Nej, nu vill jag prata om ångest. Alltså inte psykisk ohälsa, generaliserade ångestsyndrom och panikattacker utan den där lite mildare vardagsångesten som vi ju är många som har. Jag trodde länge att det bara var jag men ju äldre jag blir ju mer ser jag det hos nästan alla jag lär känna.

Jag får ofta höra att jag har bra självförtroende. Det måste jag nog hålla med om, jag törs ta plats, prata inför en grupp, lägga ut mina funderingar i en offentlig blogg, vara ful på stan, kan skratta åt mig själv och mina tillkortakommanden och kan säga vad jag är bra på. Men det betyder inte att jag inte har ångest.

Vi pratar om ångest som något allvarligt. Och det är det ibland. Jag vet många som inte kan leva sina liv som de vill på grund av ångest. Men vi pratar sällan om den där känslan i magen. ”Jag vill nånstans men jag vet inte vart-känslan” som en vän beskrev det. Ett sug i magen, en kraftlöshet i kroppen, en känsla av sårbarhet. Det yttrar sig så olika.

En gång när jag var liten skulle vi spela teater i skolan. Jag hade fått rollen som Pippi Långstrump och vi hade övat, letat fram olika strumpor och jag längtade efter föreställningen. Men morgonen det skulle ske kom jag inte ur sängen. Det gick bara inte. Fröken fick vara Pippi och jag missade alltihop. Jag fattade ju inte då vad det var, jag trodde att jag var trött eller sjuk. Nu fattar jag.

Idag har jag pratat inför två grupper chefer. Jag gillar att berätta om saker jag brinner för, och även den här gången var det kul. Jag tror att det gick bra. Jag fick beröm och åhörarna var engagerade. Men nu molar det i magen. Vad sa jag? Tog jag för mycket plats? Körde jag över nån? Var jag plump? Gjorde jag bort mig?

Jag vet att den kommer när jag haft för mycket sociala sammanhang. Efter en trevlig kväll på en middag eller fest så vaknar jag nästan alltid med ångest morgonen efter, oavsett alkoholintag. Sömnbrist är också en bov, den suger åt sig ångest som en svamp. Eller när det bara varit för mycket runt mig.

Som vuxen har jag hittat strategier. Jag kan lura mig själv att komma iväg genom att lägga en belöning i potten eller tänka att jag ska åka hem om det inte går. Vara extra snäll mot mig själv. Ofta blir det bättre när man kommit igång. Träning, mat, belöningar funkar.. som på en hund. ????

Ikväll ska jag be min make om en extra kram och sen stänga in mig med en serie och nåt gott.

Jag kan leva med den här ångesten. Jag ser den som ett skydd. Ett sätt för min kropp att berätta att jag behöver vara ifred lite. Koppla bort tankarna och gå in i en serie eller en bra bok. Min ångest är inte farlig. Jag är inte ute efter nån hejaklack eller tycksyndom. Jag vill bara att vi ska prata om det här. För det är inget konstigt. Törs vi prata om det här kanske vi så småningom kan prata om allvarlig psykisk ohälsa på ett mer naturligt sätt.

Kram på er!