Din hand i min. En hand i en hand kan vara så olika. Följsam, osäker, frågande, blyg, underkastad, väluppfostrad eller motvillig. Gosig, glad, busig eller lätt. Rädd, avvaktande eller avstängd. 

Din hand är kärleksfull, trygg, säker och uppmanande. Led mig rätt. Hit ska vi. Du är mamman och jag är barnet och nu ska du hjälpa mig med det här. Oavsett om det är att ta fram glass ur frysen, skydda dig när du är blyg, hitta vägen till en toalett mitt i storstan eller hjälpa dig att hålla balansen i blåbärsskogen. 

Din hand vet vad den vill. Den är svår att stå emot, när den kommer och charmar min hand. Den får mig att smälta igen och igen. Jag önskar att jag minns känslan av din hand i min när du blir äldre och inte behöver min lika ofta.

Åh, vad jag önskar att alla barn hade den tryggheten i sig som jag känner i din hand. Och vad jag önskar att alla föräldrar fick hålla i en sådan hand. En hand i en hand. Hand i hand. 

❤️

Ni vet en sån där dag. När man borde sjukskrivas från sin familj för deras skull. När barnen busar oskyldigt på barns vis och får sig en utskällning innehållande både skrik och svordomar. (Jag som aaaaldrig skulle skrika åt mina barn. Innan jag fick några.) När tålamodet är slut redan innan dagen börjat. En sån dag är det idag. Och ändå. En dag på mitt jobb som jag älskar. Jag har fått träna, fått kolla på serie och fått vara ifred. Har haft glada samarbetsvilliga barn. En fin och glad make. Nästa helg ska jag få åka på underbart äventyr. Det är inte synd om mig ens litegrann. Och ändå är jag grinig. Hormoner antar jag. Ibland känns de som ett straff, både för mig och familjen. Men det enda som hjälper är att skämma bort mig själv. Så nu blir det te, serie och choklad. Mycket choklad. Imorgon kanske jag vinner det där bästa mamman-priset. Idag blev jag helt klart diskvalificerad i första omgången. Tur att man får ställa upp igen. Och igen. 

Japp. Nu finns jag inte längre. På fejjan alltså. Finns gör jag ju i allra högsta grad. Faktum är att det är just det, att jag vill finnas lite mer här och lite mindre där. Följande har skrämt mig: 

1. Mina barn förknippar mig med min telefon. Att se mig påminner dem om att låna min telefon för att spela eller titta på film. 

2. Mina barn ger mig min telefon ofta utan att jag ber dem – de tar det för självklart att jag vill ha den nära. 

3. Jag hittar mig själv med telefonen i handen utan att jag vet varför, vad jag skulle ha den till. Som på autopilot. 

4. Jag känner mig lugn och trygg när jag håller i telefonen. 

5. Jag tycker illa om när andra är upptagna med sina telefoner. Förmodligen för att det påminner mig om ovanstående. 

Jag vill inte leva så. Dags för nedskärningar. Rejäla. Ut ur Facebook är en del. Av flera. Men lugn, jag är nog snart tillbaka. Eller inte. Vi får se. 

Jag kommer att fortsätta blogga då och då. Men det kommer inte att synas på fb. Välkommen att följa mig på annat sätt. Peace. 

❤️

Idag var vi på hem från dagis, min treåring och jag. Vi skulle gå förbi ån på en smal grusstig. Lite vingligt och Knut tyckte att det var läskigt. Han tassade försiktigt och sa ”oooooohhhh”. Jag gick tillbaka och tog hans hand. Han släppte den med ett bestämt ”NEJ!” och såg förvånat på mig. Så tassade han och oade de sista stegen upp innan han stolt brast ut i ett ”ja!! Jag vågade!!!” Han gör mig stum. Som vanligt. Som Pernilla Andersson sjunger i ”Mitt guld” – ”…minns att mod alltid ska skydda dig…”. Så himla sant. Förlåt för att jag försökte ta det ifrån dig min skrutt. Nästa gång ska jag låta dig vara modig alldeles själv. 

Jag tänker på mitt eget mod. Visst är det skönt att ta den trygga handen som sträcks ut även om det är en grym känsla att våga. Jag tror att vi alla mår bra av att vara modiga. Och modig är man när man gör det man är rädd för. Det är lätt att glömma tycker jag. Jag som ibland avundas andra som vågar det inte jag vågar. Men är man inte rädd så behöver man inte vara modig. Så det så. 

Men känslan att ha vågat, den är fantastisk. När jag vågade hoppa fallskärm på Nya Zeeland, det är ett av mitt livs lyckligaste ögonblick. Eller när jag vågade fria. Eller de gånger jag vågat berätta hur jag egentligen känner. 

Så. Skönt. 

Så nu ska jag ut och leta upp helvetesgapet, som Ronja, hahaha. Nej, jag ska nog bara hänga lite med min make som haft en dålig dag. Men imorgon, då tusan ska jag vara modig. Tassa och oa vid varenda fara jag ser. Hela dan. Godnatt!

Axel till Knut: Du är min bästa vän tills vi dör.

Knut: Men jag ska inte dö.

Axel: Knut, alla måste dö.

Knut: (gråter) Maaaaammaaa!!! Axel säger att jag ska dö!!!!

Från syskonkärleksförklaring till livskris på ett par sekunder. Det är inte lätt det där med kommunikation.