En sån där dag när livet bara blir för mycket. Inget särskilt egentligen kanske. Bara sånt som hör livet till. Men man vill ändå bara rymma, checka ut, strejka eller resa bort. När man har huvudvärk för hundrafemtiosjunde dagen i rad. När storebror blir sjuk och skolan ringer. Och han sen efter lite vila hemma piggnar till och tjatar att vi ska cykla och hämta lillebror istället för att ta bilen eftersom han älskar att cykla. Och huvudvärken faktiskt är lite bättre och det dåliga samvetet över alla uteblivna cykelutflykter väger över och man ger sig iväg med cykeln och hämtar lillebror. Och man tar kortaste vägen hem genom den stora korsningen eftersom man inte orkar backen på den lite säkrare vägen och lillebror som sitter på pakethållaren fastnar med foten i hjulet mitt i den stora korsningen. Och det gör fruktansvärt ont på honom och man står där med två barn, två cyklar, en blå och blödande fot och tusen tårar mitt i trafiken. Och hjälmen klämmer på ens värkande huvud och man löser det ändå, man kommer hem. Plåstrar om, tröstar, ordnar. Och hemma får man brev från försäkringskassan som tycker att konstant migrän och spänningshuvudvärk inte är en orsak till sjukskrivning. Så man står en månad utan inkomst. När man just byggt hus och tömt sparkontona.

Då. När man äntligen fått lillebror att somna om efter att ha vaknat gråtande av värk i foten. Och maken sover. Och storebror sover. Och det bara inte går att somna. Då. Nu. Nu kan jag känna att det blir för mycket.

Imorgon ska jag vara stark. Jag ska kriga mot försäkringskassan, jag ska gå till doktorn med den lilla foten, jag ska troligtvis ha två barn hemma sjuka och efter en sömnlös natt kommer nästan alltid migrän. Men jag har hjälp och stöd runt mig, det kommer att gå fint. Jag klarar det. Och ändå, i just den här stunden, känns det inte så. Då är jag liten som en skit. Men det är ok. Att känna sig liten är också att vara människa. Det är där och då man får känna. Då det visar sig vad som är viktigt, vad som betyder nåt. Och utan den här känslan betyder det inget att känna kraften när den kommer. Att få njuta av att resa sig, att klara, att orka. Så jag välkomnar den. Ger mig själv en kram och en medkännande blick. Det är inte alltid så lätt att vara vuxen. Men jag gör så gott jag kan. Liten som stor. ❤