Alltså så typiskt mig. När jag ska måla så blir min personlighet liksom satt på sin spets. Det är som att min hjärna hittar på egna mönster. Jag har i helgen målat bland annat en grind och en garageport.
Färgen till grinden hade fått stå lite för länge i lite för dåliga temperaturer så den var tjock som gröt. Men det var den jag hade så jag kladdade på. Tills den tog slut och jag gick in i förrådet och hittade en färgburk till. Jättefin. Blank och klar, lätt att måla med. Bara att sandpappra den knottriga fula grinden när den torkat och köra finfärg uppepå. Den andra grindhalvan fick finfärg i båda lagren. Som iofs inte räckte till riktigt hela grinden, så jag tog de viktigaste delarna andra vändan. Min målarbror skulle gråta om han såg resultatet. Men jag är oproportionerligt nöjd.
Och när jag då målar grinden, var börjar jag? I ena änden? Nä. På den tredje pinnen. Tills jag kommer på hur puckat det är att börja på tredje pinnen och börjar om på första pinnen. Sen målar jag ganska strukturerat från den ena sidan till den andra OM det inte dyker upp nån jättetom fläck, nån särskilt intressant utbuktning eller om jag kommer på att det är smartare att börja uppepå istället, så kan man fånga upp dropparna som rinner direkt. Fast emellan måste man ju måla också, är det kanske bättre att börja där? Och är det egentligen bäst att börja på framsidan eller baksidan, uppe eller nere på pinnarna? Jag provar för att hitta det bästa systemet. Rätt var det är så är grinden färdig. Mitt i mina systembyten.
Färgen till garageporten är ett annat exempel. Jag går in på affären, kollar en färgkarta, ringer Per och frågar ”blågrått eller klarblått?”. Han säger blågrått och eftersom det är så jag också tänker så väljer jag en färg direkt. Den är väldigt lik en annan färg på ett annat färgprov som heter ”klarblått” men ser ändå lagom blågrå ut så jag kör. Hela proceduren tar ca 4 min. Så kommer jag hem, förarbetar dörren, orkar naturligtvis inte tvätta med målartvätt och vänta på att det ska torka utan hittar nån egen variant med en trasa, öppnar burken och HJÄLP!!!! Det är babyblått!!!! Vad göra, kan man ha babyblå garageportar? Ja, nu kör vi. I värsta fall får vi måla igen.
Hjääääääälp!!!! Babyblått???!!!!!
Uppepå, vilket knäppt ord. Är det ens ett ord? Eller bara talspråk? Ja, roligt är det iallafall.
Ja, garageportarna blev fina. De mörknade när de torkade och jag blir glad av färgen. Så det blir bra. Det är roligt att måla när det blir fint. Men sjukt tråkigt att förarbeta. Så jag fuskar lite med det. Men det blir bra ändå. Jag vet, det håller inte lika länge, men nästa ägare av det här huset kanske ändå inte vill ha blå garage. Eller en grind som är lite sned och har en märklig struktur på ena halvan. Hon får väl måla om. Hoppas att hon skrapar ordentligt.
Jorå.
Jag måste till mitt försvar säga att jag tvättat grinden med målartvätt vid två tillfällen tidigare, men inte kommit till själva målningen. När nu tiden och impulsen fanns så var det bara att hänga med. (Eh, jag har har en känsla av att det här inte blev ”till mitt försvar” utan ytterligare bevis på min dåliga impulskontroll och bristande planeringsförmåga…)
Skrapan ja, den hittade vi just när vi målat klart. Men det gick fint att skrapa med grillskrapan med.
Jag hoppas att eventuella husköpare inte läser det här. Men huset är vårdat med kärlek inomhus. Där har andra än jag gjort det mesta. Dom som kan. Och har tålamod. Det är fint där med.
