Så finns det en väg. I 68 år har man diskuterat, funderat och planerat, vore det inte bra med en förbifart så att inte all trafik måste gå genom stan? 68 år!! Ja, jag pratar om Norrtälje. Idag öppnades äntligen vägen. Med pompa och ståt, infrastrukturministertal, kommunalråd, ballonger, folkfest och barnkör.

Det är ju inget enmansjobb att bygga en väg, men nog var det ministern och kommunalrådet som gjorde det. Eller kanske trafikverkets regionchef. Om man ska tro på talen iallafall. Och vilken slump att vägen invigs strax innan valet. Jag blir så trött. Varför måste det alltid vara så? Jag blir illamående när ett så stort jobb med så många inblandade äntligen är färdigt och tupparna ska tävla om äran och dra personlig nytta av framgången.

Men sen började barnkören att sjunga, följt av en kortege av motorcyklar, veteranbilar, fina, roliga och gulliga fordon. Jag får väl erkänna att jag fick torka en tår eller två, det var fint. Det är rörande när många människor gör saker tillsammans. Barnkören talar för sig själv. Kransar i håret, sommarsånger och fina kläder, dvs automatisk direktkontakt med tårkanalerna.

Vi avslutade nationaldagen med att rycka strömming i en strålande vacker junikväll. Mycket bättre än så blir det inte. Ljuvliga liv. Ljuvliga land. Trots politikertjafs. Jag är glad att vi har ett demokratiskt system där jag får sucka offentligt åt politiker och högt anställda statstjänstemän utan att något händer mig. Och att tjafset är på den nivån och inte allvarligare än så.

Jag går och lägger mig tacksam, nöjd och glad idag. Glad nationaldag på er!