Han är hemma nu. Vårt envisa charmtroll. Han som berättar auktoritärt vad han vill ha och får det. Macka i sängen innan han somnar t.ex. Mat i lekrummet på McDonalds trots matförbudsskyltar. Plåster på hälen trots att klistret försvunnit. Leksaker, dubbla nappar, äppelklyftor, Festis och lego, för en dryg timmes bilresa. Åh, underbara unge, välkommen hem. Nu är det slut på friden igen. På ett bra sätt. (Men man blir trött.) Han kommer att bli odräglig som vuxen. (Jodå, var inte orolig, vi sätter gränser. De viktiga. Men vi orkar inte bråka om alla.)

På hemvägen i bilen idag satt jag och funderade över mitt liv. Lite fredagsdjup sådär. Och jag insåg att jag gillar’t. Det är ljuvligt med fredag, skönt med rutiner under veckan och så blir det helg igen. Jag och min make samarbetar bra för det mesta och beter oss som småbarn ibland. Barnen är det bästa jag vet men jag behöver jobba också för att må bra. Det liksom flyter. Skönt. Även om jag ibland vill rymma lite. Men vem vill inte det? Jag har så otroligt mycket att vara tacksam för, och det är jag.

Visst har inläggen blivit mer ointressanta sedan jag började må bättre? Det där sambandet mellan konst och psykisk sjukdom som forskningen visat fast i miniformat. Men det är en av de saker jag är tacksam över, att jag mår bättre. Jag har hellre en tråkig blogg än en brist på mental energi.

Nog med svammel. Tack för ordet.