Ni får ursäkta mig om jag blir lite gråtmild och osammanhängande. Men ni som sett säsong 11 av Greys Anatomy i kombination med ett par glas rödvin kommer att förstå mig fullständigt. Ni andra får fortsätta läsa på egen risk.
Jag fikade med en vän idag. En sån där människa som tog sig hela vägen in direkt. Som man liksom hoppade över bekant- eller kompisstadiet med och gick direkt in i vänskapen. Du har säkert såna du med. Vi har inte känt varandra länge men vi liksom fattar varandra. Vi pratade om det där med att ha barn och försöka ha en bekantskapskrets. För få saker är så sociala som barn och hundar. Har man barn eller hund har man liksom en gratisbiljett in i sociala sammanhang. Man har nåt ofarligt att prata om – foder, promenadvägar, blöjor, nattrutiner, utbrott på affären, förskolor, lärare – ja, du fattar. Man har många tillfällen till och uppslag för småprat och får många frågor. Man träffar folk. Vissa klickar man med.
Och samtidigt! Har man småbarn har man inte tid att klicka med folk! Har du barn förstår du vad jag menar, har du inte barn så känner du säkert nån som fått barn och slutat ringa eller dyka upp. Det är inte för att vi inte gillar dig. Det är för att vi plötsligt inser att det är torsdag igen och en hel vecka gått utan att vi plockat upp den där legobiten som är på väg ner i avloppsbrunnen i badrummet. Eller ringt verkstan om den där trasiga kofångaren som måste fixas innan bilen kan säljas. Vi är upptagna av att njuta av alla de FANTASTISKA ögonblick vi har med våra barn, och samtidigt klara varje dag till kvällen, kanske tvätta ett klädesplagg eller hundra för att ha något att sätta på sig nästa dag. Men jag har just nu en hel lista med folk som jag VERKLIGEN gillar och vill hälsa på eller hänga med men som jag inte hinner träffa. Alltså en lista låter som att jag ställer upp i nån slags ”populärast i gnällbältet-tävling”, vilket inte är fallet, men ändå! Jag vill inte svara ”jaa, vi måste ses snart” på ett till sms, jag vill SES istället. För jag menar det verkligen varje gång jag skriver det. Men jag hinner inte!
Här vill jag understryka att jag älskar min familj och inte skulle vilja ha det på nåt annat sätt. Jag gnäller inte. (Jo lite kanske. Jag skulle vilja träffa mina vänner oftare.)
Poängen jag försöker komma fram till är vänskap. Det finns de där personerna som man skulle kunna ringa mitt i natten efter att inte ha hört av sig på ett år och de skulle klä på sig och komma om du behövde det. Jag har några såna. Tror jag. Det är inte ofta man behöver testa sånt. Men en gång till exempel. Då hade jag och en vän haft en tuff period. Vi behövde nånstans att ta vägen för att hitta tillbaka till oss. Bara komma bort och vara. Jag ringde då till mina föräldrars vänner. Såna som jag växt upp ihop med, men inte har någon egen kontakt med i vuxen ålder. Utan att blinka eller fundera lät de mig låna deras fina stuga. Jag behöver förtydliga att jag då var betydligt yngre och oansvarigare, min vän likaså, och de hade ingen anledning alls att bara låna ut huset. Såna människor. Som bara finns där. Utan förpliktelser. Eller vännen som jag inte hört av mig till på hundra år och som plötsligt skickar ett sms ”hej, jag har flyttat och bor inte så långt bort längre, kom och hälsa på”. Som bara finns där.
Idag fick jag veta att en annan vän i denna kategori (personer som gått direkt in i hjärtat utan att passera gå) har det tufft just nu. Självklart skulle jag hjälpa till om jag kunde. Och när jag haft kontakt med henne idag så tänkte jag länge på det. Henne och hennes sambo skulle jag kunna ringa mitt i natten och be om hjälp. De finns där. Och jag med.
En sån vän vill jag vara. Och såna vänner vill jag ha. Jag orkar inte med måsten och krav. Självklart finns det gränser även för mig, jag väljer att kliva åt sidan ibland och jag förstår och har full respekt för att andra gör det. Men vänner som man kan hänga med i långkalsoner, som man kan be om hjälp, och som kan få en att skratta och gråta. Dem ska man vara rädd om.
Tack till er som är dessa vänner för mig. Jag har inte glömt er, eller skiter i er. Jag kommer tillbaka. Snart. När barnen har fullt upp med sitt. Under tiden – tack för att ni finns och för att ni väntar. <3
Här hade en normal och erfaren bloggare avslutat det gråtmilda inlägget. Men jag har inte skrivit på så länge så jag är inte klar. 🙂 Jag måste skryta över mina barn först.
Idag hade vi utvecklingssamtal på skolan med vår 6-åring. Jag är så stolt över att få vara hans mamma. Han är så klok och fin. Han har svårt att koncentrera sig i skolan. Liksom i övriga livet. Han har så mycket att tänka på att han tackar nej till leksaker när vi åker på långa bilresor utan svarar ”nej tack, jag sitter bara här och sorterar mina tankar lite”. Han som glömmer bort att han sitter och äter mellan varje tugga. För att saltkaret plötsligt är ett eget universum med alla möjligheter till nytt liv. Han som medan vi cyklar hem i blåst och regn får skrika för att överrösta blåsten ”Mamma! Vad blir 40 gånger 4???” eller som inte kan sova för att han inte vet hur man stavar till ”och”. Han som är ledsen över att han är långsam och inte hinner lika mycket som alla andra på lektionerna – det tar tid att ha så mycket att tänka på! Han ber sin lärare att få flytta bort från sin bästa kompis i klassrummet helt på eget initiativ. ”Jag tror det är bäst att jag inte sitter med nån kompis alls.” Och som föreslår som mål till nästa utvecklingssamtal att han ska träna sig på att koncentrera sig. Och som ber om läsläxor för att han vill lära sig läsa. Han är 6 år. Många vuxna jag känner har inte den insikten – eller självkontrollen. Jag är sjukt stolt och glad.
Och min 3,5-åring. Som just nu håller på att växa från liten till stor. Som måste säga att pizza är äckligt fast det egentligen är en favorit, och måste bråka i affären, fast han egentligen fattar att mamma inte kan bära honom. Men som behöver det för att kunna utvecklas. Ta nästa steg. Han som genast korrigerar sig själv ”ok då, jag borstar väl tänderna då” innan man hunnit komma med sitt mer eller mindre pedagogiska artilleri för att få honom att resa sig från golvet, sluta skrika och öppna munnen. Det är som att han trotsar sig själv. Eller som att han är för smart för det men ändå måste. Jag behöver oftast inte göra någonting, han protesterar, ändrar sig och följer utan insats från min sida. Utom ibland. När han skriker sig igenom en hel affär för att han inte blir buren till exempel. Men då reflekterar han ofta efteråt. Vid nästa besök på affären till exempel, ”jag lyssnar mamma, jag ska inte skrika”. Han som älskar att gömma sig och hoppa fram och glatt ropa ”tadaaaa!!!” oavsett om det är bråttom till dagis, mitt i natten eller nån annan olämplig tidpunkt. Han värmer mitt hjärta varje dag. (Passar här även på att be om ursäkt för eventuella hörselskador, ångest-, stress- eller epilepsianfall som drabbade kunder på Ica Ekängen i eftermiddags. Jag misshandlade inte min son. Jag orkade bara inte bära honom och kundkorgen genom affären utan tyckte att han kunde använda sina ben eftersom han nu valt att följa med istället för att vänta i bilen. Det kan låta så då. Förlåt.)
Nu blåser det utanför fönstret så att det låter som om fönstren ska blåsa in. Jag tänker på dem som inte har tak över huvudet ikväll och känner mig ödmjuk. Tack för att jag har det. Och för att jag har det tillsammans med min familj. Och för att jag har människor att vända mig till när det blåser. Och för att Greys Anatomy inte är på riktigt och jag inte är den del av den.
Ni får ursäkta mig, jag måste gå. Jag måste hinna utreda med min make om han vill få livsuppehållande åtgärder om han hamnar i en olycka eller inte innan han somnar. Och om han vill donera sina organ. Och så vill jag ha ett löfte om att han aldrig mer utsätter sig för någon som helst fara. Aldrig kör bil, åker flygplan eller går till jobbet utan från och med nu stannar inomhus och har hjälm på sig vid alla tillfällen och lovar att låta mig dö först. Och gärna tatuerar instruktioner eller påminnelser till ev läkare i pannan. Tack och godnatt.
