Ikväll hamnade vi i en diskussion om personer som spenderar mycket av sin tid på en sittplats nära Systembolaget. På en bänk eller någon annan rumkall plats. Att det handlar om många personer, och mycket tid utomhus. Och ofta dåliga kläder. Vi kom sedan in på hemlösa. Det finns uppskattningsvis 450 personer som är hemlösa i Eskilstuna. Men vi har ju ett härberge. Med 10 platser. 10!! Låt oss säga att siffrorna är missvisande, att hälften av de hemlösa bor hemma hos nån kompis eller inte vistas i stan. Sen finns det säkert några felberäkningar. Så säg att det är en fjärdedel av dessa 450 som spenderar nätterna i trappuppgångar och tvättstugor. Då handlar det om ett hundratal. Och 10 platser på härberget. Dvs fortfarande ungefär ett hundratal som inte har en sängplats. Jag hörde att de börjar köa två timmar innan härbärget öppnar för att vara säker på plats. Ja, det kan man ju göra någon gång till en konsert. Men att göra det VARJE DAG för att kunna sova i en säng på natten. Ja, åter igen är jag tacksam över min lott i livet.

Iallafall kom jag att tänka på några personer jag passerade en sommardag som satt på en parkbänk och drack öl, lite skräniga och typbilden för a-laget. Jag gick på min kant, försökte att inte ta kontakt. Ni vet, som man gör. Jag ville ju inte ha något tilltal som skulle göra mig obekväm då jag aldrig vet vad jag ska svara tokfulla okända personer och man vill inte att någon ska bli varken arg, ledsen eller aggressiv. Så hörde jag vad de pratade om. De var just på väg att resa sig och gå, och en av dem tänkte slänga sin burk i soptunnan. ”NEJ!” sa en av de andra bestämt. ”Du måste panta den där! Du får inte kasta den! Tänk på miljön!!”

Jag har säkert skrivit om den där situationen förut, jag ber om ursäkt till eventuella trogna läsare och ber samtidigt att få gratulera till ert goda minne. Mig är det sämre ställt med. Men iallafall, jag älskar att tänka på det där och liknande situationer när insikten liksom kommer som en örfil. Man får sina fördomar kastade rakt i ansiktet. Människan bakom fördomen dyker upp och påminner. Jag hade inte en tanke på att personerna på bänken kan bry sig om miljöfrågor. Jag älskar att de visade mig motsatsen.

Appropå obekvämt så kom det en liten pulshöjare idag. Vi var ute och gick, på väg ner till stan, och Axel och jag gick och pratade om andra språk. Han frågade om olika ord han hört på engelska, vad de betydde. Jag svarade glatt, imponerad över att han kunde så många ord, och tänkte att det kanske ska bli British junior eller Engelska skolan ändå. Så kom vi till låttexter.
”Mamma, vad betyder What?”
”Det betyder vad, hjärtat, vad”.
”Vad betyder Fuck?”
– Iskall tystnad och febril hjärnaktivitet –
”Var har du hört det?”
– Ah, en tanke dyker upp –
”Tänker du på låten, ”What do the fox say?” (På femåringsomintekanengelska-språk wat de fuck säj)
”Ja, precis! Vad betyder det?”
”Räv, gubben. Räv.”
– Utandning – tack och lov. Vi passar den diskussionen några år till.

I övrigt har vi haft en bergodalbanadag a la 2,5-åring idag. Storebror har kämpat och varit snäll. Lät lillebror låna sin bästa tröja imorse, lånade ut plats på sin stol till frukosten, lät honom ta av hans mat, lät honom låna det nya flygplanet och kramades och pratade snällt. Det fungerade ganska länge, säkert en timme. Sen började smockorna, knuffarna och leksakskasten. Det varvades med lek, bus, skratt och kramar. Och ilskeutbrott utan dess like.

Vid eftermiddagstid när storebror lekte i kojan och lillebror välte möblerna vände han sig mot mig gråtande och sa desperat ”Mamma, Knut bara förstör, jag kan inte ha det så här!!” Nej, stackars storebror. Det är inte lätt att ha en 2,5-årig lillebror som mest av allt vill vara som sin storebror.

Och det är nog inte lätt att vara 2,5 och försöka vara 5,5 heller. Vid tandborstningen, när Knut också ville gå balansgång runt badkarskanten som Axel brukar göra kände jag att vi passerade nån slags gräns. Tänk om man hade de kraven på sig själv, att vara något man inte är och ge sig på saker man inte har en chans att klara ungefär en gång i kvarten. Klart man bryter ihop lite då och då, det kan ju vem som helst förstå.

Tack och godnatt.

Ni vet såna där oombedda välmenande råd? Som kanske förkläs i skämt eller dyker upp i en förtrolig stund? Tanken är god, men det spiller ibland över en doft av att mer skulle kunna sägas. Jag är jättebra på såna. Eftersom jag är så klok och välmenande och vet hur andra ska leva sina liv bättre. Andra ja.

Jag är dock inte alltid lika bra på att ta emot råden själv. Oftast går det hur bra som helst, jag kan vara uppriktigt tacksam över att få en spegling, rådet kommer ju med omtänksamhet från någon som ser mig och bryr sig om mig. Faktiskt.

Andra dagar, särskilt när det kommer råd om föräldraskap dagar då jag är trött går det inte lika bra. Kanske en välmenande hand på axeln och ”jag tror nog att han är van att mamma ger med sig ibland” med en skämtsam ton. Då vill jag bara fräsa tillbaka ”kom tillbaka när du sovit några enstaka hela nätter de senaste månaderna, åren, har haft en lång jobbdag där du försökt jobba in två vabbdagar, har mensvärk och försöker lägga en övertrött unge som vrålar ”INGET!!!!” på alla tilltal, sparkas, slåss och skriker ”KOM HIIIIIT!!!!” när du flyttar på dig för att undgå sparkar för att sedan när du sen lägger dig på den utpekade platsen vrålar ”MIN PLASS!!!!” och försöker knuffa undan dig. Försök då att vara tydlig, pedagogisk och konsekvent!”

Det är lite märkligt med tanke på att föräldraskap är mitt viktigaste och svåraste jobb. Det är det jag läser mest om, frågar andra om råd och tips om. Varför är det då så svårt med en del oombedda råd?
Kanske för att de trampar på ömma tår. Får mig att känna mig dålig eller spär på det dåliga samvetet.
Det borde inte vara så. Jag borde vara tacksam över alla råd och all vägledning jag kan få. Men så är det inte. Och jag förlåter mig själv för det. Jag gör så gott jag kan. Nästa gång rådet kommer på fel dag tänker jag inte skratta artigt eller mumla bort det. Jag tänker fräsa. Akta dig.

En helt vanlig iskrascharpromenad. Vi gillar att krascha is vi. Alla fyra. Men det är halt ute nu. Och vi är lite sega av oss på helgerna. Vi brukar ta oss ut just innan det blir mörkt. Idag likaså.

Som sagt, halt.

Å upp..

Det är inte lätt. Lika bra att ta en simtur när man ändå är nere.

”A simmaj!”

<br

Axel har inga hämningar. Han hoppar, springer och kastar sig på isen. När jag stilla påpekade att det var bättre att gå där asfalten var framme sa han självklart "men, jag tränar ju min balans när jag går på isen!" Lämpligt nog halkade jag till strax efter varför han kunde tillägga "Du ser, nu ramlade du nästan. Tänk på det nästa gång du är ute och går. Du borde träna dig, som jag!"

Han är klok min unge!

<br /

Åh! Där kom den! Skrivlusten! Jag har varit så trött på kvällarna, har inte orkat varken tänka eller skriva. Men nu kom det, som en våg. Jag var så trött nyss och låg i sängen men tankarna på allt och inget höll mig vaken.
Idag har jag städat och rensat. Kastat papper som legat i lådor i flera år. Jag älskar att rensa, även om man kan tro motsatsen när man kommer hem till oss.. Men känslan att göra sig av med sånt man inte behöver, det är som att jag blir lite lättare och lite rakare i hållningen för varje sak jag kastar. Och efteråt, rent, fräscht, ordning. Vilsamt.

Vi hade en kär vän och hans fantastiska barn här på spontanmiddag ikväll. Så himlans mysigt. Vad vore livet utan vänner? ❤️ Jag gillar inte nyårslöften, de håller sällan. Men 2015, 2016 och resten av min framtid vill jag ägna mig mer åt vänner. Vårda de jag har och kanske lära känna någon ny. Det ger mig energi. Det är lätt att glömma när man är sådär trött hela tiden. Då är det lätt att tro att det bara är sömn som fattas. Men det finns mer som ger energi än sömn. Som vänner. Jag är så glad och tacksam för de vänner jag har. De som finns kvar, trots att jag inte hör av mig, är trött när vi ses och tar för få initiativ. Såna som man kan umgås med i långkalsonger. Som tar fram mjölken ur kylen själva när jag glömmer mjölk till kaffet. Tack för att ni finns. ❤️

Nej, nu ska jag sova. Snart vaknar vår lille förkylda Knut och hostar och behöver medicin. Iallafall har de senaste nätterna sett ut så. Bäst att sova. Imorgon kommer mamma och pappa, det blir mysigt. Godnatt!