”Tyvärr. Loppisen är stängd”, sa tjejen i dörren. ”Men det står ju ett på hemsidan”, sa jag upprört fem över tolv. ”Och jag har ju stressat för att hinna hit!” (Det hade jag visserligen, men mest för att hinna hem och klippa häcken. Men jag hade verkligen sett fram emot loppisen.) ”Ja, jag vet”, sa tjejen. ”Prata med henne där. Berätta för henne om hemsidan.” ”Men du kan väl berätta för henne”, sa jag irriterat och vände på klacken. Jag ångrade mig, gick tillbaka, visade hemsidan på telefonen för ”henne där” och gick därifrån ännu argare och barnsligare.

Jättestor barnloppis i Eskilstuna. Jättemycket barnkläder och andra grejor. Fina saker, välsorterat, bra organiserat och bra priser. Förra året köpte jag massor av finfina kläder och skor till grabbarna. Bra för plånboken, inte så mycket gift i kläderna, mjuka jeans, lite andra grejer än de som hänger längst fram på lindex och bra för miljön. Så det var klart att jag ville dit i år igen.

På hemvägen var jag fortfarande arg, men jag började fundera. Vad var det egentligen som gjorde mig så upprörd? Barnen har kläder så de klarar sig, visst vore det bra att inte behöva tvätta lika ofta, de växer ju fort och det är ju roligt med nya grejor men varför var det så viktigt för mig? Jag hade faktiskt inte räknat med att kunna gå, vi var borta i helgen och jag trodde inte att vi skulle hinna hem i tid. Så egentligen borde det inte gjort mig något att jag inte hann. Eller att de inte ville släppa in mig.
Jag tror att det är det sistnämnda som det här handlar om. Avvisningen. Plötsligt var jag tillbaka på skolgården. ”Du får inte vara med och leka, den här leken är bara för två”. Att bli avvisad. Det är inte lätt att acceptera att bli avvisad. Inte då och inte nu.

Och så frustrationen i puckade situationer. Sakerna låg fortfarande på borden prydligt uppackade. Det var fortfarande kö till kassan. Jag var där, de var där och grejorna var där. Men de hade bestämt sig för att nu var det slut. De hade inget att förlora på att släppa in mig fem minuter. Men såna där ”regler är regler-personer” kan göra mig vansinnig. När det liksom inte finns någon logik. Ni tjänar mer pengar om jag får komma in fem minuter. Jag förstår att det kanske var fler än mig, även om jag inte såg någon, att det kanske hade tagit mer än fem minuter att släppa in mig eller oss. Men ändå, den där maktutövningen. Den är provocerande.

Och det mina damer och herrar tar jag med mig ur den här historien. Dagens slutsats. Jag förvaltar mycket makt i mitt nuvarande arbete likväl som jag gjort i tidigare arbeten. Det är dags för en självrannsakan. Hur förvaltar jag den makten? Provocerar jag i onödan?

Till Torshälla barnloppis har jag bara en sak att säga. Skärp er. Har ni lovat på hemsidan att det är öppet så håll öppet. Allt annat är trams.

Skithelg. Jag försöker att fokusera om men landar tillbaka i skithelg.

Onsdag natt hade Knut krupp. Per vabbade torsdag men då Knut var pigg och glad fick han gå på dagis i fredags. Han var tydligen inte redo för det eftersom fredag han hostat sig igenom hela eftermiddagen. Det blev bara värre med andningen under kvällen och astmamedicinerna gav ingen effekt. Till slut blev det en fredagkväll på akuten för honom och mig. I med kortison motsvarande 6-12 mån heltidsanvändning av astmamedicin och så adrenalin och slemlösande på det. Läkaren sa tyvärr efter varje ny medicinordination. Lilla plutten. (Knut alltså, läkaren var det inte synd om av den anledningen. Möjligtvis är det synd om honom av andra anledningar. Arbetsbelastning till exempel. Men det är en annan historia.)
Vi fick komma hem till slut och Knut somnade direkt av utmattning.

Lördag morgon tog jag dos nr 2 av min nya medicin som ska förebygga migrän. Blodtrycksmedicin. Trots att jag inte har högt blodtryck, snarare lågt, så kan den förebygga migrän. Nåt med kärlen, de vet inte riktigt varför det funkar men det gör det har de märkt. Läkaren pratade varmt om denna lösning och var upprörd att man inte provat det tidigare. Det finns ju INGA nackdelar med den här medicinen, det värsta som kan hända är att den inte ger någon effekt. Och den är så SMART att om man inte har högt blodtryck så sänker den inte blodtrycket. Klart jag ville prova en sån mirakelmedicin, allt för att slippa migrän!

Det vara bara den där detaljen. Detaljen med yrseln. Jag blev så yr att hela rummet snurrade trots att jag låg ner. Och det slutade inte. Efter några timmar kunde jag resa mig en kort stund innan det var dags för liggläge igen. I morse var det så bra att jag tordes ta ett bad. Dålig idé. Var tvungen att ropa in Per då jag var säker på att jag skulle tuppa av i vattnet. Vad är det här för medicin??? Besvären är förmodligen övergående heter det men jag tar inte en tablett till, fy tusan!!!

Så nu går söndagen över i kväll. Vi har en yr mamma, en trött pappa, en tvååring som är rosslig, småfebrig och saknar det pyttelilla tålamod han brukar ha men är speedad pga all medicin han får, en understimulerad femåring som fått komma i sista hand hela helgen och löser det genom att retas med sin sjuka lillebror som skriker för minsta blick. Jag har just sövt Knut som somnade av utmattning efter 20 min illvrål. Jorå. Mysigt med helg.

Fast. Vi har ju haft mysigt också. Röstat, fikat på Janelings (jättemysigt tills småtrollen klättrade på väggarna och hojtade och skrek. Dvs efter ca 7 min.), lekt i lekpark, byggt smålego, hällt ut allt smålego som mamman just sorterat i små fack, haft fredagsmys och gosat. Tur det.

Nu ska jag samla mig och leka lite med Axel innan Knut vaknar.
Tack och slut.

Jag hade glömt att träna. Det var ju det som fattades! Nu känner jag mig glad, lugn och pigg. Nyss irriterad, trött och gnällig. Tänk att jag glömmer det igen och igen. Träning hjälper! Jag har aldrig ångrat att jag tränat, utom möjligtvis spinningpass men till och med då är det skönt efteråt. Hjärnan får ju en massa gosiga må bra-substanser. Varför är det ändå inte lika lockande som choklad eller soffan? Efter ett tag blir det ju oemotståndligt men det är en bra bit dit. Och nu har det varit på tok för lite ett tag.

Men nu är det höst. Dags att styra upp storhandlingar, matlådor och rutiner. Och träning. Jag gillar hösten. Men hur ska jag komma ihåg att inte glömma att träna? Jag börjar med att boka in nåt. Men inte spinning. Jag kommer härmed ut och erkänner. Jag hatar spinning. Djupt och innerligt. Men inte träning. Heja mig!

Har hon slutat blogga? Nejdå. Hon har bara fått migrän och måste sova allt hon kan för tillfället.

Men det fortsätter att bubbla i skallen så bloggen är definitivt inte död.

Jag har nu haft kalas hela veckan. Planeringsdagar med jobbet tisd-onsd inkl trevligheter, jätteskoj. Axels femårsdag på torsdagen med barnkalas på kvällen. Jättekul det med. Fredagen innehöll återhämtning och avslutades sedan på Leos lekland med 5-årskalas för Axels och Knuts kompisar. Lördag hade vi kalas för släkten, jättemysigt, och lördag kväll kom migränen. Kanske inte helt oväntat. Men likväl ovälkommet. Det är det andra större anfallet på kort tid nu, och det förra tog nästan två veckor innan det tog helt slut vilket skrämmer mig. Jag vill inte tillbaka till förra sommarens konstanta migrän. Blä.

Vi pratar istället om dagiskompisarna vi firade i fredags. Storasyster T och Axel är födda dagen efter varandra, hon först och Axel dagen efter. Vi möttes på BB, hamnade i samma mamma-grupp och valde samma förskola. Inget konstigt så långt. Det skumma kom när vi väntade Knut och fick veta att även de väntade syskon. Inget konstigt det heller. Men sen. När vi var på förlossningen, såg dem passera i korridoren, Knut tog tid på sig och passerade tolvslaget. De fick alltså en till tjej dagen innan vi fick en till kille dagen efter. Vad är oddsen för det??? Lite kul. Och Knut älskar E. Hennes namn var bland de första orden han lärde sig. När vi var på leksaksaffären innan kalaset i fredags hade Knut och Axel jättekul med tågbanan som man får leka med där. Det brukar vara omöjligt att få dem därifrån utan protester och tårar. När jag sa att vi skulle träffa E släppte Knut allt och rusade emot mig. Kärlek.

Axel och T har mer en syskonrelation. De har ju växt upp tillsammans. De blir osams, bråkar, längtar sen efter varandra och har jättekul när de leker. Axel bet ibland andra barn när han var liten. Den dagen personalen berättade att T bitit tillbaka jublade vi. Yes, äntligen! Och så har det varit sen dess. Axel får det motstånd han ibland behöver och då blir han sur. Men lär sig saker på kuppen!

Nu ska jag sluta att svamla och kliva upp. Till de där små och stora fötterna jag hör därute. Ett av mina favoritljud.

Ha en skön söndag!