ”för hans vilja måste alla fiender till jorden falla”. Blä, säger jag. Jag gillar inte den längre.

Nu ska jag sova. Imorgon ska jag försöka hitta en barnvänligare del av barnens bibel. Iallafall en som passar femåringar som leker superhjältar, onda och goda hela dagarna. Kanske nån med lite nyanser. Doktor Snuggles, är det Bibeln?

Jag hörde ett samtal i väntrummet på vårdcentralen idag som förbryllade mig. Ett äldre par träffar ett lite yngre par gamla bekanta i väntrummet. Alla blev glada att stöta på varandra. Samtidigt är det den äldre mannens tur att gå in och han försvinner iväg. Hans fru berättar då för paret att han har en dödlig sjukdom. De börjar då resonera tillsammans med frun om hans ålder och att han är ju ändå 83 år. De går igenom vilka de känt som dött i samma sjukdom, med lättsam ton. Så lämnar de ämnet och är snart inne på husrenoveringar, bostadsområden, färdtjänstregler och barnbarnsförlovningar. 

Jag ville först ställa mig upp och skrika: ”Men hörde ni inte vad hon sa?! Han kommer att dö snart!!! Fråga åtminstone hur hon mår!!! Eller reagera på nåt sätt!!!”

Men sen tänkte jag att det ändå var rätt fint. De gav inte utrymme för sjukdom och död utan ägnade sig åt livet. Här och nu, medan vi har det. Och det är ju faktiskt naturligt, att man blir sjuk när man blir äldre. Men det är sorgligt att man inte fattar att döden ändå är svår för den som är kvar. 

Det var ett märkligt möte. Mitt i livet. Helt naturligt. Men jättekonstigt.

Ja, just ja, jag var där för att jag fått kristallsjukan. Den är ofarlig men obehaglig. Ska man absolut vara sjuk så kan man ju iallafall välja en glamorös sjukdom, eller hur? Nästa gång ska jag ta diamantfeber eller guldmigrän. Jag ska bara lägga ner kristallerna i rätt ask först. 

En hysterisk vecka till ända. Men nu har jag landat på rygg i soffan och tänker inte flytta mig en millimeter förrän jag ska flytta till sängen. Eller jo, jag är rätt kissnödig och jag vill ha en kopp te… Men jag tänker inte göra nåt jobbigt! Inte renovera, inte städa, inte fatta svåra beslut, inte hantera människor som driver mig till vansinne, inte förklara, inte lyssna pedagogiskt och inte uttrycka mig diplomatiskt. Bara. Vara.

Jag ligger och funderar över om jag ska spela mobilspel, kolla på en film eller läsa den spännande boken jag fått låna. Det är lagom svåra beslut efter den här veckan. Nej, jag kan nog inte påstå att det är synd om mig. Även fast jag är förkyld, måste städa imorgon innan barnen kommer hem och borde åka till tippen. Men imorgon kommer mina killar hem! Och jag får sovmorgon! Och jag har världens bästa pappa som gjort mitt hus så fint! Och solen har lyst på oss idag! Och idag har jag hjälpt en dam att få hemtjänst som behövt hjälp länge men inte vågat ta emot. Ibland har jag världens bästa jobb. Jo, nog är det en bra dag alltid. Kram på er! Trevlig helg!

Denna internationella kvinnodag. Dagen för kampen för sånt som borde vara självklart. Allas lika rätt och värde oavsett kön. Jag vill ägna en liten stund av denna dag till tacksamhet. Låt mig nu vara tydlig. Jag är arg, ledsen och frustrerad över hur kvinnors livsvillkor ser ut världen över och i mitt eget liv. Men idag har jag känt mig tacksam. Jag har under dagen tänkt mycket på hur mitt liv som kvinna ser ut idag.

Jag har en mormor. En fantastisk mormor som är väldigt gammal. Som jag alltid kommer att förknippa med magiskt goda köttbullar, hembakt bröd och en hemlig burk med godis i garderoben. Och missnöje med hur hennes liv sett ut, kombinerat med glädje över fina saker. Hon har varit glad och grinig, gett dåligt samvete och uppmuntrat. Skrattat, lekt och gråtit.

Mormor och jag har inte alltid helt kommit överens, särskilt inte då jag var tonåring. Saker som vi trätt om under min uppväxt är till exempel att jag ville ta mer mat före mina bröder vid matbordet medan hon var uppväxt med att pojkarna skulle äta sig mätta först. Eller att jag klädde mig olämpligt. Eller att jag var med mina kompisar istället för att vara hemma och hjälpa mamma. (Vad jag vet fick mina bröder aldrig dessa kommentarer.) Jag känner en stor ödmjukhet och respekt inför denna skillnad, bara två generationer bort. 

Jag vill berätta om en annan flicka, som är kvinna idag. Jag var på en resa till Gambia för många år sen. Där besökte vi en skola. En liten flicka frågade oss då om det var sant det hon hört, att i Sverige kan kvinnor bli läkare. Det lyste i hennes ögon då jag sa att det stämde och att jag läste för att bli läkare. (Jag blev inte läkare, har friheten att tänka om, men det är en annan historia.) Jag känner en sorg och en ödmjuk tacksamhet över detta möte. Jag hoppas att mötet kan hjälpa henne, att inspirera henne i kampen för sina rättigheter i sitt liv. Det inspirerade iallafall mig!

Så för mig har denna dag två sidor. Jag kan bli förtvivlad över hur det ser ut i världen nu och historiskt. Över hur mormor var mindre värd än sina bröder, över den lilla gambianska flickans dröm om att bli läkare som troligtvis aldrig kommer att bli verklighet för henne. 

Samtidigt.

Kanske blir det verklighet för hennes dotter en dag? Som ett resultat av kampen hon kommer att föra i sitt liv?

Och jag är ett resultat av min mormors och andra kvinnor och mäns arbete för lika rätt. Jag känner en stor tacksamhet för detta arbete. Tack för att jag har möjlighet att studera och arbeta. Tack för att jag faktiskt kan ha en högre lön än min man. Tack för att jag kan äta mig mätt. Tack för att jag har en försvinnande liten risk att dö i barnsäng. Tack för att jag får uttrycka min åsikt, rösta och påverka. Tack för att jag får styra mitt liv, vem jag gifter mig med och hur min ekonomi ser ut. Tack till alla som vigt sitt liv för detta under historien. 

Nu är ansvaret vårt. Nu är det vår tur. Vår tur att se till att kvinnorna i vårt land inte behöver bränna ut sig för att klara alla dubbla krav. Vår tur att se till att kvinnor kan leva trygga i sina hem utan våld. Att våra söner och döttrar vet om sitt och andras värde bortanför utseendet. Att kvinnor i ledande positioner får tas på allvar och inte spelas bort med fula knep. Att flickor och kvinnor i andra delar av världen kan få ett lika värde de med. Att män inte behöver leva upp till de stereotypa föreställningar vi har om män. Lika lön. Och så vidare. Mycket återstår!

Jag behöver börja med mig själv för att komma någonstans i detta ansvar. Jag vill till exempel uppfostra mina pojkar till fria, tänkande individer. Som älskar av kärlek och inte av makt, som följer sitt hjärta och inte egna eller andras föreställningar. Som respekterar sig själva och andra och är ödmjuka. 

Jag behöver arbeta med mina och min makes tankar om hur ett hushåll ska skötas och vem som sköter vad. Jämställdhet är varken att jag gör allt för att leva upp till samhällets (eller mina) krav på hur saker ska se ut, att jag tvingar min make att sköta hushållet på mitt sätt eller att jag gör allt på hans. Två jämlika individer betyder respekt och hänsyn, dialog och kompromiss. Jämlika, jämsides, tillsammans. Vi är på väg men har en bit kvar att gå.

Jag hade ett fantastiskt samtal med min 5,5-åring häromdagen. Han sa ”mamma, jag vet ju att rosa är en tjejfärg, men jag gillar ju rosa fast jag är kille. Och man får det. Yohio säger ju att man får vara som man vill. Visst får man det?” Jag hoppas av hela mitt hjärta och kommer att kämpa med allt jag har för att han ska behålla den inställningen. Och tack Yohio för hjälpen!

Varje dag behöver vi ta detta ansvar. För att orka detta behöver iallafall jag se att mycket händer också. Det finns hopp.

Dåtid, nutid, framtid. Tack.

Familjen sover och jag sitter och lyssnar på tystnaden, deras små snarkningar och klockan som tickar i köket. Jag dricker ingefära-citron-honungsvatten i hopp om att förkylningen ska ångra sig och dra igen. Jag väntar in en tvättmaskin med grejor som behöver hängas ikväll. 

Imorgon åker Per och grabbarna norrut. I 8 dagar. Jag har nog aldrig varit ifrån dem så länge. Samtidigt som jag har lite ont i magen vid tanken på att vara ifrån dem så känns det lite som julafton. Jag ska få sova 8 nätter ostört. 8 nätter! Typ 64 timmar! Minst! En och en halv arbetsvecka ostörd sömn.

 Ja, jag vet att det är lite tjatigt från min sida, eller törs jag säga många av oss småbarnsföräldrars sida när det gäller gnäll över sömnbrist. Man kan säkert tänka ”men sluta tjata om den där sömnen, vad väntade du dig? Du valde barn, sluta gnäll!” Och tro mig, det säger jag till mig själv med jämna mellanrum. Jag kan reta mig på andra som tjatar om det, fastän jag gör det själv. Men sömn är så centralt. Inget annat funkar riktigt bra utan bra sömn. Det är svårt att inte tänka på det och prata om det. Och eftersom jag gillar att prata eller skriva om det jag tänker på så blir det tjatigt. Lev med det. 

Så nog att jag ser fram emot sömnen, men måste de verkligen vara borta hela dagarna? De kan väl komma och gosa en stund på kvällarna ändå? Nähä.

Men jag drar iallafall igång min vecka som gräsänka kungligt, eller ska jag säga drottningligt? Tjejfest på Gästis, en stor skara partysugna tjejer på ett stort brakkalas. Det blir skoj det! Här ska dansas, minglas och skrattas! Tjohoo!!! (För den som är sugen att hänga på, sök efter Tjejfest 2015 på Fejjan, man är välkommen på eftersläpp efter maten.)

Så, nu är tvätten klar. Min tvättmaskin piper uppfordrande jättelänge när den är klar. Man vill rusa dit, be om ursäkt och snabbt ta ur tvätten. Jag får anstränga mig för att påminna mig om att jag är människan, den är maskinen. Jag har kommandot, tror jag. Måste rusa. Godnatt!

Knuts fem-i-topp för ligga i sängen och hålla sig vaken-lekar:

5. Nappsquash – kasta nappen (gärna mot en mamma så att den studsar tillbaka, fånga, kasta)

4. Nappbalans – balansera nappen på ögat. För bonuspoäng – kör en dubbel. Proffsnivån är två nappar på varje öga.

3. Gömma nappen – placera nappen långt bort. Säg sen förvånat ”nappen vägen?” och leta febrilt på fel ställe. 

2. Ljudeffekter – upprepa dagens ord på olika sätt. Man får hålla på längst utan tillsägning om man viskar. Idag är dagens ord ”disko”.

1. Prutta och skratta åt ljudet. Vinst om man får mamma att skratta.