Jag vet inte varför den är så viktig. Alltså vikten. Jag har tänkt på både hur jag ser det själv och hur jag hör andra resonera. Någon vi inte träffat på länge. Kanske det dyker upp en bild på Facebook eller så råkar vi ses i bankomatkön. Varför är det så viktigt om hen gått upp eller ner i vikt? Det finns ju många andra sätt att se hur någon mår. 

Är det kanske biologiskt? Artens överlevnad kräver att vi kollar varandra så vi varken blir över- eller undernärda? 

Såg en gammal vän för ett tag sen. Första tanken var att hon var galet vältränad. Det fick mig både att bli avundsjuk och känna empati. Jag ville säga att hon duger. Att hon inte måste bo på gymmet för att duga. Och där är jag igen. Eftersom hon inte vill vara tjock så måste hon tvinga sig att träna för mycket vilket naturligtvis inte är nyttigt. Jag kunde inte ha mer fel. Det här är en friluftsmänniska som älskar att träna och röra på sig. Och det gör ju jag med. Mina tjockångesttankar är så himla röriga. 

Efter en stund såg jag hennes ledsna ögon. Nej, hon är nog inte glad. Vilket förmodligen inte alls har med träningen eller musklerna att göra. Men varför såg jag inte det direkt? Vikten är liksom som ”gå” i monopol. Fast utan frikort ”gå till Östermalmstorg utan att passera gå”. Man måste se den för att kunna se det andra. Jag önskar att det inte var så. Inte för mig. Jag ska träna om min hjärna. 

Skumt.