Vad är det där med att man längtar efter sömn mer än nåt annat kl 14-21 och när man väl får sova är det omöjligt? Så himla opraktiskt. Det måste vara hjärnans blindtarm. Bara helt onödigt. Eller den där olyckliga kärleken som man älskar bara för att man inte kan få.

Lungorna känns irriterade och trötta. Jag inbillar mig att jag är tjock i halsen. Bredvid mig snarkar en halvstor med feber och ont i halsen. Som upplagt för hypokondrikern i mig.

Jag känner mig också glad och tacksam för att äntligen vara på benen. Och livrädd för att dra på mig nåt mer innan immunförsvaret jobbat upp sig efter penicillinet.

Men varför kan jag inte bara somna nu då? Vad är det för världsproblem jag måste lösa först? Jag säger var snäll, ha roligt och var ödmjuk. I valfri ordning. Så löser sig nog resten. Så, fint. Då var det löst. Ja just ja, dela med dig också, det är viktigt. Och slåss inte. Kan jag få sova nu?

Tack och godnatt.