Vi har fått en liten rymmare i familjen. Knut smiter när man minst anar det. Till grannarna, 87 år. Där han allvarligt bedyrar att mamma visst vet att han gått dit. ”Jag var bara tvungen att prata lite” säger han oskyldigt efter dagens femte vända. Det ingår att han tar sparkcykeln, balanscykeln, plasttraktorn eller något annat fordon de tiotal metrarna på trottoaren, sen smiter han in. Han älskar att vara där. Sitta vid köksbordet och prata, få en kaka eller två, och full uppmärksamhet. Kanske prova rullatorn lite, eller titta på tv. Han gör upp planer med dem att de ska följa med oss på semester, flytta in hos oss eller följa med på äventyr. 

Idag smet han snabbt över medan vi förberedde maten (läs tog fram resterna ur kylen). Grannen hörde att vi ropade och skickade hem honom. ”Men visst var jag snäll som kom hem” sa han uppriktigt vid middagsbordet. Ja, vad svarar man på det. Älskade skitunge! Jag är från djupet av mitt hjärta tacksam över att han har dem att rymma till. 

Idag har vi för övrigt haft en ljuvlig sommarlovsdag med kära vänner. Åh, älskade sommar. ❤️

Alltså det här med små (och stora) pojkar och vapen! Jag fattar det inte! Totalt under min tid som förälder har jag köpt ett piratsvärd, två cowboypistoler som omedelbart gick sönder och några vattenpistoler. Varken mer eller mindre. Deras kompisar har en hel arsenal men vi har kört med metoden ”köpa annat istället”. 

Motorintresset kan jag förstå, de har en motorintresserad pappa och har uppmuntrats i det på många sätt.

Ändå sitter jag här, en härlig solig sommarlovsmorgon, i soffan med en kopp te och tittar på youtubefilmer med olika typer av vapenlekar. Allt ifrån familjer som spelar in egna actionbarnfilmer till legofilmer eller tecknat. Jag ser inte det roliga. Över huvud taget. Men killarna ÄLSKAR det. Var kommer det ifrån?? De leker slåsslekar med sina kompisar på dagis och i skolan, de samlar pinnar som är bra ”skjutare” och de ritar gubbar med vapen. Större delen av dagarna. Jag tycker inte om det! Och har aldrig uppmuntrat det! Inte Per heller, tror jag. Och som sagt, ändå sitter jag här.

Ok. Handen på hjärtat. Jag kan också gå igång på ett roligt vattenkrig eller att spela paintball. Men det här djupa intresset, fascinationen, glädjen? Som de flesta småpojkar delar. Axel har hittat jämnåriga som pratat andra språk men som omedelbart hängt på slåssleken. Alla kan den. Alla pojkar. Och några flickor. Men inte jag. Jag kommer nog aldrig att förstå. 

Nu gjorde jag en ny sökning på Youtube och försökte leda dem bort från vapenfilmerna. Då gick de härifrån och började leka med lego och bygga vapen och gubbar med arga huvuden. 

Men nu är det snart dags att kliva upp ur soffan och gå ut i skogen. Där kommer jag att hitta blåbär och barnen nya skjutare. Som det ska vara. Antar jag. 

Jaja. Det är väl bara är att fylla på med kärlek och gränser och hoppas att de kommer ut som vettiga vuxna på andra sidan.