Min mamma alltså. Jag måste ju skriva en rad om min mamma, denna dag då hon fyller 70 år. Jag har varit hos henne och haft ”kökstjänst” när hon har haft öppet hus i eftermiddag. Jag tänkte att då kommer det väl några, så blir det lugnt en stund och då hinner jag väl skriva det här inlägget. Tänkte jag. Men så var det inte. Min mamma har så många fantastiska vänner, körkompisar, släktingar och kyrk-kompisar som ville fira henne så det har varit full rulle hela eftermiddagen och kvällen. Helt fantastiskt roligt. Så jag skriver nu istället, när solen gått ner, fötterna är trötta och lugnet lagt sig.

När jag träffar på gamla kompisar på stan eller så, så säger de nästan alltid ”hälsa dina föräldrar, alltså verkligen!”. För jag har världens bästa föräldrar, om du inte visste det. Ofta får jag känslan att de saknar mina föräldrar mer än mig, haha.

Och jag har även privilegiet att få bli arg på min mamma, eftersom hon är just min mamma. (Det får ingen annan, utom möjligen mina syskon, så det så.) Som den gången när jag ville övningsköra och hon trodde att vi skulle förstöra vår relation om hon körde med mig. (Det hade hon nog rätt i.) Så jag körde med pappa. Men sen tyckte hon ju ändå att pappa lärde mig fel, och ville att jag skulle köra annorlunda. Då morrade jag.

Det är nästan som när Per skulle lära barnen att cykla. Det var jag ju väldigt glad att han ville göra, och jag var ivrig att han skulle sätta igång, inte så att jag tjatade, jag bara påminde ju väldigt ofta och gav trevliga förslag på när det skulle kunna passa. Och det vore kanske klokt att börja på det här sättet, och sen kunde han ju kanske tänka på det där och sen om det blir så där så är det bra att veta att… Visst ja, så var jag där igen. Mamma upp i dagen.

Extra tydligt blir det när vi ska planera något. Då pratar vi i munnen på varandra, mamma och jag, med samma idéer. Eller när det handlar om barnen, att ge ett extra mellanmål för att klara sig till den lite senare middagen, eller att det vore bra om de gick ut en stund.. Vi behöver inte alltid prata, vi fattar ändå. Fast pratar gör vi ju ändå, hela tiden, men kanske om nåt helt annat.

Jag gnäller ofta om att jag ser ut som min mamma. Det gör jag för att jag ju inte vill se ut som min mamma utan som mig själv. Men om jag ska vara lik nån annan så är jag glad är det är just hon. Min vackra mamma. För det finns inget hos henne som jag inte tycker om. (Eller jo, kanske några saker. Men dem behöver jag inte nämna här, hon fyller ju ändå år idag.) Jag beundrar hur hon får saker gjorda utan att det märks, hur hon får andra att känna sig trygga, hur hon njuter i lugn och ro när hon skapat sig utrymme till det.

Och hennes tålamod! När jag var liten så var jag, tro det eller ej, ganska pratglad. Jag pratade oavbrutet. Men jag minns inte en enda gång som hon bett mig att vara tyst. Inte en! Jo, kanske nån gång att hon ropade att jag skulle sluta sjunga när jag skulle somna…

Hon har även uppmuntrat oss alla fyra barn till att spela instrument. Det innebar att vi samtidigt i vårt hus hade ett trumset, med en tonåring som slog med trumstockar på allt inklusive instrumentbrädan när vi åkte bil, ett valthorn, även om den tonåringen övade mer på att spela väldigt, VÄLDIGT högt på sin stereo än att tuta i valthornet, en först blockflöjt och sen tvärflöjt som lät allt annat än välstämd med en bestämd och ambitiös liten tös som spelade när och var det passade henne – och då samtidigt en lillebror som var bara några år. På det så spelade ju pappa alla möjliga instrument som trumpet, valthorn och piano och så sjöng de ihop. Och det fanns nån slags oskriven regel att man fick spela och sjunga, att man inte skulle be någon att sluta när de övade. Och sen bråkade vi. Retades, bråkade, slogs, bråkade. Alltså, på riktigt, hur stod hon ut??? Jag blir trött bara jag tänker på det.

Mitt i det där, så sydde hon kläder till både sig själv och oss, bakade ofta, gjorde sylt och saft från bären i trädgården, ordnade kalas för hela klassen i trädgården och sjöng i kör. Och jobbade dessutom!?!?! Inte konstigt att man ofta hittade henne sovandes framför tv:n på kvällarna.

Hennes yrkesliv är något annat jag ser upp till. Hon har inspirerat mig till att hitta ett arbete som jag känner starkt för. Jag har sett att hennes jobb varit viktigt för henne, en viktig del av henne. Och jag har också det behovet, att få göra något som känns, att få göra något man brinner för. Och hon och hennes grymma kollegor utvecklade tillsammans en fantastisk verksamhet, som nu fortfarande är en verksamhet som andra inspireras av. Och när man är ute på stan med mamma så händer det ofta att föräldrar som hon jobbat med i familjebehandling kommer fram och tackar, eller berättar hur det går, eller bara pratar en stund. Det tycker jag är fint att få vara med om. Hon har verkligen gjort skillnad för andra.

Och samma sak i bekantskapskrets och släkt. Många är det som tycker om att prata med min mamma. Som fått stöd under något som hänt i livet, behövt nån som lyssnat lite extra. ”Jag tycker om att prata med Monika” sa en nära vän till mig för inte längesen. Som många andra sagt innan henne.

Som mormor har jag ofta skrivit om henne. Mina barn tycker att det är en rättighet att få sova hos henne minst en gång i veckan. Med ständig diskussion om vem som ska sova med mormor och vem som ska sova med morfar. Som den ena sonen sa nyligen: Jag vill sova med morfar i natt och mormor i morgon, för man ska ju ta det jobbiga före det roliga.

Nu ska jag sluta att skryta om min mamma, innan ni stryker mig från vänlistan i ren avund, eller tycker att jag blir tröttsam i mitt skryt. Jag kan försäkra er om att hon har dåliga sidor, som vi alla. Ovanor, olater och automatiska tankefel. Hon är inte Superman. Bara väldigt lik.

Avslutningsvis några okända fakta som kanske inte tidigare gjorts kända (förlåt mamma):

• Hon kan spela gitarr! Något hon ofta gjort på jobbet, sällan hemma.
• Hon är mörkrädd! Något hon avslöjade för oss barn först då vi tryggt vuxit upp i tron att mörker inte är farligt.
• Hon kan karda ull, spinna och väva.
• Hon skriver fina berättelser och sagor!
• Hon läser sjukt mycket och fort.
• Hon är bra på att köra bil, vågade köra bil i Stockholm långt innan sin make.
• Hon älskar Edamerost och smög som barn undan i smyg på julen med en bok och en bit ost. (Det där med att skapa utrymme för att njuta.)
• Hon önskade sig ett badkar med lejontassar, fick ett på ben som inte var lejontassar och har inte nämnt detta en enda gång på 10 år. Inte ens när jag köpte ett badkar med lejontassar till mitt hus. Med lite tur mamma, så kanske du får ett med riktiga lejontassar när du fyller 80.

Grattis mamma på din 70-årsdag! Tack för allt du gör för mig! Jag älskar dig!