Åh, nu har jag glömt igen. Att skriva. Att jag mår bra av att skriva. Att det får mig att tänka, reflektera, få perspektiv. Nu är det dags att skaka liv i bloggen igen.

Idag har vi varit på Naturhistoriska riksmuseet. Alla borde någon gång i livet få gå på naturhistoriska tillsammans med en 7-åring. En som studsar framför varje monter, ivrigt slukar allt han ser. Som muttrar ”nej, jag vill inte gå och göra nån tävling, jag vill veta all fakta” och står kvar och lyssnar på hajföredraget länge. Som drar och sliter i en ”mamma, TITTA!! Mamma, läs vad det står!! Mamma, se!!!” Det är fantastiskt. Jag önskar att våra vuxenkroppar hade orkat gå på stengolvet flera timmar till. Och att lillebror inte fått så ont i magen att han inte orkade gå. Men ändå, fantastiskt. ❤

Sen sånt där skönt spontanhäng med min lillebror och hans fina sambo. Mat på kvarterskrogen och en fin men kall promenad. Tina upp över en kopp te. Livet. ❤

Jag har nu varit på lite arbetsintervjuer och jag har ganska gott hopp om ett jobb. Det är märkligt hur mycket man hinner känna på en timme med en arbetsgrupp. Ibland känns det helrätt och ibland grumligt. Jag ska göra vad jag kan för att lyssna på magkänslan har jag bestämt mig för. I det här fallet finns en klar favorit. Så håll tummarna att den arbetsgruppen delade min magkänsla. ????

Så några husmorstips. Jag vaknade i natt och hade ont i tandköttet. Hade väl rivit fram några bacillusker med tandtråden eller nåt. Jag letade efter munskölj utan framgång. Googlade då huskurer och fann och provade följande. En tesked bikarbonat i ett halvt glas vatten. Sköljde runt detta i munnen. Sen körde jag en tesked kokosolja i munnen och sköljde runt mellan tänderna i typ 10 min och spottade ut (i soporna, oljan stelnar ju i rumstemperatur). På morgonen var problemet borta. Har fortsatt under dagen idag och jag måste säga att jag är imponerad. Igen. Bikarbonat och kokosolja är mina nya bff. Fick tips om att blanda de båda för en utmärkt skrubbcreme – funkar perfekt! Och nu låter jag som en reklamfilm. ????

Just ja, jag var hos sjukgymnasten häromdagen. Jag har haft asont i axeln ett tag och hade äntligen fått en tid hos sjukgymnasten. (Här var tyvärr kokosolja och bikarbonat inte tillräckligt.) Kommer dit och träffar en ung tjej som inte kan ha jobbat så många sekunder efter utbildningen. Min snabba (be)dömning bekräftades att jag knappt kände hennes händer när hon tog i mig. (Våga ta i för tusan jag går inte sönder!!!) Jag satt ändå lydigt kvar och fick med mig ett träningsprogram med några enkla övningar. Jag satt och funderade på att gå tillbaka till naprapaten igen efter det här fiaskot. Kom hem, gjorde övningarna och efter ett dygn var jag smärtfri. Alltså, jag har ju varit i hennes sits! Där man bara vill skrika ”det är inte min ålder som avgör min kompetens!! Lyssna på vad jag säger för bövelen, jag vet vad jag pratar om!!!” Och ändå dömer jag. På bara ett par sekunder. Nu var det sådär skönt igen. Fördomarna kastade rakt i ansiktet. Bara att börja om, tänka om. Tack. Och skärpning!

Mitt liv går i nån slags cykel. Och de senaste dagarna har jag känt mig skör. Jag gör det ibland. Som de flesta antar jag men det pratar vi alldeles för lite om. Men jag har varit i för mycket ett tag utan att ge mig själv den där återhämtningen jag ju vet att jag behöver. Motion, tid ensam, att skriva och att bara vara. Då tar energin slut och huden blir tunnare. Så igår var jag och badade ihop med grabbarna. Och jag vågade åka vattenrutschbanan som jag tvekat inför tidigare. Det var grymt! Efteråt var huden tjockare igen. Lite adrenalin kan verkligen göra skillnad. ????

Några fina saker jag sett på sistone och känt mig tacksam över:

Att min pappa fortfarande lägger en kudde under madrassen så att barnen inte ska rulla ur sängen, fast de är 4 och 7 och inte ramlat ur sängen på flera år.

Att min mamma planerat maten utifrån vad jag tycker om, och fortfarande kämpar att förstå sig på vad jag kan äta och inte fast det är nästan omöjligt att begripa.

Att min man tar hand om sig för att orka med oss.

Barnen imorse. Axel: Förlåt att jag slickade på dig. Knut: Ok. Förlåt att jag slog dig. Axel: Jag vill kramas. Knut: Ja! Jag älskar att kramas!!! (De där 647 slagsmålen efter detta gör liksom mindre när såna där ögonblick dyker upp emellan.)

Barnen i kväll när Axel surade för att han inte fick spela mobilspel och Knut verkligen ansträngde sig för att förstå hur han kände. Och Axel försökte förklara, även fast han var sur, hur det kändes. Jag är så tacksam för att de kan sätta ord på vad de känner. Bättre än många vuxna. K: Vad äre Axel, har du ont nånstans? Eller är du arg? A: Nej, jag är deppig för det där. K: Deppig? Jag: Axel är ledsen för att han inte får spela. Han tycker nog att det är tråkigt.  A: Nej, inte ledsen, jag är mer arg. K (nöjd): Jag visste att du var arg!! A: Inte bara arg, liksom deppig. K: Ok. Vad ska vi leka sen?

Och förstås – all kärlek som Stockholms befolkning får och ger varandra efter terrordådet i fredags. Vilken fantastisk kraft när det gäller! Det märks att Sverige är ett land med en blandning av människor. Människor som aldrig upplevt krig eller terror, som ändå vägrar låta sig knäckas. Människor som upplevt vidriga krig och förändrade livsvillkor och ändå står fast. Människor som vet vad som behöver göras – av instinkt eller erfarenhet. Människor som vågar ta emot hjälp. Fantastiskt.

Och sist men inte minst. Våren!! Alltså!! Som en kram kommer den till slut. Blommor, knoppar, antydan till löv på träd och buskar, fågelsång och sol. Leenden, människor som kommer ut och glädjen, gemenskapen. Äntligen! Vi klarade det! I år igen! Heja oss liksom!!

Imorgon ska jag gå en lång promenad. För att jag behöver det. Men först sova.

Godnatt!!