Kan vi inte bara fatta att vi duger? Hur svårt ska det vara? Några irriterande exempel från dagen:

Två pappor på en filt på simskolan. De skryter för varandra om vilka fantastiska pappor de är. Vem som fått sitt barn att komma över sina rädslor med hemsnickrade terapier och vem som läser djupast intellektuella böcker med sitt barn. Samtidigt i vattnet får ledarna tjata, varna och slutligen separera barnen ifråga för att de inte lyssnar utan pratar och stör oavbrutet. Jag vill bara säga ”men lugn pappor! Ni har jättefina barn! Som duger! Liksom ni! Sluta försöka få dem till nåt de inte är genom att vara nåt ni inte är! Häng med på vad som händer i vattnet istället och hjälp barnen att fokusera istället!”

Sen en rad konflikter med mina barn där de tävlar om vem som är bäst. Vem som får mest uppmärksamhet och vem som förtjänar den bäst. Det gör mig extra ledsen att jag inte bara kan banka in det i dem. ”Ni duger!! Jag älskar er båda oändligt mycket! Ni behöver inte tävla eller förtjäna min uppmärksamhet! Ni är älskade!” Det spelar liksom ingen roll hur många gånger jag säger det, de slutar inte att tävla.

Och så tidningsrubriker. Osäkra, coola kändisar som älskar publiciteten eftersom den ger dem en känsla av att faktiskt duga. (Det finns säkert gott om folk som inte lever upp till mina fördomar om kändisar.)

Och så jag själv på soffan. Efter en tids extra ansträngningar att få kläderna i garderoben att sluta krympa känns det extra viktigt att äta rätt. Men just ikväll krävde kvällsmyset tre stora Tobleronebitar pga mensvärk och annat. Och där ligger jag. Myser, tittar på kostymdrama och äter choklad. Och har det hur bra som helst. Om det inte vore för det där att jag inte duger. Lite för tjock, lite för dålig självkontroll. Och inte lägger jag mig i tid heller.

Jag fattar. Jag måste lära mig själv att jag duger innan jag kan lära någon annan. I synnerhet mina barn. Men det är ju så svårt! Jag vet att jag duger på de flesta plan. Har ett självförtroende som jag har som en stadig grund. Men det finns gropar både här och där.

En kväll för ett tag sen la jag mig nöjt i sängen på kvällen och rabblade upp för min kära make allt jag presterat under dagen och sökte beröm av honom. Men det fick jag inget. Istället sa han nöjt: ”ja, och här ligger jag och duger”. För det älskar jag honom. Han ger mig ingen näring i mitt självnedvärderande tjafs.

Nä, nu ska jag sova. För här ligger jag och duger.