Jag har skrivit förut om det sköna i att vara ensam. Alltså, en liten stund. När jag var liten hade kompisarna ibland svårt att förstå när jag tackade nej till att leka för att jag ville vara ensam. För mig var det jätteskönt att gå hem till vårt tomma hus och vara alldeles själv en liten stund innan diverse brorsor och föräldrar droppade in.

Jag gjorde inget särskilt. Åt mellis och lekte på mitt rum. Eller tittade på tv. Men det var ändå magiskt på nåt vis. Lugnt. Återhämtning.

Min mamma säger att jag var sån redan som bebis. Ibland när jag var orolig hjälpte det om jag fick ligga ensam i spjälsängen och leka en stund.

Jag behöver det fortfarande. Jag älskar min familj över allt, men ibland behöver jag vara ifred.

Jag tror att jag glömt det där ett tag. Jag har glömt att se till att få de där stunderna. Helt ensam. Jag ska se till att boka in såna i höst.

Jag börjar nu. Per är på konsert och barnen somnar just i sina sängar. Dags för min tid. Lite vampyrer och en kopp te. Tända ljus och filt. Bara jag. Inte dumt.

Även om nybadade barn som kvällsfikar framför tv:n och ber om ”mer macka, äppelbåtar och nötter tack!” inte är så dumt det heller.

Den ena ba: ”Jag vill ha mina nya strumpor på mig!!!”
Den andra ba: ”Brorsan har strumpor, jag vill också ha strumpor även om jag inte fattar varför.”

Ha en skön lördagskväll!