Monthly Archives: februari 2016

Tanten goes barnslig

Ni vet den där känslan när liksom all vuxenhet kryper ner i skosulorna och man bara vill skita i allt? När argument som ”mendurå”, ”nähäerå” eller ”varför-därför” känns fullt rimliga och adekvata? Eller bara ”nä”. När man vill räcka ut tungan istället för att svara på tilltal. Det är sjukt osmidigt att få den känslan när man ska diskutera sin bil med en verkstadschef med stureplansfrilla och genomarbetade professionella bedömningar och argument. Jag är enormt stolt över mig själv att jag inte lipade och gjorde pruttljud när han avslutade samtalet med ett glatt ”toppen! Ha det bra!”. Det krävde all min viljestyrka att nöja mig med att mumla lite och sätta mig i bilen och åka därifrån. Morr. Förresten, varför finns inte pruttljud i skrift? Vi bokstaverar ju till och med djurläten, varför skriver vi inte ut pruttljud? Jag hade behövt ett sånt nu. Jag får nöja mig med ett blä.

Vi har köpt en ny fin bil. Vi älskar den. Vi köpte den för att vi är sjukt less på att laga bilen och att inte kunna lita på den. Det är bara en liten sak med vår nya skatt. Den dör. Inte en eller två gånger utan ofta. När man kör sakta. Vilket vi ofta gör eftersom vi bor i stan. Men naturligtvis fungerar den finfint när vi visar upp den för verkstan. Nu har vi lämnat in den flera gånger. Det finns inget fel. De har förklarat för oss noga flera gånger med olika pedagogik att vår bil fungerar fint. Det är bara det att den inte gör det. Den dör. Det ska inte nya bilar göra. Inte bilar i den prisklassen. Vi vill inte ha det så. Kan de inte fixa det så vill vi reklamera bilen. För vi köpte en bil som inte hade några problem enligt säljaren. Men nu måste vi påvisa felet för att komma någonstans. Och bilen behagar inte påvisa felet när vi kört de 10 milen till försäljaren. Så vi verkar få leva med en dyr bil som fortfarande inte går att lita på hundraprocentigt. Jag överdriver, om man kör på bensin så funkar allt tipptopp. Men vi köpte en biogasbil som vi trodde att vi kunde köra på biogas. Men det är det som inte funkar. Om vi inte bara kör i närheten av verkstan. Vi kanske får flytta. Morr. *pruttljud*

 

Tanten vs SVT

Nej, nu är hon tillbaka. Tanten i mig. Eller alltså hon är ju alltid i mig, men nu har hon vaknat till. Hon blev så upprörd att jag var tvungen att stressäta en apelsin och skriva av mig. (Jättedålig kombo, jag blev så kladdig att jag var tvungen att vänta med skrivandet tills apelsinen var slut – inte lätt!) Har ni sett tv-programmet ”gift vid första ögonkastet” på svt. Just det, svt. Inte tv3 eller kanal5. SVT. Mina och dina skattepengar. Nu har jag ju bara sett lite innan jag var tvungen att byta kanal, men om jag fattar upplägget rätt så är det personer som gifter sig utan att ha träffats tidigare. Med fullsatt lokal, kamerateam och intervjuer varannan minut. ”Nu känns det lite stelt men det blir nog bättre snart. Han verkar trevlig” sa tjejen. ”Han har snälla ögon och gulliga öron”. Och här vaknar min tant. MUCKA INTE MED ÄKTENSKAPET!!!

Dejtingprogram i all ära – om man nu har svårt att hitta kärleken på egen hand och tror det går lättare med ett kamerateam ständigt närvarande och gärna nåt tävlingsmoment så ok då, det är vuxna människor som väljer att utsätta sig och sina familjer för det. Men äktenskap! För mig är det mer! Heligt på det sättet att det är allvar! En djup överenskommelse mellan två personer att inte ge upp. Att stanna. Att älska. I medgång och motgång. Ett sånt beslut kräver vilja, engagemang, motivation för att stå fast vid. Det räcker inte med snälla ögon för att orka med de stinkande strumporna på samma plats på golvet i  14600 dagar (räknat på 40 års äktenskap) eller olika grundsyn på barnuppfostran. Eller tänk om han hade haft elaka ögon – hade hon sagt nej då? Inför tv, fullsatt lokal och påskrivna kontrakt? Första gången de rörde vid varandra var när de satte på ringarna när de redan sagt ja. Kemin då?

Är det inte sånt här vi kämpat för att komma ifrån i det moderna samhället? Som vi fördömer i kulturer vi inte ser som vår egen? Arrangerade äktenskap där kärleken ibland växer fram, ibland inte. Visserligen kan de här paren skilja sig nästa dag om de vill, men varför är de tvungna att gifta sig? Hur extremt kan det bli innan den här reality-trenden vänder? Är nästa upplägg ”föräldrar vid första ögonkastet – ge dig in i föräldraskapet med någon svt utsett åt dig för att få bra tv. Här väntar sömnlösa nätter, hushållsarbete, föräldramöten och trots. Sluta leta efter den perfekta partnern – vi gör jobbet. Och filmar allt – från förvärkar till första fyllan.”

Missförstå mig rätt. Jag tycker att det är ett av vårt moderna samhälles största framsteg att vi kan skilja oss numera. Det är jätteviktigt för dem där äktenskapet blir ett fängelse eller skapar långvarigt lidande eller det av andra anledningar helt enkelt inte går. Men att gå in i det med avsikt att ”vi får väl se om det blir nåt”. Varför? För mig är det ett av de allvarligaste besluten i livet och så tycker jag att det ska vara.

Nä. Nu har min tant fått nog. Att andra kanaler har sponsorer som gärna betalar stora pengar för sex, fylla, förnedring och maktspel är något jag önskar inte fanns men förstår att det finns för att stanna. Men snälla svt, försök inte konkurrera med dessa. Låt dem leka. Håll er på banan. Att blanda in äktenskap är ingen rumsren variant av reality-tv – det är ännu värre. Eller som min bättre hälft uttrycker det (att han är gubbe behöver nog inte påpekas) – det är trams.

Självömkansgnäll

Karma. Eller ”Somliga straffar Gud med detsamma”. Eller ”Synden straffar sig själv”. Kärt barn har många namn. Jag ber härmed om ursäkt och förlåtelse till alla män jag har drivit med. Hintat, antytt och skojat om. Mancold är inget skämt. Om det är det jag fått nu alltså. Det var så här Per mådde för några dar sen. Och igår när vi var på släktträff skojade jag friskt om att han hade mancold och var hemma och led. Det var han! På riktigt!

Det gör ont i varje centimeter av kroppen och jag är proppfull av självömkan och ynklighet. När jag måste resa mig går jag runt och bara låter, en jämrande ton. Som den mest förkylda man jag sett. Usch fy och blä!! Och tack för att jag orkade igår! Och jag hoppas av hela mitt hjärta att jag inte smittade nån!! 

Det enda som är bra är att min make vet exakt hur jag mår och pysslar om mig efter bästa förmåga. ❤️ Och att det kommer att gå över. Snart. 

Topp fem av vad jag hör från vardagsrummet: 

5. Axel till Per ”Snipp snapp snut nu blir du som förut”. Per: ”Hur då?” Axel: ”Ja, snäll och så.” Hahaha, underbar trollformel! Den ska jag använda ofta!!! 

4. Knut går runt med pirathatt och en galge som krok. Han stänger dörren till deras rum med kroken medan Axel är där inne. Sen frågar han förvånat ”men var är Axel?”

3. Knut går i samma utstyrsel och sjunger ”Knut – halleluja” (Hard rock halleluja med Lordi är mycket poppis här just nu.)

2. Knut kommer in med en bil från bilbanan. ”Min bil funkar” och det glittrar i ögonen. ”Vad bra!” säger jag entusiastiskt. ”Inte Axels”. Brett leende. Ridå.

1. Min älskade make tog hem hämtmat till mig, från ChopChop. I lyckokakan fanns följande meddelande: ”Du kan glädja dig åt god hälsa och ekonomiskt oberoende”. ????????????