Category Archives: Tankar om livet.

Tankar och funderingar, högt och lågt.

Sån himla otur.

Har du otur när du tänker ibland? Det har jag med. Fast kanske ännu mer när jag gör saker. Som nyss till exempel. Vi har ju blivit med katt, måste jag börja med att berätta, om nu någon skulle ha missat det. Vi har tagit emot ett syskonpar på fem år som är världens fegaste utekatter. Alltså, i annonsen beskrevs de som utekatter. Vi höll dem inne enligt konstens alla regler för att de skulle få ställa om sin inre gps och inte gå vilse och hej och hå och tyckte SÅ synd om dem som inte fick gå ut som de var vana, stackarna. Det hade vi inte behövt kan man lugnt säga. De törs inte gå ut! De går ut ibland, bara när det är mörkt. Hankatten är ute som längst ca 4 minuter. Ungefär den tiden det tar för honom att smyga myyyyycket försiktigt runt knuten och börja krafsa på nästa dörr (vi har altandörrar eller ytterdörrar åt alla fyra hållen). När han kommer in är han otroligt kontaktsökande, kelig och liksom vill berätta hur otäckt det var där ute i stora världen. Honkatten kan vara ute läääänge, säkert en timme, och kan nog våga sig på att gå utom synhåll nån gång. I skydd av mörkret. Men hon går å andra sidan bara ut nån gång i veckan. Förtydligande: Jag är ironisk med att hon är ute länge, de katter jag har haft i mitt liv har varit ute stor del av dygnet. Men dock är hon den i särklass modigaste katten i det här huset.

Ja, åter till den där oturen när man gör saker. Jag har varit uppe länge ikväll. Har haft en händelserik dag och behövde vara själv en stund och varva ner lite innan jag gick och la mig. Och jag är skitdålig på att gå och lägga mig, på ren svenska (som Axel skulle ha sagt). Särskilt när Per lagt sig och inte säger åt mig. Så när jag nu äntligen var på väg i säng, ganska mycket senare än jag tänkt, så var katterna igång. Vakna, uttråkade och svansade runt mig. De ville ha mat fast de redan fått både middag och lite extra (för att de tjatade så duktigt). Så jag slängde ut dem. Fast jag vet att jag inte kommer att låta dem vara ute hela natten. För då kommer de väl att vara helt traumatiserade, våra stackars fegisar. Så när jag precis borstat tänderna, kissat och skulle gå upp så öppnar jag dörren, släpper ut den ena som vill gå ut och lyfter ut den andra som är mer tveksam samtidigt som jag tänker ”varför gör jag det här, det är ju en jättedålig idé??”. Jag tänkte alltså rätt men hade sån himla otur när jag gjorde! Så nu sitter jag här och väntar. Det är ju ingen idé att lägga sig för då kommer jag bara att ligga och lyssna tills jag hör krafsandet och behöva gå ner och släppa in dem.

Samma sak för några veckor sen, när jag skulle åka iväg med återvinningen. (Ja, eventuella Eskilstuna-läsare, i Norrtälje får man fortfarande åka iväg med återvinningen till en återvinningscentral. Kommer ni ihåg att det var så för många, många år sen i Eskilstuna med?) I alla fall, då bar jag ut hundra påsar och kärl med återvinning för att slippa gå två gånger och för att vi skjutit upp att åka med det så det var sjukt mycket. Jag ställde ifrån mig ett kärl med glas och metall, alltså en fyrkantig hink typ, i baksätet samtidigt som jag tänkte ”den där kan inte stå där, den kommer ju att ramla så jag måste flytta på den”. Sen satte jag mig i bilen och körde. Och kärlet ramlade. Och ut for glas och metall överallt. Sån himla otur!!

Eller att gå på bibblan innan jag kliver på bussen för en dag i Stockholm. Vem vill konka på biblioteksböcker hela dan? Jag tänkte när jag lånade böckerna ”det här är en jättedålig idé, väskan är ju redan tung”. Sen lånade jag dem och gick till bussen. Till mitt försvar ska här sägas att jag valde lätta pocketar och faktiskt lämnade kvar den tunga tjocka boken som jag först tänkt låna. Bara lite otur här.

Katterna däremot, de har otur redan när de tänker. Som Labolina. Oavsett vilken dörr hon går ut igenom så vill hon gå in igenom den enda dörren vi inte brukar använda och som är längst bort och svårast att höra. Eller Laban, som gick ut tillsammans med Labolina, kom in själv, och nu går runt och letar efter henne här inne. Hon är ju UTE! Jag skulle vilja skriva pucko om båda men jag tror att de nog bara har otur.

Ja, det var några helt betydelselösa händelser i mitt liv som sammanfattar mig rätt bra. Smart men liksom sån himla otur ibland när jag gör saker. Oh! Nu kom första krafset. Laban har hunnit runt knuten. Jaha, bara att vänta in Labolina då. Jag får väl meditera, vattna blommorna, putsa silvret eller kanske sortera smutstvätt och köra igång en tvättmaskin fast jag vet att det är en dålig idé eftersom den piper när den är klar och min man är lättväckt. (Ytterligare en sak jag ofta har otur med. Eller kanske snarare han.) Eller bara sitta och träna mig på att göra samma sak som jag tänker. ”Sitt kvar, sitt kvar, sitt kvar”. Det kan bli en lång natt det här. God natt.

Liten i livet

En sån där dag när livet bara blir för mycket. Inget särskilt egentligen kanske. Bara sånt som hör livet till. Men man vill ändå bara rymma, checka ut, strejka eller resa bort. När man har huvudvärk för hundrafemtiosjunde dagen i rad. När storebror blir sjuk och skolan ringer. Och han sen efter lite vila hemma piggnar till och tjatar att vi ska cykla och hämta lillebror istället för att ta bilen eftersom han älskar att cykla. Och huvudvärken faktiskt är lite bättre och det dåliga samvetet över alla uteblivna cykelutflykter väger över och man ger sig iväg med cykeln och hämtar lillebror. Och man tar kortaste vägen hem genom den stora korsningen eftersom man inte orkar backen på den lite säkrare vägen och lillebror som sitter på pakethållaren fastnar med foten i hjulet mitt i den stora korsningen. Och det gör fruktansvärt ont på honom och man står där med två barn, två cyklar, en blå och blödande fot och tusen tårar mitt i trafiken. Och hjälmen klämmer på ens värkande huvud och man löser det ändå, man kommer hem. Plåstrar om, tröstar, ordnar. Och hemma får man brev från försäkringskassan som tycker att konstant migrän och spänningshuvudvärk inte är en orsak till sjukskrivning. Så man står en månad utan inkomst. När man just byggt hus och tömt sparkontona.

Då. När man äntligen fått lillebror att somna om efter att ha vaknat gråtande av värk i foten. Och maken sover. Och storebror sover. Och det bara inte går att somna. Då. Nu. Nu kan jag känna att det blir för mycket.

Imorgon ska jag vara stark. Jag ska kriga mot försäkringskassan, jag ska gå till doktorn med den lilla foten, jag ska troligtvis ha två barn hemma sjuka och efter en sömnlös natt kommer nästan alltid migrän. Men jag har hjälp och stöd runt mig, det kommer att gå fint. Jag klarar det. Och ändå, i just den här stunden, känns det inte så. Då är jag liten som en skit. Men det är ok. Att känna sig liten är också att vara människa. Det är där och då man får känna. Då det visar sig vad som är viktigt, vad som betyder nåt. Och utan den här känslan betyder det inget att känna kraften när den kommer. Att få njuta av att resa sig, att klara, att orka. Så jag välkomnar den. Ger mig själv en kram och en medkännande blick. Det är inte alltid så lätt att vara vuxen. Men jag gör så gott jag kan. Liten som stor. ❤

Människa vs småfluga 0-0

Det finns så många knäppa människor där ute, hörrni. Har ni tänkt på det? Kolla på mig till exempel. Är jättetrött och ser fram emot att krypa ner hos min man och vår minsta gosunge som ligger i min säng och snusar. Vad gör jag då? Sätter mig och fastnar i tetris i 45 minuter. Japp, tetris. Det är ju JÄTTEPUCKAT!!!

Och på bion tidigare ikväll så muttrade han bredvid oss att det var den SÄMSTA skitfilm han NÅNSIN sett! Varför satt han kvar och la sin kväll på det??? Jättedumt! Det är ju frivilligt! (Jag gillade filmen men så är jag ju som sagt ganska puckad.)

Barnen ska vi inte prata om, de får ju vara puckade eftersom de är barn. Men de är ganska knäppa ibland. Som när de retas så mycket att den andra blir så arg att den slår en, och de då blir ledsna för att det gjorde ont att bli slagen?!? De har ju provat flera HUNDRA gånger med samma utfall! Inlärningskurvan står stilla på den fronten. Det är ju enklare att be mig om en kram om det är tröst och uppmärksamhet de vill ha. Puckat.

Eller att vi inte lägger alla våra resurser på att rädda vår planet. Det kommer vi ju att fet-ångra när det är för sent. Vi ba ”ja, men de hade ju rea, jag ville hellre ha alla de där kläderna som jag inte använde sen, det var viktigt för mig” eller ”det var ju så ROLIGT att ha en stor bil så jag struntade i att den drog mycket bränsle” , ”jag tänkte att NÅN ANNAN kunde ta de där obekväma besluten medan jag fortsatte min livsstil” eller vad vi nu har för argument.

Sen kan man ju nämna många exempel, vi gör så mycket knäppa saker varje dag! Röker, tränar inte, slösar pengar, pratar inte med varandra… Men min poäng är redan visad, vi är inte så smarta. Inte egentligen. Vi kan tänka klokt men handlar sällan därefter. Så det är ett mirakel att människosläktet klarar sig så bra.

Småflugorna då. Har ett glas på bänken med vinäger, diskmedel och vatten. Och typ 200 döda flugor. Ändå kommer de, en och en och ba ”det luktar ju så GOTT! Jag klarar det nog!” Och så hoppar de i och drunknar. De är verkligen inte smarta. Och har dålig överlevnadsinstinkt. ÄNDÅ tar de över mitt kök.

Så vad kan vi då dra för slutsats av denna svamliga utläggning?

Det är BRA att våga vara puckad! Puckona når framgång! Kolla på småflugorna, kolla på Trump, kolla på mig – har allt jag kan önska fast jag fortfarande sitter här efter att ha börjat inlägget med att konstatera att jag vill och bör sova.

Så gå ut där och var puckade! Sluta tro att vi måste vara så smarta jämt! Det är tydligen inte det som för oss (eller småflugorna) framåt!

Puss och godnatt!

Lite mer av ingenting

Ni vet den där känslan som man aldrig trodde att man skulle känna när man var singel och längtade efter en partner och barn. När man kunde kläcka ur sig saker som ”men vad hon gnäller”, ”ser de inte vilka fantastiska barn de har?!” eller ”skaffade de barn men vill inte vara med dem?”. Den där känslan i slutet av semestern när man liksom håller på att krypa ur skinnet. Jag älskar min familj och skulle inte för en sekund vilja ha livet utan dem. Jag vill bara klargöra det för eventuella tvivlare. Jag tror att livet har utrymme för både det och den här känslan.

Semestern har varit underbar. Både miljöombyte, kärt sällskap, roliga saker, måsten och lugn och ro. Sovmorgnar och lata dagar. Bad, böcker och köpmat. Nyttigheter, glass och vattenmelon. Och hela, hela tiden en liten svans med folk som följer efter en. I affären, hemma, ute. En liten, liten hejaklack som älskar en gränslöst och liksom bara inte KAN vänta vid mjölken medan man hämtar en fil utan så GÄRNA vill vara med en så att de följer med. Delar av svansen lite nervösa för skolstarten då man ska börja förskoleklass och har många funderingar runt det. Andra delar av svansen blir lite svartsjuka om de mindre får mer uppmärksamhet, närhet eller trygghet än nån annan och har ett stort eget behov av allt det där. Man är liten och stor på samma gång och man behöver sin mamma, både för att visa att man är stor och att luta sig emot när man är liten. Och tillvaron präglas av lek och bråk. Lek, bråk, bråk, lek och mer bråk. Gränserna där emellan uppfattar de inte ens alltid själva.

När man då liksom hade planerat att skola in minstingen på fritids, och bokat in tre korta dagar för det, onsd-fred 9-14, och sett fram emot en smidig inskolning och därmed en alldeles egen andningspaus innan vardagen börjar igen nästa vecka. Innan inskolningen börjar får man ett migränanfall de luxe och blir helt däckad. (TACK OCH LOV FÖR MINA FÖRÄLDRAR!) Man är extra hyperkänslig pga migränen för allt och tycker att allt låter, luktar, lyser och rör sig lite för mycket. Och så ringer man fritids och dubbelkollar och upptäcker att man inte alls skrivit onsd-fred 9-14 utan torsdag-fred 10-14. Jaja, lite mindre men dock lite välbehövligt utrymme för mamman att få skrota runt hemma helt själv. Kanske plantera om den där blomman som är ledsen, eller rent av åka och köpa sig en ny. Kanske inreda lite i tv-rummet som är tråkigt och lyssna på en bra bok. Göra i ordning, förbereda sig på höst och vardag. Och minstingen är supernervös för fritids och behöver sin mamma där hela den första dagen. Men man förhandlar till sig ett par timmar, för att hinna köpa födelsedagspresenterna som inte hunnit inhandlas tidigare men nu MÅSTE fixas eftersom han fyller år dagen därpå. Så åker man runt och handlar som en maskin, slänger in sakerna i paket, gömmer dem hastigt och hinner näääästan tillbaka till fritids till kl 14.

Eftermiddagen varvas mellan skärmtid och bråkande barn. Får äntligen igång dem i legolek men bara så länge man sitter med dem på golvet. Maken kommer hem och försöker hjälpa till, men man blir bara ännu mer frustrerad över att ännu en vill vara med och slåss om ens uppmärksamhet, hur välment det än är. Och huvudet värker, magen värker också av nån anledning, (åt jag nåt konstigt eller vad hände?) och man drar ut familjen på en kvällspromenad, vilket brukar vara en säker humörhöjare för samtliga. Och man vill bara gå åt andra hållet, vill bara vara ifred. Men man går med, försöker att vara närvarande. Pratar med barnen om hur skräddare kan gå på vattnet och njuter en stund av havet, vinden och de gosiga armarna. Men man vill ändå bara få vara och tänker att snart är det läggdags och förbereder barnen på att somna själva idag och minstingen blir blek och stammar att han ju inte kan somna själv och man vet ju egentligen det och var går gränsen mellan att tillgodose behov av trygghet och curling, pusha eller pressa?

Och så lånar man ut sin telefon till den entusiastiske alldeles snart-6-åringen som vill göra en film på tången som pappa fiskat upp ur vattnet och visar honom. Och han tappar ens nya telefon. I vattnet. Och den försvinner.

Och man får kliva i, i vasskanten med dy som slurpar runt fötterna och vassa stenar som rör sig när man kliver på dem. Och efter en stunds grävande hittar man telefonen, går hem och vill bara duscha eftersom man stinker DY. Och 8-åringen måste få duscha först. Och snart-6-åringen kommer på att han nog också vill duscha idag och helst ihop med dig mamma. NEJ ryter man och duschar av barnen SJUKT effektivt. Sen tar man sig en dusch och hittar lökskal och gammalt bröd i duschen efter nån paniksköljning av sopkärl för några dagar sen. Man är nära bristningsgränsen men lugnar sig en aning, duschar och tänker ta en kopp te och andas en stund. Maken startar en musikfrågesport vilket också brukar vara en säker humörhöjare och man älskar honom för det men man vill bara vråla ”JAG SKITER I VAD DET ÄR FÖR LÅT, LÅT MIG VARA!” men gör inte det för husfridens skull utan tar tag i kastrullen för att sätta på tevatten och då är HELA handtaget på kastrullen täckt av odefinierat stek- och matlagningskladd och ingen har tagit disken och det ligger gammal hamburgare på golvet som ingen sopat. Och man ska tvätta händerna och trycket är dåligt i den j****la kranen och rörmokaren svarar inte i telefon fast man kommit ihåg att ringa OCH skickat sms. DEN känslan.

Låt. Mig. Vara. Ifred.

Här vill jag bara lugna eventuella oroliga läsare. Jag blir så här ibland. Det går alltid över. Jag behöver lite tid för mig själv, få kolla nån serie. Sen behöver jag få städa. Sen är jag tillbaka i hjulspåren igen. Ibland går det snabbare, om jag sugs in i nåt inredningsprojekt eller så. Men det är inget farligt. Jag kommer inte att bryta ihop, skilja mig, överge mina barn eller gå in i väggen. Ibland blir det bara för mycket. Då behöver jag mer av ingenting.

Men nu! Nu har alla somnat! Jag har det! En liten, liten stund av ingenting, bara för mig. Jag måste skynda mig att släcka lampan över diskbänken, stöket finns nog kvar imorgon med. Men det gör inte tystnaden. Den finns bara nu. God natt!

De sover så nu är de bäst igen. ????

Att ha barn alltså. Det vidgar vyerna på så oväntade sätt. Det innebär så många frågor och ställningstaganden som man aldrig reflekterat över.

På filmvisning med en känd naturfotograf som berättade om sitt arbete så kom en fråga genom en viskning i mitt öra: ”Mamma, när man dör, blir man ett djur då?”

Vi har testat olika inställningar till livet. Barn 1 konstaterar anklagande att barn 2 haft sönder Bayblade-snurran. Barn 2 konstaterar att han snurrade SÅ SNABBT så att snurran gick sönder så han måste vara BÄST I VÄRLDEN på att snurra Bayblade. Två helt skilda inställningar till samma händelse.

Eller rent praktiska saker. Ska jag bära ut den sovande och snarkande 8-åringen till sin säng i det andra huset trots att det regnar eller ska jag dela soffa med honom en natt till? Alltså han är stor och snarkar som en traktor och soffan är liiiten…

Vi har hunnit reda i hur mycket hornen på en myskoxe väger, om det är nyttigt eller onyttigt med riskakor och varför dagiskompisens katt dog. Vi har kommit på hur man simmar och hur man flossar. Vi har lärt oss att göra Robin Hood-pilar och konstaterat att det nog är farligt att kasta dartpilar på någons mage. Och när jag klagar över att 5-åringen är tung att bära peppar han glatt ”jag är som din hantel mamma! Du kommer att bli jättestark!” 

Vi har planerat för framtiden, drömt om att en dag få gå själv på affären och förhandlat vilka mutor som skulle krävas för att man skulle handla åt mamma då. Vi har drömt om vilka husdjur vi skulle vilja ha och gjort upp dagsplanering för tonåren.

Vi har uppdaterat Robin Hood som nu även innehåller ninjor, uppgraderingar av bossen samt laser. Och dessutom behövde inte prinsessan vaktas utan hon höll mest de uppgraderade ninjorna med superkrafter sällskap.

Att vara i fjällen och bo i en jätteliten stuga med två bröder som ständigt blir osams, tävlar och slåss samtidigt som man försöker renovera lite kan vara grymt frustrerande. Men jag är så glad och tacksam att jag får ynnesten att vara det. Jag lär mig så mycket. De lär mig om livet. Tack. ❤️

Sömnlös och soffpolitiker

Nu är vi små. Vädret demonstrerar sin makt. Mot torka, översvämningar och bränder har vi inget botemedel. Det är bara att kämpa så gott det går men mest anpassa oss. Jag hoppas att världens ledare fattar. Det här är bara en försmak av vad som väntar. Gör något NU!!!

Och värmen verkar ha stigit många åt huvudet på flera sätt, på olika srställ i världen. Som Trump. Världens mäktigaste person träffar Putin, en annan av maktgubbarna. Och Trump ba ”jag gör som du säger, du får bestämma och förresten vill jag ha en sån glass som du tar” som om det vore en lek i sandlådan.

  • Och så SD sen. Går till val med intentionen att inskränka aborträtten!?! Och så enormt många tänker rösta på dem i september!?! Fattar de inte vad det står för och innebär? Det innebär femtio steg tillbaka i jämställdhet. Det innebär också fler oönskade barn i världen. Det innebär att kvinnor ska begränsas till att vara just det – kvinnor. Inte jämlik, inte jämställd mannen. Med en kropp och sexualitet som ska kontrolleras av andra. Av politiker??? Det innebär en syn på kvinnor som är nedlåtande. Ingen kvinna väljer att avbryta en graviditet för skojs skull. Det är ett stort och ofta svårt beslut som ska fattas av den människa som bär embryot. I. Sin. Kropp. Rätten till sin kropp. Rätten till att bli sedd som en kompetent person som kan fatta beslut för sitt liv. Jag  har abortsamtal med unga kvinnor i mitt jobb. Jag har hittills inte mött någon som tar det lättvindigt. Det påverkar oss. Man kan vara säker på beslutet omedelbart, men det är fortfarande ett beslut som påverkar oss, som väcker starka känslor. Att inskränka på rätten skulle tala om för dessa kvinnor att de väljer fel om de väljer abort, att abort är fel. Vad är nästa steg? Dagenefterpiller? Preventivmedel? Var ligger  riktningen i ideologin?

Och så slutligen, nu har mitt Instagram fyllts av kvinnor som njuter av att få vara fula under semestern. I stugan, på båten, på fjället.. Där gäller andra koder för skönhet. Och vi vilar oss i detta. För det tar energi av oss att vara vårt vackraste jag hela tiden. Kan vi inte göra revolt? Systrar – när vi åker hem från våra gömställen, låt oss fortsätta att vara fula! Vårt sanna, vårt verkligt vackra. Låt oss våga. Och slappna av och njuta.

Så, nu var mitt Almedalstal avklarat, från soffan i Härjedalen. Medan bränder rasar runtom i landet. En eloge till alla som kämpar för att bekämpa bränderna, just nu dygnet runt. Och alla byar som sluter upp. Bakar kakor, fyller vattenflaskor, håller ihop och hjälps åt. Det är fint.

Godnatt!

Sömnlös men inte ledsen för det

Kanske är det min Pippi Långstrump-gen som älskar själva grejen att ingen ska bestämma när jag ska sova! Eller så är det livet som mamma, fru, kurator osv som kräver lite eget utrymme och ser till att jag får det. Eller så är jag bara puckad. Men nån gång då och då så går det nästan en hel natt utan att jag somnar.

Det bara går inte. Det pirrar i benen, jag är hungrig, kissnödig, varm, kall… Och pigg. En sån natt är det inatt. Och jag har fastnat i en förutsägbar och charmig sommarbok som jag tydligen inte kan släppa. Och ska jag ändå vara vaken så kan jag ju lika gärna läsa. 

Idag har semesterkänslan infunnit sig. Tredje dagen, när man hunnit gå igenom stadierna ”vi åker hem igen” ”jag vill bara vara ifred”, ”älskling vi glömde att uppfostra barnen” och ”vad såg jag i honom egentligen” så plötsligt skingras molnen. Alla byter humör. Vi skojar, tar en extra biltur fast vi passerat middagstid, låter barnen leka i trädgården i kallingar en stund till fast de borde somnat redan, vi kramas, bjuder på oss själva, är kära och är närvarande… Vi slappnar av. Njuter. Är med varandra. Så ljuvligt.

Alltså, man får välja fokus också. Det är FANTASTISKA ögonblick blandat med syskon som slåss, tjuvnyp, retstickor och allmänna motgångar. Varning! I-landsproblem coming up!  Som att spacklet tog slut lördag kväll – och byggmarknaden har söndagsstängt. Men det var iofs bra, då fick vi en påtvingad ledig dag från det obligatoriska fixandet. (Som jag iofs gillar men familjen gillar mer när jag är med dem istället…) Eller att jag blir så vansinnigt nyfiken på vem som kör här i lilla byn kl 3:37 på natten!? Var ska de? Vem är det? Vqrför fixar hen inte den gnisslande fläktremmen? Så många frågor!

Och blommorna! Varför är de vackraste den här tiden, när alla sover???

Åh! Nu blev jag trött! Äntligen! Ska skynda mig stt somna! Återkommer!

 

Ja må hon leva

Min mamma alltså. Jag måste ju skriva en rad om min mamma, denna dag då hon fyller 70 år. Jag har varit hos henne och haft ”kökstjänst” när hon har haft öppet hus i eftermiddag. Jag tänkte att då kommer det väl några, så blir det lugnt en stund och då hinner jag väl skriva det här inlägget. Tänkte jag. Men så var det inte. Min mamma har så många fantastiska vänner, körkompisar, släktingar och kyrk-kompisar som ville fira henne så det har varit full rulle hela eftermiddagen och kvällen. Helt fantastiskt roligt. Så jag skriver nu istället, när solen gått ner, fötterna är trötta och lugnet lagt sig.

När jag träffar på gamla kompisar på stan eller så, så säger de nästan alltid ”hälsa dina föräldrar, alltså verkligen!”. För jag har världens bästa föräldrar, om du inte visste det. Ofta får jag känslan att de saknar mina föräldrar mer än mig, haha.

Och jag har även privilegiet att få bli arg på min mamma, eftersom hon är just min mamma. (Det får ingen annan, utom möjligen mina syskon, så det så.) Som den gången när jag ville övningsköra och hon trodde att vi skulle förstöra vår relation om hon körde med mig. (Det hade hon nog rätt i.) Så jag körde med pappa. Men sen tyckte hon ju ändå att pappa lärde mig fel, och ville att jag skulle köra annorlunda. Då morrade jag.

Det är nästan som när Per skulle lära barnen att cykla. Det var jag ju väldigt glad att han ville göra, och jag var ivrig att han skulle sätta igång, inte så att jag tjatade, jag bara påminde ju väldigt ofta och gav trevliga förslag på när det skulle kunna passa. Och det vore kanske klokt att börja på det här sättet, och sen kunde han ju kanske tänka på det där och sen om det blir så där så är det bra att veta att… Visst ja, så var jag där igen. Mamma upp i dagen.

Extra tydligt blir det när vi ska planera något. Då pratar vi i munnen på varandra, mamma och jag, med samma idéer. Eller när det handlar om barnen, att ge ett extra mellanmål för att klara sig till den lite senare middagen, eller att det vore bra om de gick ut en stund.. Vi behöver inte alltid prata, vi fattar ändå. Fast pratar gör vi ju ändå, hela tiden, men kanske om nåt helt annat.

Jag gnäller ofta om att jag ser ut som min mamma. Det gör jag för att jag ju inte vill se ut som min mamma utan som mig själv. Men om jag ska vara lik nån annan så är jag glad är det är just hon. Min vackra mamma. För det finns inget hos henne som jag inte tycker om. (Eller jo, kanske några saker. Men dem behöver jag inte nämna här, hon fyller ju ändå år idag.) Jag beundrar hur hon får saker gjorda utan att det märks, hur hon får andra att känna sig trygga, hur hon njuter i lugn och ro när hon skapat sig utrymme till det.

Och hennes tålamod! När jag var liten så var jag, tro det eller ej, ganska pratglad. Jag pratade oavbrutet. Men jag minns inte en enda gång som hon bett mig att vara tyst. Inte en! Jo, kanske nån gång att hon ropade att jag skulle sluta sjunga när jag skulle somna…

Hon har även uppmuntrat oss alla fyra barn till att spela instrument. Det innebar att vi samtidigt i vårt hus hade ett trumset, med en tonåring som slog med trumstockar på allt inklusive instrumentbrädan när vi åkte bil, ett valthorn, även om den tonåringen övade mer på att spela väldigt, VÄLDIGT högt på sin stereo än att tuta i valthornet, en först blockflöjt och sen tvärflöjt som lät allt annat än välstämd med en bestämd och ambitiös liten tös som spelade när och var det passade henne – och då samtidigt en lillebror som var bara några år. På det så spelade ju pappa alla möjliga instrument som trumpet, valthorn och piano och så sjöng de ihop. Och det fanns nån slags oskriven regel att man fick spela och sjunga, att man inte skulle be någon att sluta när de övade. Och sen bråkade vi. Retades, bråkade, slogs, bråkade. Alltså, på riktigt, hur stod hon ut??? Jag blir trött bara jag tänker på det.

Mitt i det där, så sydde hon kläder till både sig själv och oss, bakade ofta, gjorde sylt och saft från bären i trädgården, ordnade kalas för hela klassen i trädgården och sjöng i kör. Och jobbade dessutom!?!?! Inte konstigt att man ofta hittade henne sovandes framför tv:n på kvällarna.

Hennes yrkesliv är något annat jag ser upp till. Hon har inspirerat mig till att hitta ett arbete som jag känner starkt för. Jag har sett att hennes jobb varit viktigt för henne, en viktig del av henne. Och jag har också det behovet, att få göra något som känns, att få göra något man brinner för. Och hon och hennes grymma kollegor utvecklade tillsammans en fantastisk verksamhet, som nu fortfarande är en verksamhet som andra inspireras av. Och när man är ute på stan med mamma så händer det ofta att föräldrar som hon jobbat med i familjebehandling kommer fram och tackar, eller berättar hur det går, eller bara pratar en stund. Det tycker jag är fint att få vara med om. Hon har verkligen gjort skillnad för andra.

Och samma sak i bekantskapskrets och släkt. Många är det som tycker om att prata med min mamma. Som fått stöd under något som hänt i livet, behövt nån som lyssnat lite extra. ”Jag tycker om att prata med Monika” sa en nära vän till mig för inte längesen. Som många andra sagt innan henne.

Som mormor har jag ofta skrivit om henne. Mina barn tycker att det är en rättighet att få sova hos henne minst en gång i veckan. Med ständig diskussion om vem som ska sova med mormor och vem som ska sova med morfar. Som den ena sonen sa nyligen: Jag vill sova med morfar i natt och mormor i morgon, för man ska ju ta det jobbiga före det roliga.

Nu ska jag sluta att skryta om min mamma, innan ni stryker mig från vänlistan i ren avund, eller tycker att jag blir tröttsam i mitt skryt. Jag kan försäkra er om att hon har dåliga sidor, som vi alla. Ovanor, olater och automatiska tankefel. Hon är inte Superman. Bara väldigt lik.

Avslutningsvis några okända fakta som kanske inte tidigare gjorts kända (förlåt mamma):

  • Hon kan spela gitarr! Något hon ofta gjort på jobbet, sällan hemma.
  • Hon är mörkrädd! Något hon avslöjade för oss barn först då vi tryggt vuxit upp i tron att mörker inte är farligt.
  • Hon kan karda ull, spinna och väva.
  • Hon skriver fina berättelser och sagor!
  • Hon läser sjukt mycket och fort.
  • Hon är bra på att köra bil, vågade köra bil i Stockholm långt innan sin make.
  • Hon älskar Edamerost och smög som barn undan i smyg på julen med en bok och en bit ost. (Det där med att skapa utrymme för att njuta.)
  • Hon önskade sig ett badkar med lejontassar, fick ett på ben som inte var lejontassar och har inte nämnt detta en enda gång på 10 år. Inte ens när jag köpte ett badkar med lejontassar till mitt hus. Med lite tur mamma, så kanske du får ett med riktiga lejontassar när du fyller 80.

Grattis mamma på din 70-årsdag! Tack för allt du gör för mig! Jag älskar dig!

Häxan surtant här igen.

Idag har jag varit sur. Irriterad, arg och trött. På barnen som ständigt retas. Ständigt hittar något att sura över eller bråka om. Ständigt avundsjuka, ständigt i konkurrens. Trots att de har ALLT de behöver och mer därtill. Otacksamma. Bortskämda. Irriterande.

När jag var liten stängde mamma in sig när det rann över och sa att hon strejkade. Den känslan hade jag. Också.

Till slut delade jag både på dem och på oss och lämnade den ena hos mormor och morfar och den andra i skateparken med morbror med sambo och fick en timmes paus med min make.

Och nu ligger jag här. Alla sover utom jag. Det där egna utrymmet jag längtat efter hela dan. Och nu längtar jag ihjäl mig efter små armar runt min nacke. Ett trött huvud på min arm. En ullig frisyr under min haka. Ska jag behöva gå och hämta honom själv?!? Kommer han inte snart???

Jag älskar dom. Det är bara så. Dagar som den här blir det extra tydligt. Tur att de är så söta när de sover att allt blir förlåtet. Imorgon är en ny dag.

Sorg, hopp och gnäll.

Tre av fyra familjemedlemmar nerbäddade i olika sängar. Tur att vi har gott om sängar nuförtiden. Den fjärde skuttade iväg till förskolan med ett ”ÄNTLIGEN” efter långhelg hemma. Vi som tänkte att förkylningssäsongen var över. Det var den INTE.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Jag skulle skriva om några saker jag har tänkt på de senaste dagarna.

Avicii, eller Tim Bergling. En så fruktansvärt sorglig historia. Alla som sett dokumentären om hans arbete och kampen att ta sig ur det blir berörda. Den känsliga, kreativa, jordnära och ödmjuka person som skildras i dokumentären fullständigt krossas av giriga personer runt omkring. ”Jag dör om jag fortsätter så här” säger han. ”Kan du göra en radiointervju om ett par timmar” svarar de. ”Jag dör om jag fortsätter” säger han. ”Jag tror inte att du förstår värdet av pengar” säger de. Så fruktansvärt obehagligt.

Något som man alltid hört artister säga är att ”det är en hård bransch”. Är det inte dags att göra nåt åt det??? Var finns branchen i den här diskussionen? Alla beklagar hans död, tänker på familjen och berörs av den fruktansvärda historien. Men utan att ha varit i branschen en enda dag (nej, jag tror inte att musikalen Grinden i mamma och pappas kyrka räknas) så vågar jag påstå att han inte är ensam. Han syntes. Men många är de artister som desperat försöker att skydda sig. Som missbrukar, som flyr, som tar livet av sig. Det är ju helt galet att människor, bara för att de har talang, får leva efter sin dröm och vill något så gärna att de gör vad som helst ändå behandlas som kassamaskiner. Totalt ovärdigt mänskligheten. Jag önskar att en enda producent, manager eller andra som har stort inflytande på artisters tillvaro skulle kliva fram nu. Det är dags att säga ”jag kommer att se till att de artister jag arbetar med aldrig kommer att behöva må så dåligt av sitt arbete”. ”Jag kommer aldrig att pressa någon så hårt för att tjäna pengar”. Jag hoppas av hela mitt hjärta att mina barn inte vill bli artister. Tim, vila i frid.

Jag vill också lyfta ett helt annat ämne. Valet! Det är snart val! Och den här gången är första gången i mitt liv som jag överväger att inte rösta, bara för att det inte finns något att rösta på! Jag har inte förtroende för ett enda parti! Jag tycker att de bara pratar och pratar och svartmålar varandra och inte en enda kommer med något jag vill ha! Vad vill de ens?! Jag hade bättre koll på vad partierna ville när jag var 12 år än i årets val! Och i valbarometrar osv så har de samma åsikt i en massa frågor. ”Varför behöver det då förändras, om ni redan tycker lika i frågan?” vill jag skrika. ”Varför har då ingen gjort det redan???”

Jag är oerhört tacksam och har respekt för rösträtten. Så jag kommer att rösta. För någon måste ju vinna. Men det känns… grumligt liksom. Som om det inte spelar nån roll.

Slutligen en tacksam slutkläm. I morse när jag lämnade min ”ÄNTLIGEN”-unge på förskolan så blev han ändå lite vilsen när jag lämnade honom på gården och de andra barnen redan var i full lek. Det var lite oroligt att lämna honom där, men jag vet ju att han har jätteroligt hela dagarna så jag vände mig och gick ändå. Och innan jag nått grinden var en av de fantastiska pedagogerna där. Småpratade, berömde dagens tofs och skojade med min unge. Tittade knappt åt mitt håll, fullt fokus på barnet.

Några timmar senare ringde läraren till unge nummer två, som vi tvingat iväg fast han ville vara hemma, och sa att han behövde åka hem. Hon poängterade att han kämpat jättebra men att orken inte räckte längre. Det är så skönt att ha såna i sitt team. Jag är så oerhört glad och tacksam över alla fantastiska pedagoger mina barn har i sitt liv! Och jag är inte alltid en hårdhudad mamma som tvingar iväg sjuka barn och lämnar ensamma barn på förskolegården. Bara när jag tror att det är det bästa för dem. Då är det tryggt att veta att andra fångar upp när jag har fel.

Nu ska sängen få fånga upp mig en stund innan den där glada godingen ska hämtas.