Jag tänker ofta på hur ungdomarna jag möter ser på sig själva. Många trivs inte med sina kroppar, de tycker att de är fula och de skäms över sig själva. Samtidigt är det enda jag ser fantastiska, vackra, söta, snygga och fulländade människor. Det är så sorgligt att de inte känner att de duger. Jag berättar ofta för dem att jag tycker att de har fel, att de är värda att älska och att de ska vara stolta över sig själva. Att det är så synd att de inte ser hur fina de är, att de inte behöver all den där makeupen eller löshår eller fransförlängningar eller allt som finns för att förändra sig.

Här börjar det bli problematiskt. För samtidigt sitter jag där, eller här, och är missnöjd med delar av min kropp. Önskar att jag såg annorlunda ut eller att saker inte ska synas på bild. Jag tror att det stavas d u b b e l m o r a l. Hur kan jag kräva av dem att känna sig stolta och nöjda över sig själva om inte jag klarar det själv? Visst, nu ska jag vara snäll mot mig själv, det är inte så att jag går runt med självförakt eller självhat. Jag kan bjuda på mig själv, jag törs vara ful, jag tycker om mig själv och trivs med den jag är i stora drag. Men jag kan inte kräva att de ska vilja vara med på bild, och vara nöjda med bilden själv om jag inte kan titta på bilder på mig själv utan att skratta eller sucka kritiskt?

Så nu inleds projekt ”sluta tjata på ungdomarna och älska dina egna bilringar för bövelen!” Vi får väl se hur det går…

Jag började med yoga ikväll. Igen. För hundrafemtioelfte gången. Jag glömmer hela tiden bort hur skönt det är med yoga. Det går i samma linje. Var god mot dig själv. Så nu ska även yoga in i mitt schema. Och bantningsdieter ut.

Jag har även en annan djuping så här på söndagskvällen. En av mina kloka elever sa häromdagen ”Josefine, nu har jag hört dig säga många gånger att ”det här mår jag inte bra av men jag tar lite ändå””. Och hen har jag bara känt i några veckor. Samtidigt har jag den senaste tiden varit irriterad över att folk runtomkring mig inte respekterar mina matintoleranser utan trugar och tycker att jag kan väl ta lite, eller ”det är nog inte så farligt”. Jag vill bestämma själv när jag kan fuska, det är ju bara jag som vet vad jag ätit innan och vad som liksom är ”värt” konsekvenserna. Men hur ska de kunna respektera mina gränser när jag inte gör det själv? Så nu ska jag vara god mot mig själv även här. Slut på fusk med mat jag inte mår bra av. Det finns så mycket jag mår bra av att äta. Jag behöver inte det kroppen inte vill ha. Utom just ost. 😉 Ingen regel utan undantag. (Det är bökigt det där med att vara god mot sig själv när kroppen ger olika budskap.)

Tack och godnatt. Namaste.