Åh, en av dem är hemma igen! Han har lärt sig nya ord. Han har lärt sig att säga nya namn. Ramlat och skrubbat näsan. Blivit bästis med hunden. Varit glad, lekt, ätit och sovit gott. Bättre än hemma (orättvist!). Busig och nöjd ligger han i sängen och pratar. Min prins. Välkommen hem!
Det har varit skönt att få sova några nätter. Vi har hunnit prata till punkt. Äta vår egen mat. Framför tv:n. Men hjärtat har varit halvt.
Och imorgon kommer storebror. Då blir allt som det ska vara.
<3
Ikväll har jag skickat iväg även min miniprins på äventyr. Bara till Östergötland den här gången. Hämtavstånd vid hemlängtan. Han vinkade glatt till Per vid avlämning och följde självklart och nöjt med. Jag är glad och stolt över min trygga unge.
Min stora prins ringde idag. Han längtade hem lite, och så har han köpt en piratpistol, en t-shirt, en ny piratlapp (sån man har för ögat) och en slangbella för sina pengar. Det värker i hjärtat. Han har det bra, han har det bra, det är inte farligt att längta hem lite… Är det lördag snart? Hans fantastiska faster förstod att han behövde lite vuxentid så hon tog med honom ensam på äventyr. Köra motorcykel och köpa godis. Lisa för en snartfemårings själ.
Men först ska jag och Per få några kvällar för oss. Utan måsten, rutiner, disk och läggningar. Vi ska gräva om komposten, gå på restaurang och titta på tv. Framför allt ska vi SOVA!! Som vi längtat!!!
Är det lördag snart?
När Axel var liten hade vi ju av förklarliga skäl ”bara” ett barn. Men vi hade FULLT UPP med det. Vi hann ingenting mer än att vara föräldrar. Tyckte vi.
Kl 02:30 inatt åkte Axel till Mallorca och vi har idag bara ägnat oss åt Knut. Verkligen gett honom fullt fokus. Det har varit jättemysigt. Samtidigt har vi klippt häcken (inte hela men börjat iallafall), städat huset, försökt laga tvättmaskinen, klippt gräsmattan, gått med återvinning och haft en jättemysig spontan hängkväll med vänner. Och känslan så här vid läggdags är att vi tagit det väldigt lugnt idag. Vilat, kollat serie och bara slappat. Skillnaden mellan två och ett. Nu. Men jag har ingen aning om vad vi gör annorlunda nu än då. Lägre ribba, mer rutin eller bara annat perspektiv? En mysig dag har vi haft iallafall.
Ja, Axels avfärd gick bra, för er som undrar. Jag grinade nästan inte förrän de åkt. Att jag sen, på riktigt, satt och grinade till en sorglig scen på Netflix när de ringde för att berätta att de var framme och allt gått bra gjorde ju såklart att jag kanske inte hanterade det samtalet HELT balanserat, men inombords var det inte det kaos som jag trott. Jag kommer nog att klara det här. (Säger hon kaxigt efter ett par glas rött på första kvällen.)
Tack och godnatt!
Åh, vilken mysig midsommarafton vi har haft! Gott att äta, glada vuxna och glada barn!
a
Om fyra dagar är min lilla prins på Mallorca utan sin mamma och pappa. Men med andra personer som älskar honom. Men mammahjärtat är på bristningsgränsen och magknipen ett faktum. Min lilla prins. Han är bara fyra år. De kommer att ha det fantastiskt, ett minne för livet. Men hur ska vi klara det?
Häromdagen gick vi på stan. Och frågorna haglade ”mamma, NÄR ska vi gå till godisaffären? Mamma, var slutar världen? Mamma vad händer när rymden tar slut? Måste jag gå? Varför får Knut åka vagn?” Åh. En hel vecka utan frågor. Jag går sönder. Jag trodde att det var det jag längtar efter men det är visst inte så.
Vi har kalender med nedräkning, planer och bilder på piratbadskepp från hotellet. Det kittlar i magen på den lille. Ikväll lovade han att jag får låna hans lilla pingvinryggsäck medan han är borta om jag vill. För säkerhets skull lovade han att jag får låna lillebrors ryggsäck med. Om jag behöver.
Han kommer iallafall att ha snyggaste väskan. Men han, som önskat sig en BARA RÖD, sa bara ”pappa, låt mig vara ifred” och drog täcket över huvudet när han fick se den. Han fattar inte hur cool han kommer att vara. Min stora lilla prins på äventyr i stora världen.
Fjäskstädning. Min svägerskas fantastiska term. Man fattar ju exakt vad hon menar! Som att jag idag sopade bort det värsta när vi skulle få fikagäster. Matspill under köksbordet och farfar dammråtta i hallen. Sen orkade jag inte så mycket mer. En ostruken duk på bordet som längtar efter olja, sen fick det vara bra.
Och vi hade jättetrevligt! Trots fläckarna på golvet, allt skit på fel plats och slarvigt krattad gräsmatta.
Jag vet egentligen inte riktigt varför det är viktigt att visa den där städade ytan. Alla vet att ingen har det så jämt, det är som en tyst överenskommelse, vi låtsas tillsammans att vi alltid har det fint hemma.
En gång hade jag ett gäng mammor här, när jag var föräldraledig. Då fjäskstädade jag halva dan innan de kom. Sen sa en av dem: ”Vad skönt det är att komma hem till nån som inte har superstädat”. Jora. Känn dig som hemma.
Jag har länge haft en självbild av att jag är en såndär som har fint hemma. Städat och ordning. Som att det bara är de andra som stökar ner, stör min ordning. Tyvärr har jag insett att det ser ungefär likadant ut när jag är ensam hemma. Lite mer ordning, men jag får plocka konstant för att hålla det så. Jag har fått omvärdera synen på mig själv rätt kraftigt.
Då vore det ju naturligt att jag kunde slappna av i röran, att den inte störde mig. Men så är det definitivt inte. Jag städar med ögonen hela tiden. ”Den där ska dit och den där ska bort.” Jag njuter verkligen när det är fint, nystädat och ordning. Skum kombo. Stökar ner fast jag gillar ordning.
Japp, så var det utrett.
Godnatt!
Axel kröp upp i mitt knä igår, ville prata. ”Mamma, varför ser det ut som att du ska få en bebis igen?” Jahaja. Något även min guddotter snällt påpekade häromdagen. Jag har även fått såna där nyfikna men lite mer välformulerade frågor från vuxna på sistone. Nej, det är ingen bebis. Putmagen is back. Det är den mest lojala vän jag har, kommer ständigt tillbaka trots att jag aldrig uppmuntrar den. Och jag tar upp striden. 5:2 here I come! Första dagen avklarad. Nu är jag trött, grinig, småhungrig och ska inte äta mer idag. Den här kvällen kan följas från första parkett med popcorn och dricka, den kommer nog att bli underhållande för utomstående. Stackars familj bara. Jag åker till affären och gömmer mig en stund tror jag.
Men jag gick en fantastisk promenad på lunchen! Det är en sjutusan till vacker stad jag jobbar i! Det måste bli en vana!
Åh, popcorn…
Ni vet det där man aldrig ska eller skulle göra som förälder? Herregud, HUR kan hon göra så mot sitt barn? Skrika åt henne bara för att hon råkade spilla lite? Förnedra på det där sättet? SÅ kommer jag ALDRIG att göra!!!
Min lista på såna där aldrig var lång innan jag fick barn. Och många dagar går det fint. Men så kommer en dag som idag. Då både föräldrar och barn är ur fas. Storebror bara bråkar, både med lillebror och med oss. Har sönder saker, förstör och vägrar lyssna. Det har sina orsaker men just då spelar det ingen roll eftersom föräldrarna inte heller orkar lyssna. Lillebror vill bara busa och gör allt tvärtom. Vi pratar hårt och kort både med varandra och med barnen. Som upplagt för konflikter. Och såna blir det.
Och plötsligt finner jag mig själv i den där hemska rollen. Skäller på 4-åringen för att han råkat spilla ut saft när han entusiastiskt och viftande berättar hur man skulle kunna leka en lek medan man häller upp saft. Den törstiga mamman är helt ointresserad av lek då, utan vill bara hälla upp saft, dricka själv och få barnen att dricka. Han blev arg och ledsen och tog med sig det nya saftglaset in på sitt rum. Där han spillde ut även det, i sängen. ”Jag skojar inte nu mamma, men jag har spillt igen.” sa han när han kom för att be om hjälp. Stackars barn. (Här lyckades jag sansa mig.)
Men den där känslan. När jag vill göra något men barnen kräver all min uppmärksamhet, den kan bli så stark. Nån slags klaustrofobi. Blandat med dåligt samvete. Men ibland vill jag ju göra något annat. Färga om mitt bleka hår till exempel. Eller gå på toaletten ifred. Eller äta i lugn och från min tallrik utan små kladdiga fingrar som tar min mat eller kräver att jag måste göra något annat än att äta.
Alla föräldrar jag pratat med känner igen den här känslan. Den är en del av paketet. Man älskar barnen och skulle gå i döden för dem, men ibland blir känslan av instängdhet så stark att man kan få panik.
Och det är lätt att bli bitter. Ja, barnens far råkade vila just när ovanstående hände. Klart att han ska vila när han är trött. När får JAG vila då? Varför kommer MINA behov jämt sist? Och så vidare. Att mina behov kommit före ganska länge är i den stunden glömt. Eller att vi just haft en fantastisk helg med både roligt tillsammans, avlastning och sömn.
Så kom frälsningen, i två tappningar. Först lek- och pratsällskap så vi fick gnälla av oss och barnen leka. Sen kom vändningen. Vi kan kalla henne Fröken Barnkanalen. Vi satte på tv:n en stund och alla blev snälla. Vi fick en lugn och mysig kväll. Tack för det. Det behöver jag inför nästa uppdrag, snart 2-åringen som inte kan sova utan står och väntar i mörkret bakom mig. Och här sitter jag och bloggar. Ja, vad ska man säga. Skärpning fru Jacobsson.
Tack och lov att det blir kväll även dagar som denna.
Här är gudagott att vara. Jag är så otroligt tacksam över att ha fått växa upp med det här och att kunna få ge det till mina barn. Idag gjorde vi ett besök på Ängsö Nationalpark, en pärla i Stockholms skärgård. Där har jag haft privilegiet att få sommarjobba, för hundra år sen.
Idag hade vi även turen att få en privat guidad tur på M/S Shamrock, ett fantastiskt fartyg som man kan se på Skeppsudden i Stockholm och åka turer med.
Så finns det en väg. I 68 år har man diskuterat, funderat och planerat, vore det inte bra med en förbifart så att inte all trafik måste gå genom stan? 68 år!! Ja, jag pratar om Norrtälje. Idag öppnades äntligen vägen. Med pompa och ståt, infrastrukturministertal, kommunalråd, ballonger, folkfest och barnkör.
Det är ju inget enmansjobb att bygga en väg, men nog var det ministern och kommunalrådet som gjorde det. Eller kanske trafikverkets regionchef. Om man ska tro på talen iallafall. Och vilken slump att vägen invigs strax innan valet. Jag blir så trött. Varför måste det alltid vara så? Jag blir illamående när ett så stort jobb med så många inblandade äntligen är färdigt och tupparna ska tävla om äran och dra personlig nytta av framgången.
Men sen började barnkören att sjunga, följt av en kortege av motorcyklar, veteranbilar, fina, roliga och gulliga fordon. Jag får väl erkänna att jag fick torka en tår eller två, det var fint. Det är rörande när många människor gör saker tillsammans. Barnkören talar för sig själv. Kransar i håret, sommarsånger och fina kläder, dvs automatisk direktkontakt med tårkanalerna.
Vi avslutade nationaldagen med att rycka strömming i en strålande vacker junikväll. Mycket bättre än så blir det inte. Ljuvliga liv. Ljuvliga land. Trots politikertjafs. Jag är glad att vi har ett demokratiskt system där jag får sucka offentligt åt politiker och högt anställda statstjänstemän utan att något händer mig. Och att tjafset är på den nivån och inte allvarligare än så.
Jag går och lägger mig tacksam, nöjd och glad idag. Glad nationaldag på er!
</