Det finns en fantastisk blogg om barnuppfostran och att leva med barn av Petra Krantz Lindgren som heter ”En annan du”. Temat är att man ska se barnet som en annan människa, en annan jag. Att diskutera och kommunicera snarare än att med auktoritet, makt och styrmedel lära barnet hur man ska leva. Kort sammanfattat. Typ. Jag kan rekommendera den, den ger mycket inspiration även om jag inte håller med om allt rakt av. 

Men jag har tänkt på en annan aspekt på samma rubrik. Jag köpte en tröja häromdagen. Var jättenöjd och glad. Kom hem och provade framför spegeln. Då såg jag det, igen. Jag såg ut exakt som min mamma. 

Nån dag efter satt jag med mina söner och åt mat. Knut sa nåt som jag associerade till en låt som jag genast började sjunga på. Exakt som mamma brukar göra. 

Jag oroar mig när mina nära kör bil – som mamma. Kopplar ihop alla resor med matplanering – som mamma. Packar saker ”utifallatt” och vill titta på dåliga serier på kvällarna för att koppla av – som mamma. Och så vidare och vidare och vidare. 

Ju äldre jag blir desto fler blir kommentarerna vi säger i mun på varandra. Mer och mer lika. Och mer och mer förstår vi varandra. Jag har mycket av min pappa i mig också, jag är ingen renodlad kopia av mamma. Men ändå. Jag ser henne som en annan jag, 32 år framåt i tiden. Hon är en annan jag. Och jag är en annan hon. 

Och jag är så tacksam för att det är henne jag är lik. Visst finns det saker jag klarat mig utan att kopiera. Men kärleken, klokheten och värmen skulle jag inte vilja vara utan. Tack mamma! ❤️ Idag är det din dag. Kram. 

Tvååringar. Så sjukt sköna. Smartare än vad vi tror och de kan alltid köra med ”jag är så liten och förstår inte-kortet”. Jag har hängt med mina brorsöner idag. Några höjdpunkter från tvååringen:

Han letar igenom vår packning, hittar Axels Spidermantofflor, tar på sig dem, säger ”pajdypajdy” (dvs Spiderman) och bara är bedårande. Skulle jag komma undan med nåt sånt? Leta igenom någons grejor, ta det snyggaste och ba ”det här är mitt nu”. Så cool unge. Man bara måste älska honom.

Vid middagen sa vi till nåt av de äldre barnen att man ska äta tills man är mätt, då kan man gå ifrån. (Dvs man ska inte gå ifrån hela tiden under måltiden.) ”Pätt” sa lillskiten och smet iväg på mindre än en sekund. Så sjukt smart. Och söt. 

Vi gjorde små fredagsmysskålar till de äldre barnen med ostbågar och potatisskruvar. Han var i ett annat rum. När han kom gjorde jag en tallrik till honom med bara skruvar. ”Nä” sa han tålmodigt men bestämt. Så la vi på några ostbågar och frågade ”nu då?”. ”Japp” sa han och gick och satte sig hos de andra. 

Så cool unge. Älskarn. 

Och hans storebror sen. Vilken kärlek mellan honom och mina barn. ”Jag får väl sätta mig här” konstaterade han lugnt och satte sig i mitten när mina grabbar ville sitta bredvid honom båda två. De leker, leker och leker. Vill ligga bredvid varandra när de läser bok, sitta bredvid vid maten, äta lika mat och bara vara med varandra. Så himla söta. Kusiner. 

Jag vet inte varför den är så viktig. Alltså vikten. Jag har tänkt på både hur jag ser det själv och hur jag hör andra resonera. Någon vi inte träffat på länge. Kanske det dyker upp en bild på Facebook eller så råkar vi ses i bankomatkön. Varför är det så viktigt om hen gått upp eller ner i vikt? Det finns ju många andra sätt att se hur någon mår. 

Är det kanske biologiskt? Artens överlevnad kräver att vi kollar varandra så vi varken blir över- eller undernärda? 

Såg en gammal vän för ett tag sen. Första tanken var att hon var galet vältränad. Det fick mig både att bli avundsjuk och känna empati. Jag ville säga att hon duger. Att hon inte måste bo på gymmet för att duga. Och där är jag igen. Eftersom hon inte vill vara tjock så måste hon tvinga sig att träna för mycket vilket naturligtvis inte är nyttigt. Jag kunde inte ha mer fel. Det här är en friluftsmänniska som älskar att träna och röra på sig. Och det gör ju jag med. Mina tjockångesttankar är så himla röriga. 

Efter en stund såg jag hennes ledsna ögon. Nej, hon är nog inte glad. Vilket förmodligen inte alls har med träningen eller musklerna att göra. Men varför såg jag inte det direkt? Vikten är liksom som ”gå” i monopol. Fast utan frikort ”gå till Östermalmstorg utan att passera gå”. Man måste se den för att kunna se det andra. Jag önskar att det inte var så. Inte för mig. Jag ska träna om min hjärna. 

Skumt. 

Så mycket att berätta men så tunga ögonlock. Vi får ta funderingar och sånt en annan dag. Jag kör de senaste dygnet på 10 meningar. 

– FANTASTISK helg i Stockholm med maken. 

Hämtade glada barn. Tänkte att de skulle somna i bilen hem – moahahaha – aldrig. De somnade 22:35. Kl 01:12 tappade Knut ett glas som gick i tusen bitar. Kl 06 var ingen sugen på att gå upp. 

Dagen har varit jätterolig och fullproppad med förberedelser inför en teater vi ska göra på jobbet på onsdag, och en massa annat. Sen cykla hem i motvind, laga mat, dammsuga glasrester, packa upp, vattna halvdöda blommor, bada barn och läggning, disk och allt sånt där. Nu är jag så trött att jag knappt vet hur man skriver. Godnatt! 

Jag har varit med om en ny upplevelse. Jag har varit på Gudrun Sjödén i Stockholm. Alltså en klädbutik av designern Gudrun Sjödén. Googla om du inte känner till henne. Massor av färg, form och sköna kläder. Tänk kvinna i 60-årsåldern som bejakar livet, går på teater och hennafärgar håret så hittar du bästa kunden. Men även yngre eller andra personer som gillar färg, form och bekväma kläder. Som jag. Och min mamma.

Iallafall var det en upplevelse att vara där. De hade nåt erbjudande med rabatt och butiken var välbesökt. Och alla tanter ba ”om man tittar i min garderob hittar man baaaara svart nästan och KÄNN hur skön kvalitet det är.” Och alla gubbar ba, lämpligt placerade i soffor runt om i butiken, ”ja, köp den du”. Dvs ”jag är beredd att betala ganska mycket för att få gå härifrån nu.”

Och jag provade och provade. Förälskade mig i plagg efter plagg. Och när Per kom in i butiken efter en lång väntan utanför så frågade expediten genast om hon kunde hjälpa honom och sa att han såg vilsen ut. 

Jag provade och provade. Och Per ba ”ja, köp den du”. Och när vi gick sa expediten uppriktigt ”vad skönt att du hittade din fru”. Jag kommer definitivt att återvända. Men kanske tillsammans med min mamma istället för med Per. 

Vi har en barnfri helg i Stockholm. Du ba ”och då väljer du att blogga?? Vad är du för slags fru??” Ja, så är det. Men jag är ändå och fortfarande gift, märkligt nog. 

Vi har även varit på Psykakuten Deluxe. Nej, det är ingen ny privatöppnad psykakut utan en improteaterföreställning på Stadsteatern. Helt fantastisk. F A N T A S T I S K. Se den! Den väckte en massa tankar. Jag grät, skrattade och kan inte sluta tänka på den. Vill se igen. 

Och grejen är att den sådde massa frön som jag tror kan gro under lång tid framöver. Såsom att en av anledningarna till att vi gör som vi gör är att vi alltid är i relation till andra. Så vilka andra är det som påverkar oss? Familj? Vänner? Samhällets normer?

Och att när man kämpar för att göra det som är bäst för alla andra så är det lätt att glömma att fråga de andra vad de vill. Lätt att bli ego, besviken, ledsen över att de inte är tacksamma över allt man gör för dem. 

Eller att det alltid finns flera sätt att se på saker. Plattityder kanske men dock så sanna. 

Ja, dags att avsluta med en bekännelse. Jag har i helgen, vid 35 års ålder, rökt för första gången i livet. Jag började med cigarr. Ska det va så ska det. Godnatt!

Fredag den 13:e har jag alltid skrattat åt. Det här är första gången jag verkligen blivit motbevisad. Vad sägs om 

1. Knut råkade skalla mig i ansiktet när han var glad i morse.
2. Stor röd finne mitt i ansiktet.
3. Många många misstag på jobbet. Kom t.ex. inte på tanken att man kan blanda sallad med två skedar utan muttrade grinigt när det inte fanns en sked och en gaffel. Glömde ta av ytterskorna inne i flera timmar. Glömde ordna rekvisitioner. Osv osv osv. 
4. Cykellåset trasslade trots att det funkade finfint igår. 
5. Barnen blev selektivt döva hela morgonen. När Knut till slut ville samarbeta kom han på att vi skulle smyga till dagis. Med myrsteg. 
6. Knut ramlade nerför trappen. Många tårar och stor bula. 
7. I fallet tog han med sig de krukor med försådd som ramlat i trappen en gång förut. 
8. Axel kräktes just bort hela helgens planer. 

Det är skönt att jag har så oerhört mycket tur med annat. T.ex. att mina elever och kollegor står ut dagar som den här. Att vi plötsligt fick en obokad hemma-helg. Att vi får sovmorgon imorgon. Att jag är kär i min make som är kär i mig. Tja, kanske inte jättekär dagar som den här men han står ut iallafall. Att vi har lego och trädgård – barnen sysselsatta i helgen! Knut slog sig inte värre. Axel sover nu gott. Jag har en Axel och en Knut att oroa mig för. Imorgon är det inte fredag den 13:e längre.  Sovmorgon. Sovmorgon. Sovmorgon! 

Igår var det grillpremiär. Hos oss och i övriga Sverige. Iallafall i Eskilstuna osade det från varenda trädgård. Och vi fick till den perfekta grillningen. Så. Sjukt. Gott. 

Idag var några kompisar här på grillmiddag. Idag körde vi barnvänligt med korv och hamburgare. Gott men framför allt riktigt kul. Barnen lekte och lekte och vi vuxna pratade och skrattade. God efterrätt. Kvällen avrundades med Kalle och Chokladfabriken. 

Sådär. Nu kan vi ägna resten av sommaren åt att försöka toppa det här. Nu kan det regna bäst det vill. Vi har haft det underbart ändå.