Idag finns inga ord. Igen. Terroristattackerna har nu blivit så många att man blir avtrubbad. Jag kunde med lätthet diskutera morgondagens planer och annat neutralt med Per under nyhetssändningen nyss när bilder på döda, sårade, chockade och förtvivlade människor rullade förbi. Jag vill inte bli avtrubbad. Men jag vill inte känna heller. Det gör för ont att tänka sig in i offrens familjers situation. Jag såg bilden på en ensam övertäckt kropp på gatan med en docka bredvid sig och höll på att bryta ihop. Ursäkta språket men fy fan. Det är så fruktansvärt att ord saknas.

Jag har nu länge varit arg, ledsen, rädd, dömt och hatat. Jag tror att jag måste tänka om. Jag behöver förstå. Vad är det som får en kille i min ålder, utan känd psykisk sjukdom eller störning att döda ett hundratal personer? Vad är det som får unga människor som bor i Europa att ansluta sig till IS och offra sina liv? Vad är det som händer? Vad kan IS erbjuda dem? Vad är det de saknar? Och hur kan det stoppas?

Spontant tänker jag på andlighet, meningsfullhet, tillhörighet och sammanhang. Bland socionomer pratas ofta om KASAM, så ofta att det på utbildningen var ett stående skämt. Men ju längre jag jobbar, desto mer övertygad blir jag. Det handlar fasen nästan alltid om det. Känsla av sammanhang. Det är grundläggande för alla människor. Vi behöver höra till, höra ihop, ha något att göra, ett syfte, meningsfullhet, ett sammanhang.

Och har man inte det i livet kanske det är en tröst att man kan få det genom döden? Inte vet jag. Jag har inte varit där. Men jag tänker göra ett försök att förstå. Jag tror inte att jag blir mindre förtvivlad, men det är iallafall en väg vidare. Alla andra tankar har jag redan tänkt. Utan att det förändrat någonting. Vi får väl se.