Jag älskar känslan när man har kommit igång med träningen så pass att man längtar dit. Det var längesen jag var där men nu tusan har det hänt! Jag har just kört mitt första medelgympapass på sisådär 12 år. Det återstår att se om mina knän är lika exalterade som jag, värken kommer efteråt om den kommer. Men i övrigt är jag såld.
Jag kan vakna på morgonen med tanken ”yes, jag ska träna ikväll!”. Jag har gått upp 05:25 varannan morgon för att hinna cykla en halvtimme innan barnen vaknar. Jag är lite ledsen de dagar jag inte hinner eller när jag blir förkyld.

Jag brukar reta mig på folk som pratar/skryter så här – av avundsjuka såklart men dock. Och nu är jag där! Och en sån där odräglig nyfrälst också som försöker få dem i omgivningen att också komma igång.
Nu sitter jag och funderar på hur jag ska lägga fram förslaget för Per att han tar alla läggningar och jag tränar 5 dagar/v och dricker vin och tittar på tv övriga? Jag kanske inte ska nämna att jag var så trött efter träningen att jag råkade backa på hans cykel lite i garaget. Bara lite, det syns inget. Men jag SÅG den inte! Den brukar inte stå där! Och jag blev stressad också för jag kom snett i backen ner till garaget och det var halt så jag kunde nästan inte rätta till det utan lyckades preciiiis undvika att krascha in i dörren och pang, där stod cykeln. Tydligen.

Men han köper det nog, kanske. Om jag har bra argument. Vad sägs om
– du kan välja på en sur fru och en glad fru. När jag får träna blir jag glad.
– du kan välja på en sjuk fru och en frisk fru. Vilket föredrar du? Nu? Om 30 år?
– du är så bra på att söva barnen att du hinner cykla på träningscykeln efteråt.
– snälla?

Det jobbiga med argumenten är att de lätt kan användas mot mig. Jaja, bäst att dela på kvällarna. Jag vill ju trots allt ha en frisk och glad make också. Och det är ju mysigt att läsa bok och gosa med barnen också. Det vill jag inte vara utan.