Oktobermörkret är kompakt. Jag sitter ute och vaggar min lillskrutt som blivit en storskrutt men som fortfarande får krupp ibland när förkylning och fuktig kyla sammanfaller. Som ikväll. 

Om några timmar får vi tillbaka en timme. Den har inte fattats alls men när den kommer är den fantastisk. Efterlängtad ändå. En timmes välförtjänt extra sömn. 

På himlen anas en stjärnhimmel bakom molnen. På andra sidan viken lyser det från ett hus. Där bor en av oss. Vi som gick i samma klass ett år. När vi var små och ägde världen. 

Idag har vi varit på vår lilla jordplätt som snart ska bli vårt hem. Några hus bort bor en annan av oss. Nu är vi vuxna. Bygger hus, startar företag, får glasögon, har karriärer, vaggar barn med krupp. Och vi är samtidigt ännu mindre i världen. 

Ändå känner jag mig så trygg. Tacksam. Glad över det jag har. Och de möjligheter livet kommer med. Utan kruppen hade jag aldrig fått den här stunden av total ro. Vinden som susar i träden i mörkret. Hostan som lägger sig och andningen som går ner i sömn. Fyren som min pappa byggt som leder oss hem. 

Tack. Tack för idag. Tack för allt jag har. Och tack för tiden som går och kommer åter. Godnatt.

Snart fem minuter bort från soffan.

Miss Li. Energibomben som kan få mig på bra humör, som kan sätta igång dansen i mig gång på gång. Nu var hon med i Skavlan och allt jag kunde tänka på var hennes styling. Inte ”åh, vad glad jag är att hon är tillbaka” eller ”wow, vad glad hon ser ut, vilken energi”. Hon hade stort krusigt ojämnt färgat rött hår som såg ut som trasigt svinto och en klänning som såg ut som en korsning mellan en gospelkåpa, ett gammaldags förkläde och ett bi. Varför??? 

Så blir jag less på mig själv och tänker pliktskyldigt ovanstående tankar. (De innan den detaljerade dissningen av hennes utseende.) Jag vill ju vara snäll. Och korrekt. Inte förminska en fantastisk artist och människa till sitt utseende. 

Och varför skriver jag ett blogginlägg om Miss Li när de hade en asintressant diskussion om världsläget strax innan? 

Men så lessnar jag på det med. Jag orkar inte. Orkar inte alltid vara så j-la duktig och trevlig. Hon såg bedrövlig ut, sparka stylisten!! Hårfärgen ser ju ut som när vi misslyckades med hennafärgning på högstadiet! Och klänningen??? Va??? Och jag orkar inte med världsläget. Eller IS ekonomi. Jag vill bara att Renaida ska gå vidare i Idol och att jag ska få träffa min kära kusin imorgon. Resten får vänta. Eller så får nån annan ta hand om det. Och samtidigt ser jag ner på mig själv för att jag inte gör min del, gör vad jag kan för att göra världen till en bättre plats, världen utanför mitt vardagsrum. Jag vill ju. Men jag orkar inte.

Och kära kära Linda, Miss Li. Jag kommer att fortsätta dansa ihop med dig. Din musik har en viktig roll i mitt liv. Skaffa en ny stylist. Om du vill. Eller låt bli om du tycker att du är fin. Bry dig inte om mig. Jag kan ju inte ens få min inre feminist och min ytliga kritiker att komma överens. Kram.

Varje arbetslag runt om i världen borde få ha en Knut. Idag har arbetslaget Jacobsson varit slitna. Jag med migrän och de övriga på andra sätt. Det blir lätt en ond cirkel där man suger energi från varandra genom grinigt bemötande och tjafs pga obefintlig ork. Men Knut är liksom immun mot sånt. Han bara klättrar upp på bänken, hittar vinglas i skåpen och gör entusiastiskt saftdrinkar till alla i familjen. Eller ber med sitt charmigaste leende att få baka muffins på den här underbara dagen. Eller hittar ett perfekt utflyktsmål en grå och kall oktoberdag – snöhögarna utanför ishallen – som han gärna vill gå till efter maten för att det skulle vara så härligt! Och drömmer sen om alla lekar man kan leka med snö en lång stund medan en annan fryser, har lätt snartärdetvinterigen-ångest och skyndar sig in. Ja, då är det svårare att fortsätta vara grinig. Det är liksom bara att fixa ingredienser och låta charmtrollet baka. Så att vi tjurisar har nåt att tröstäta på. Alla borde få ha en som slår Knut på alla onda cirklar. Jag är otroligt tacksam över att jag får det. ❤️ 

Och samtidigt som komplement till vårt energipiller har vi vår vetenskapsman. En Axel att luta sig mot. Tänkaren som utmanar oss med perspektiv. Som älskar att upptäcka, att lära. Som blir arg på oss om han inte får göra sin läxa. Som vill att allt ska vara rätt. Och som avbryter vad han än håller på med för en kram. Hans faster känner honom. Hon hittade den perfekta födelsedagspresenten i år. En utgrävning. Där man letar, hackar och penslar efter dinosarieben. Underbart. Han har varit arkeolog hela helgen. Så glad och tacksam över att ha en sån med. ❤️ 

Igår i bilen. Axel: ”Jag vill bli handbollsspelare när jag blir stor.”

Knut: ”När jag blir stor ska jag bli jätte. Då ska jag jobba med att krossa hus.”

 Imorse vid frukostbordet. Per: ”Jaså, Knut, du ska bli jätte och krossa hus du.”

Knut: ”Nej, jag har ändrat mig. Jag ska vara en jätte som räddar världen istället. Om man krossar hus blir det inte bra. Det är bättre att rädda världen.”

Vid middagen fick jag en genomgång av skillnaden mellan ninjor och samurajer av Axel. Samurajer är tydligen mycket bättre. Axel: ”Jag och Albin vill bli samurajer så vi brukar träna på det i studsmattan. Men vi tränar bara med armar och ben och händer. Vi väntar med att träna med svärd tills vi blir lite större, typ tonåringar eller större. För annars finns det ju en risk att vi råkar döda varandra. Så vi väntar.” Skönt säger jag!

 Idag är en sån där jag har världens sötaste barn-dag. Så jag kör på med fler glimtar från dagen. Axel hade lite energi kvar vid läggdags så han körde 7-minutersprogrammet, en träningsapp med ett 7 minuter asjobbigt men bra program. Han klagade och gnällde över övningarna. Sen körde han programmet igen. Och igen och igen. Totalt 4 gånger sen sa jag ifrån. Sin självdisciplin och träningsberoende har han sannerligen inte fått av sina soffpotatisföräldrar.

Knut har för övrigt gått på sin barngymnastik idag. De är ju så söta så man vill grina när de står på led med vattenflaskorna bakom ryggen. Tjejerna i gymnastikdräkter med volanger och tyll. Tre entusiastiska unga tjejer är ledare. Han älskar gymnastiken. 

Knut älskar även att sjunga. Han sjunger nästan alltid. Har ständigt en sång i huvudet. Som jag. 

Så, alltså en jätte som räddar världen mellan sina musikalnummer och en handbollsspelande samuraj. Det blir tider det.

Nu ska jag läsa två sidor i min bok och sen somna som en liten kattunge. Godnatt!

Några ögonblick från de senaste dagarna.

I kassan på Ica Maxi. Storhandlar med jobbet och Knut är med för att dagis är stängt. Mitt i kassan börjar Knut dra fram trosskydd ur min väska och ställa krävande ”vad är det här och vad används de till och varför har du såna i din väska”-frågor. Han ger sig inte och nöjer sig inte med mina mummelsvar. ????

I entrén till Friskis och Svettis med jobbet inser jag att det fattas två elever. Inlarmade på skolan??? Nä, puh, bara skolk. ????

På väg till informell fikaträff med en systerverksamhet inser jag (nytränad och klädd i sunkkläder) att det är en stor samverkansträff mellan 5 verksamheter. Sådärja. 

På väg hem från ovanstående möte, som tog två timmar istället för beräknad fikatid, inser jag att jag behöver hämta båda barnen, handla och laga mat på 55 min. TACK käre make för räddningen! ???? Jag klarade det nästan… 

Jag har glömde telefonen på jobbet igår, insåg jag efter att ha sökt igenom väska och jackfickor ett antal gånger. Imorse hittade jag den efter mycket om och men – i jackfickan. ???? 

Nej, nu måste jag sova för att vara en aaaaning mindre förvirrad imorgon. Godnatt!

Ont i magen av all vägmat, lycka över att vara ensam i en säng (även om den delas med en hög nallar, en liten riddarborg, ett gäng serietidningar och odefinierat skrammel runt mina fötter), oro för husförsäljningen, saknad efter bebis och resten av Stödefamiljen, tacksamhet efter en fin helg och en hel massa annat fint i livet, frossa, bebislängtan, söndagsångest, nyfikenhet på jobbveckan, varm vetekuddelyx, nostalgiminnen på mina egna bebisar, önskan om att allt ska gå dem väl, rädsla, stolthet, tankar och funderingar om allt möjligt, längtan efter att somna. 

Godnatt! 

Matching oh yes!

Så här vill jag se ut om jag blir ko.

Hittade en kompis på promenad i morse.