Jag varken skojar eller överdriver när jag säger att det slog mig en dag att min mamma har egna behov. Hon har liksom alltid sett till att få sitt i det tysta. För oss barn har känslan alltid varit att vi kommer först. Att vi är viktigast. Om hon har köpt en ny tröja, som jag provat, har det ofta slutat med att jag (kanske efter en tid) fått överta tröjan, eftersom den ju ”sitter så mycket bättre på dig”. (Ja, och så är jag 32 år yngre?!) Om maten varit snål är hon alltid först med kommentarer som ”jag är inte hungrig” eller ”jag åt så mycket till lunch, ta ni”. När hon handlar åt oss får vi propsa på för att få betala. Ja, du fattar mönstret.

Men nu, vid 36 års ålder, har jag hittat hennes svaga punkt. Eller ska jag kanske säga starka punkt. Här finns hennes integritet. Hennes gräns. ”Det här är jag, här kommer du inte in.” Och det gör mig glad och stolt. Hon kommer ALDRIG att frivilligt låta mig vinna i CrossBoss, korsordsspelet vi kör. Inte ens när jag har lunginflammation och är ynklig. Och hon är överlägsen, hon vinner 9 av 10 matcher. Bra mamma! You go! Stå på dig! Låt inte oss ungar ta allt. Det här området är ditt. Jag älskar det! Och dig! Men jag ger inte upp!

Röd är mamma, grön är jag. ????????????