Det ligger nåt i det där att först vill vi lära dem att gå, sen att sitta stilla. Först att prata och sen att vara tysta. 

Jag älskar att följa mina barns utveckling. Att ord man inte förstått plötsligt är helt tydliga, att byxor jag vikt upp plötsligt är för korta och så vidare. Att Knut nyss sa nej till allt nu växlar mellan ”ok då” och ”nej, jag vill inte, jag vill göra så här istället”. Han kan diskutera, kompromissa och förstå. Han blev ledsen när han förstod att Axel skulle åka ensam till mormor och morfar i lördags. Sen kunde han acceptera att nästa gång blir det hans tur och slutligen att hans tur kommer en annan dag, inte idag. Det är fantastiskt. För några månader sen skulle han bara varit arg och ledsen. Han har stolt berättat på dagis att Axel är hos mormor och morfar och att han ska få åka dit själv en annan dag. 

När han berättar det för hundrafemtioelfte gången är det inte lika fantastiskt. Som att han ska äta godis på lördag. Det upplyser han oss om ungefär en gång i kvarten. Lika entusiastiskt varje gång.  Vi hoppas att nästa utvecklingssprång innehåller det där ”det jag har berättat för någon behöver jag inte berätta igen”-konceptet.  Under tiden gläds vi åt hans lycka en gång i kvarten varje dag hela veckan över en aktivitet som tar ungefär en kvart en dag i veckan. 

Och så har vi storebror. Älskade snartsexåringen som suger i sig som en svamp allt vi berättar om skolan. Som kan reflektera, känna igen och sätta ord på känslorn och händelser och återberätta så att man förstår. Stora lilla gubben. 

Jag och Per hinner inte prata med varandra särskilt ofta nu, eftersom de små måste träna på alla de här färdigheterna. Det tar ungefär 23,5 h/dygn. Sen sover de en stund men då är vi så slut att vi inte orkar prata. Så vi skriver sms. Eller ringer varandra på lunchen. Älskling, om du läser det här, jag har nog glömt säga att jag ska vårrusa på tisdag kväll. 

Men nu sova. I tystnad. Over and out.