Jag vet inte var jag ska börja ikväll. Jag har varit på kryssning. Ett dygn. Men det har påverkat mig så otroligt. Jag känner mig nykär! Jag har fått nya vänner, på riktigt, har fått en FANTASTISK föreläsning av Christina Stielli (köp hennes bok ”Jag vill vara glad” – det är en order!), fått stifta bekantskap med Mona som driver bloggen Monas universum (läs den!), en fantastisk person! Utöver detta en kryssning med grym mat, dans och kanske ett par för många färgglada drinkar.

På morgonen fick jag och Catharina plötsligt för oss att gå ut och ta lite luft. Det gjorde vi och va?! Vi passerade då EXAKT fjärden där man åker in till mina föräldrar. Skitskumt och helt självklart på samma gång. Tack liksom!

Jag läser vad jag skrivit och inser att det inte går att beskriva vad jag var med om under det här dygnet. Jag känner mig helt knäpp, det var bara en kryssning, men nåt förändrade mig under resan. Tack! (Och nä, SÅ många färgglada drinkar var det inte, jag är bara uppriktig.) Du vet när nån som är sådär larvigt nykär kan prata om detaljer som hur gulliga tånaglar han har eller hur fantastiskt det är att han har samma mellannamn som morfars farfar? Ni får ta mig med samma överseende tålamodsleende.

Nu ska jag sova. Det hann jag nämligen inte med det där dygnet och jag har ju kommit upp i den delikata åldern då sånt tar en vecka att ta igen.

Jag måste bara avsluta med en mindre uppgörelse med min uppväxt. Jag är uppväxt med fantastiska föräldrar som dessutom är religiösa. Det innebar för oss barnens bibel ibland, Gud som haver innan man somnar och söndagsskola tills man blev tonåring och hellre var hemma och sov på söndagarna. För mig är det övervägande fina minnen. Jag har aldrig blivit påprackad nåt utan bara fått godbitarna.

Eftersom mina söner nu fått varsin barnens bibel som vi sällan öppnar så fick jag häromkvällen ett infall. Jag vill ge dem lite av vad jag fått. Vi tog fram Bibeln och hittade Noas ark. Jamen den funkar ju, tänkte jag, djur och båt och grejer, det kan ju till och med Knut gilla. Så vi läste och de hängde med. När vi skulle släcka sa Axel lugnt ”Mamma, vad bra att Gud DÖDADE alla onda. Hoppas han gör det igen. Bara mejar ner dom, alla onda.” Japp. Vi har verkligen inte lyckats förmedla kristendomens budskap. Än. Fast han har ju rätt. Noas ark är en bra blodig historia egentligen. Så har jag aldrig tänkt.  Har ni förresten tänkt på vår gulliga och älskade barnpsalm ”Tryggare kan ingen vara” eller ”Trygga räkan” som jag pinsamt länge trodde att den hette. Textraden ”för hans vilja måste alla fiender till jorden falla”. Blä, säger jag. Jag gillar inte den längre.

Nu ska jag sova. Imorgon ska jag försöka hitta en barnvänligare del av barnens bibel. Iallafall en som passar femåringar som leker superhjältar, onda och goda hela dagarna. Kanske nån med lite nyanser. Doktor Snuggles, är det Bibeln?