Ibland händer sånt där som bara skakar om oss. Som påminner oss om livets skörhet. Det där som får oss att inse hur självklara vissa prioriteringar borde vara.
Jag har ju tidigare skrivit om min kollegas mantra: Lev nu! Inte sen! Och idag kunde jag inte hålla med mer!

Lev nu!

Varför är det så svårt att hålla fast i dessa tankar och känslor? Att jag har tid med Facebook men inte att läsa boken om hur jag hjälper mina barn till bättre självkänsla är ju löjligt tydligt. Eller att jag undrar hur det går för vampyrer på tv men inte hinner ringa mina vänner. Läskigt. Men varför? Jag påminns ju om och om igen om hur skört livet är.

För att livet skulle bli outhärdligt om vi alltid skulle vara rädda, säger någon.
För att hjärnan är uppbyggd för att gå på snabba förstärkare, säger någon annan.
För att vi är svaga, kanske någon tredje påstår.
Konsumtionssamhället? Undvikande av ångest? Självbevarelsedrift? Vinklar finns det gott om.
Ja, inte vet jag. Kanske handlar det om livets uppbyggnad med glädje, sorg, rädsla, trygghet, kärlek och saknad. Lite av det ena, lite av det andra. Just nu mycket ovisshet, oro och ängslan för många i min närhet.

Jag tänker på er.