Den där lilla skrutten. Juvelen. (Det kommer från en ordvits där en nära släkting inte kunde säga Joel utan sa Jowel som ju blir juvel på engelska. Typ. Det var väldans gulligt då.)
 Jag hade förmånen att få bo hemma hos honom ett år, tillsammans med hans fantastiska mamma. För det är jag dig evigt tacksam Anna, det var ett av mitt livs roligaste år. Jag jobbade dessutom på hans förskola så vi hängde nästan dygnet runt. Han var då drygt ett år. Kunde inte säga Jossan utan jag hette Dotta. Jag och Anna sörjde den dagen han stolt uttalade ”Jossan”. Han drev sin mamma och mig till vansinne och enormt många skratt och glädje. Han kom och väckte mig på morgnarna, tittade på mig med sina stora bruna ögon och sa ”Dotta? Mat?” Ingen kunde säga nej till den blicken. Om jag mot all förmodan somnade om löste han det med. Helt enkelt genom att sätta sig på mitt huvud. Med en kissig blöja. Ja, sjukt effektivt. Jag var uppe på mindre än en sekund. 

Efter frukost ropade han uppfordrande ”Dotta! Minka!” och satt redo framför spegeln. Så skulle vi sminka oss. Lite på mig, mycket på honom. (Men mest med tomma borstar, jag ville inte att mina kollegor skulle se att jag lät en ettåring sminka sig. ????) 

Han växte snabbt och funderade på vem han var och vilka vi andra var. Han hittade på rocklåtar, älskade att bada, ville aldrig sova och utnämnde mig till gudstorasyster när släktskapet blev för krångligt. (Mammas kusin men samtidigt gudfars/morbrors lillasyster. Inte lätt för en 3-4-åring. Eller för en vuxen heller för den delen. ????)

Han kom och hälsade på. Kröp direkt ner under en filt och ville kolla på film. Precis som jag. Sen skulle vi ha nåt gott att äta. ❤️ 

En gång satt han bak i min bil medan vi snurrade runt runt i kvarteret och letade parkering. Bredvid honom låg min handväska. Plötsligt var det sådär tyst. Och så kom det. ”Offan? Alla dina uggummin äj slut nu”. Han kunde knappt stänga munnen, än mindre prata ordentligt. ???? Skitunge. ????

Jag hade honom på höften på skolgården när jag just tagit studenten. Helt plötsligt har jag istället en ung man mitt emot mig vid bordet. Som har det största hjärta jag vet. Fortfarande vet han vad han vill. Dessutom är han allmänbildad, generös, socialt genial, älskad av alla – och särskilt de små, smart och slarvig. Har humor. Uppmärksammar och lyssnar på alla omkring sig utan att anstränga sig. Och dessutom sjukt modig. Om några veckor åker han till Nairobi helt själv för att läsa ett gymnasieår där. 

Joel, älskade lille skitunge. Vi är många som är stolta över dig och hoppas att ditt år i Afrika blir magiskt. Klart att det blir. ❤️