Ikväll är jag blank i huvudet. Efter en produktiv dag på jobbet med processarbet (jättespännande!) plus en timmes extra tid för att förbereda morgondagen (som kommer att bli en cirkus) var orken slut när jag klev innanför dörren. Två små lintottshuvuden kom och mötte mig. ”Mammaaaa! Mamma vet du, vi har ätit bullar!” (”Mäh, det skulle vi ju inte berätta för mamma!” hör jag pappan säga i bakgrunden.) Sen var pratet igång. ”Vet du vad min kusin Cornelia har sett? Det var en RIKTIG björn som gick igenom deras hus, och hon bara GÖMDE sig! Och då var Julius (kusinlillebror)… Mamma, kan björnar gå i trappor? Han var NERE. Och då kunde han bli UPPÄTEN! Varför blev han inte uppäten? Och vet du, Samuel har sagt att i Minecraft, alltså Samuel på mitt daaaagis, då sa han… Mamma, kan vi leka med smålego? Då kan du vara den där gubben och här är hans kompis och då simmade ni för ni skulle dyka och jag körde den här tuffa bilen som 1,2,3,4,5,6,7,8,9,10,11, 12 gubbar kan åka med… Mamma, pappa och jag glömde köpa hallon. Men jag kan följa med dig och köpa det.” Det är så många, så många tankar som går igenom det där lilla huvudet. Han gör sitt bästa för att prata i samma takt som tankarna passerar, och lyckas nästan! Synd att min hörsel inte riktigt fungerar lika snabbt. Jag hinner helt enkelt inte ta in allt han säger. Ofta kommer min reaktion långt efter han har bytt ämne. Älskade unge.
Lillebror var mest trött när jag kom hem. Ändå var han jättearg när han skulle sova. ”Nu är det dags att sova” sa jag mjukt och gav honom en kram. ”NÄÄÄÄÄEEEEE!!!!!” vrålade han rakt i ansiktet på mig. Sen höll han fast vid den ståndpunkten i ungefär 20 minuter. Sen ville han ha tillbaka allt han kastat ur sängen: nappar (han vet var de har hamnat, under sängen och så, stenkoll), kudde, täcke och nalle innan han kunde somna. Imorgon bitti kommer han att vara en sol igen. Så funkar han. De flesta dagar iallafall. Det är vidrigt att behöva gå upp kl 5 varje morgon för att han vaknar då, men det är ljuvligt att få spendera morgnarna med den lilla solen som bara är glad. Livet.
Imorgon ska jag träffa två personer som nyss fått veta att de snart kommer att dö. Det är en del av mitt jobb som är svår att bära. Lev nu, är min kloka kollegas ständiga uppmaning. Så sant, vi hör det ofta, och ändå glömmer vi hela tiden bort det.
Lev nu.
