Ni vet den där känslan som man aldrig trodde att man skulle känna när man var singel och längtade efter en partner och barn. När man kunde kläcka ur sig saker som ”men vad hon gnäller”, ”ser de inte vilka fantastiska barn de har?!” eller ”skaffade de barn men vill inte vara med dem?”. Den där känslan i slutet av semestern när man liksom håller på att krypa ur skinnet. Jag älskar min familj och skulle inte för en sekund vilja ha livet utan dem. Jag vill bara klargöra det för eventuella tvivlare. Jag tror att livet har utrymme för både det och den här känslan.
Semestern har varit underbar. Både miljöombyte, kärt sällskap, roliga saker, måsten och lugn och ro. Sovmorgnar och lata dagar. Bad, böcker och köpmat. Nyttigheter, glass och vattenmelon. Och hela, hela tiden en liten svans med folk som följer efter en. I affären, hemma, ute. En liten, liten hejaklack som älskar en gränslöst och liksom bara inte KAN vänta vid mjölken medan man hämtar en fil utan så GÄRNA vill vara med en så att de följer med. Delar av svansen lite nervösa för skolstarten då man ska börja förskoleklass och har många funderingar runt det. Andra delar av svansen blir lite svartsjuka om de mindre får mer uppmärksamhet, närhet eller trygghet än nån annan och har ett stort eget behov av allt det där. Man är liten och stor på samma gång och man behöver sin mamma, både för att visa att man är stor och att luta sig emot när man är liten. Och tillvaron präglas av lek och bråk. Lek, bråk, bråk, lek och mer bråk. Gränserna där emellan uppfattar de inte ens alltid själva.
När man då liksom hade planerat att skola in minstingen på fritids, och bokat in tre korta dagar för det, onsd-fred 9-14, och sett fram emot en smidig inskolning och därmed en alldeles egen andningspaus innan vardagen börjar igen nästa vecka. Innan inskolningen börjar får man ett migränanfall de luxe och blir helt däckad. (TACK OCH LOV FÖR MINA FÖRÄLDRAR!) Man är extra hyperkänslig pga migränen för allt och tycker att allt låter, luktar, lyser och rör sig lite för mycket. Och så ringer man fritids och dubbelkollar och upptäcker att man inte alls skrivit onsd-fred 9-14 utan torsdag-fred 10-14. Jaja, lite mindre men dock lite välbehövligt utrymme för mamman att få skrota runt hemma helt själv. Kanske plantera om den där blomman som är ledsen, eller rent av åka och köpa sig en ny. Kanske inreda lite i tv-rummet som är tråkigt och lyssna på en bra bok. Göra i ordning, förbereda sig på höst och vardag. Och minstingen är supernervös för fritids och behöver sin mamma där hela den första dagen. Men man förhandlar till sig ett par timmar, för att hinna köpa födelsedagspresenterna som inte hunnit inhandlas tidigare men nu MÅSTE fixas eftersom han fyller år dagen därpå. Så åker man runt och handlar som en maskin, slänger in sakerna i paket, gömmer dem hastigt och hinner näääästan tillbaka till fritids till kl 14.
Eftermiddagen varvas mellan skärmtid och bråkande barn. Får äntligen igång dem i legolek men bara så länge man sitter med dem på golvet. Maken kommer hem och försöker hjälpa till, men man blir bara ännu mer frustrerad över att ännu en vill vara med och slåss om ens uppmärksamhet, hur välment det än är. Och huvudet värker, magen värker också av nån anledning, (åt jag nåt konstigt eller vad hände?) och man drar ut familjen på en kvällspromenad, vilket brukar vara en säker humörhöjare för samtliga. Och man vill bara gå åt andra hållet, vill bara vara ifred. Men man går med, försöker att vara närvarande. Pratar med barnen om hur skräddare kan gå på vattnet och njuter en stund av havet, vinden och de gosiga armarna. Men man vill ändå bara få vara och tänker att snart är det läggdags och förbereder barnen på att somna själva idag och minstingen blir blek och stammar att han ju inte kan somna själv och man vet ju egentligen det och var går gränsen mellan att tillgodose behov av trygghet och curling, pusha eller pressa?
Och så lånar man ut sin telefon till den entusiastiske alldeles snart-6-åringen som vill göra en film på tången som pappa fiskat upp ur vattnet och visar honom. Och han tappar ens nya telefon. I vattnet. Och den försvinner.
Och man får kliva i, i vasskanten med dy som slurpar runt fötterna och vassa stenar som rör sig när man kliver på dem. Och efter en stunds grävande hittar man telefonen, går hem och vill bara duscha eftersom man stinker DY. Och 8-åringen måste få duscha först. Och snart-6-åringen kommer på att han nog också vill duscha idag och helst ihop med dig mamma. NEJ ryter man och duschar av barnen SJUKT effektivt. Sen tar man sig en dusch och hittar lökskal och gammalt bröd i duschen efter nån paniksköljning av sopkärl för några dagar sen. Man är nära bristningsgränsen men lugnar sig en aning, duschar och tänker ta en kopp te och andas en stund. Maken startar en musikfrågesport vilket också brukar vara en säker humörhöjare och man älskar honom för det men man vill bara vråla ”JAG SKITER I VAD DET ÄR FÖR LÅT, LÅT MIG VARA!” men gör inte det för husfridens skull utan tar tag i kastrullen för att sätta på tevatten och då är HELA handtaget på kastrullen täckt av odefinierat stek- och matlagningskladd och ingen har tagit disken och det ligger gammal hamburgare på golvet som ingen sopat. Och man ska tvätta händerna och trycket är dåligt i den j****la kranen och rörmokaren svarar inte i telefon fast man kommit ihåg att ringa OCH skickat sms. DEN känslan.
Låt. Mig. Vara. Ifred.
Här vill jag bara lugna eventuella oroliga läsare. Jag blir så här ibland. Det går alltid över. Jag behöver lite tid för mig själv, få kolla nån serie. Sen behöver jag få städa. Sen är jag tillbaka i hjulspåren igen. Ibland går det snabbare, om jag sugs in i nåt inredningsprojekt eller så. Men det är inget farligt. Jag kommer inte att bryta ihop, skilja mig, överge mina barn eller gå in i väggen. Ibland blir det bara för mycket. Då behöver jag mer av ingenting.
Men nu! Nu har alla somnat! Jag har det! En liten, liten stund av ingenting, bara för mig. Jag måste skynda mig att släcka lampan över diskbänken, stöket finns nog kvar imorgon med. Men det gör inte tystnaden. Den finns bara nu. God natt!
